Alla har en plan, tills de får en rak höger

Från barnsben får vi höra att våld aldrig är lösningen. Men vi vet egentligen att det inte är sant. För när våld är lösningen, då är det också den enda lösningen.

“Ingen operationsplan sträcker sig med någon säkerhet längre än till det första mötet med fiendens huvudstyrkor.” När den preussiske fältmarskalken Helmuth von Moltke den äldre skrev det 1881 visste han inte att hans ord skulle förevigas, men successivt bastardiseras nästan till oigenkännlighet. “Alla har en plan, tills de får en smäll på käften.” Det var genom Mike Tyson jag hörde citatet första gången. Poängen är densamma, såväl i 1800-talets krig som i 1900-talets boxning, eller i verkligheten: planera för så många eventualiteter du kan. En smäll på käften, till exempel.

Första gången jag verkligen fick stryk var av Joppe. Han visste verkligen hur man slogs. Jag tror inte ett enda av mina slag träffade honom, men jag är ganska säker på att alla hans träffade mig. Till slut plockade jag upp en bräda, men det var jag som hamnade på marken. Inget fungerade. Och efteråt var det förnedrande nog jag som bad honom om ursäkt. Eftersom han hade vunnit bestämde primatlogiken att han hade rätt och jag fel.

Det hände på lågstadiet, så jag minns inte vad det handlade om, men minnesbilden är att det var som ett slagsmål i en mardröm där inget fungerar. Kroppen är lätt som en molntuss, händerna som fjädrar och vid varje knuff eller slag man gör lyfter ens egen kropp nästan från marken. Allt man gör är verkningslöst, medan ens fiende är obönhörligt effektiv. 

Våldet har alltid följt med mig, känns det som. I skolan, efter skolan, på gårdarna, upp i åren, även in i vuxenlivet. Under uppväxten handlade det mest om ett gäng från en grannskola som jag tvingades undvika. Men ibland gick det inte, som när det var hemkunskap på deras skola. Eller bara slumpen, som satte oss i kollisionskurs på Mariaplan, godisbutiken eller varsom. Jag glömmer aldrig när jag blev omringad av sju av dem, och mina vänner bara fortsatte gå och lämnade mig ensam. Jag såg dem försvinna bort, utan att vända sig om. Gå ned på knä, jag ska slå av dig näsan. Hans ögon glänste av skadeglädje. Men jag hade tur och lyckades få honom att skämmas för att han inte vågade slåss med mig på tu man hand. Sedan kunde jag gå därifrån. Tur, som sagt.