Alla pratar om Trumps tullar – men inte om våra egna

Trumps tullar fyller rubriker. EU:s egna murar förblir en parentes. Trots skyddsnivåer på upp till 50 procent diskuteras sällan hur det kan komma sig att USA ser Europa som ett större hot än Kina.

Donald Trump visar upp en undertecknad verkställande order den 26 mars, där han tillkännagav 25%-tullar på alla utlandstillverkade bilar. (Foto: Win McNamee/Getty Images)

Donald Trump hann knappt återvända till Vita huset innan han riktade in sig på Europa. “Europeiska unionen är brutal”, sa han – och lade till att EU varit “fullständigt brutal mot oss i handelsfrågor”. Det låter som show, men budskapet är glasklart: tullar är inte längre siffror på papper. De är vapen.

Tullar var länge något för marginalen – ett trubbigt verktyg i händerna på uträknade industrinationalister. Men under Trump blev de något annat. Inte bara murar, utan medel för tvång. Och inte bara mot fiender. Även allierade tvingades vika sig. Europeiska företag hotades inte med bomber, utan med något mer raffinerat: utestängning från det globala betalnätet. SWIFT¹, dollartransaktioner, licenser – allt blev verktyg i ett ekonomiskt vapenprogram. De flesta vek sig. Då, plötsligt, såg Bryssel vad man byggt sin ekonomi på: beroende. Den amerikanska infrastrukturen var inte bara praktisk – den var politisk makt, inbyggd i kablar och kontrakt.

Det är just detta som skildras i den oväntade bästsäljaren Chokepoints: Strategic Power in the Age of Economic Warfare (2024). En bok om logistik, pengar och juridik – som blivit brännande för att den, tyvärr, ligger rätt i tiden. Edward Fishman, tidigare i Obamas sanktionsteam, visar hur världsekonomin numera är en karta över känsliga punkter. Den som kontrollerar dem behöver inga bomber. Det räcker att dra ur en kontakt.

Svaret från Bryssel blev ett försvar. Nya regelverk, egna betalningssystem och höjda tullar.

Trump återkommer ständigt till samma siffra: EU:s 10-procentiga biltull. USA:s motsvarande tull på personbilar har länge varit 2,5 procent – men under 2025 har Trump aviserat att den ska höjas till 25. I bakgrunden finns också en 25-procentig tull på pickuper – den så kallade “kycklingskatten” från 1960-talet, införd som vedergällning när Europa satte höga tullar på amerikansk kyckling. För Trump är det här ett favoritexempel på snedvriden handel: EU får sälja sina bilar med låga tullar i USA, men amerikanska fordon möts av höga murar i Europa. Det väcker starka reaktioner i Washington – men knappt någon debatt här.

Läser man svenska medier får man en annan bild.

Mellan 2014 och 2025 har de stora svenska dagstidningarna – DN, SvD, Expressen och Aftonbladet – publicerat 831 artiklar där Trump, tullar och EU förekommer tillsammans. I så gott som ingen av dessa ifrågasätts EU:s egna tullnivåer som möjlig orsak till konflikten. De nämns – i bästa fall – i en bisats. Mönstret är tydligt: USA framställs som aggressivt, EU som regelstyrt och rationellt. Den strategiska protektionism som Bryssel själv bygger sin ekonomi på förblir osynlig – som om den inte fanns.

Det betyder inte att USA är oskyldigt. Tvärtom. Redan under sin första mandatperiod införde Trump tullar på stål, aluminium och kinesiska varor, subventionerade inhemskt jordbruk och använde tullhot som politiskt vapen. Buy American-lagen fanns sedan länge, men Trump skärpte tillämpningen och gjorde den till en symbol för sin handelspolitik. Biden har i flera fall fortsatt samma linje – men med mjukare ton. Trump vägrar tala med EU:s tjänstemän och föredrar bilaterala samtal med enskilda medlemsländer – eftersom EU som helhet är för stort för hans smak. USA har sina egna skyddsmekanismer – från upphandlingskrav till industristöd – men de granskas oftare, i synnerhet av svenska och europeiska medier. EU:s murar döljs bakom tal om samarbete och standarder.

Det är ett bekvämt narrativ: USA agerar, EU reagerar. Men skevheterna fanns där från början. EU byggde sin handelsordning med inbyggt skydd – men det diskuteras sällan. För tekniskt. För svårplacerat. Samtidigt fortsatte konflikten att trappas upp: ståltullar, hot om åtgärder mot vin, sprit, jordbruksprodukter. Bryssels svar blev ACI² – ett nytt instrument mot ekonomisk utpressning från tredjeländer. Det markerade ett skifte. Retoriken blev praktik.

I mitten av mars eskalerade Trump konflikten ytterligare genom att hota med upp till 200  procent tull på europeiskt vin och sprit, med tydlig adress till länder som Frankrike och Italien. Åtgärden är tänkt som vedergällning om EU går vidare med sina utlovade motåtgärder på bourbon, jeans och jordbruksprodukter.

Den amerikanska staten behöver inte längre skicka krigsfartyg. Ett hot från finansdepartementet räcker. När amerikanska myndigheter varnade europeiska banker för sekundära sanktioner om de fortsatte affärer med Iran, drog sig bankerna snabbt ur. De behövde inte beordras. Rädsla för att bli avstängda från dollarn gjorde jobbet.