Alla ser det Jens Liljestrand inte förmår sig att se

När Jens Liljestrand i Expressen recenserar Douglas Murrays sju år gamla bok tydliggörs svensk kulturdebatt: de som varnar för migrationens problem förlöjligas, även när de får rätt.

Douglas Murray talar på scen under en kväll mot antisemitismens framväxt i Europa på Théâtre Antoine i Paris den 3 juni 2024. (Foto: Geoffroy van der Hasselt/ AFP via Getty Images)

Den brittiske journalisten och författaren Douglas Murray (som intervjuats i Rak höger) har alltsedan Hamas folkmord den 7 oktober 2023 rest runt i västvärlden och oförtröttligt propagerat för Israels rätt att försvara sig mot en terrororganisation vars uttryckliga mål är förintelse av Israel och – ytterst sett – av judarna.

Några månader efter 7 oktober-pogromerna sågs Murray i Piers Morgans nyhetsshow Uncensored rapportera från Israel (där han numera mestadels vistas), närmare bestämt från gränsen till Gaza med Hamas-raketer formligen vinande runt huvudet. Som återkommande gäst i bland annat BBC:s debattprogram Daily Politics, Newsnight och Question Time har han under det senaste året satt in kriget i Gaza och de västerländska Israel-protesterna i sitt rätta sammanhang av antisemitism och hat mot västvärlden. Därtill ska läggas oräkneliga deltaganden i poddar och, naturligtvis, artiklar i de tidningar och tidskrifter som han återkommande medarbetar i: Spectator (där han sedan 2012 är biträdande redaktör), Times, Daily Telegraph, Sun, Daily Mail, New York Post, National Review, Free Press, Unherd och så vidare. Den franske filosofen Bernard-Henri Lévy har karakteriserat Murray som ”en av nutidens viktigaste public intellectuals, vare sig man håller med honom eller inte”.

I sitt hemland är Douglas Murray naturligtvis inte okontroversiell – då hade Lévy inte beskrivit honom på det sättet (och han hade inte fått göra en halvtimmelång intervju med Benjamin Netanyahu). Hans böcker – den senaste är den nyligen till svenska översatta Kriget mot väst – må vara internationella storsäljare, men i vänsterliberala tidningar som Guardian bemöts de njuggt.

Dock kan brittiska mediers relation till Douglas Murray inte mäta sig med hur han framställs i Sverige. I Dagens Nyheter har han helt negligerats. Samma sak gäller Svenska Dagbladets kultursida. I båda fallen recenserades intressant nog den engelska originalutgåvan av hans debutbok, en litteraturhistoriskt orienterad biografi om Oscar Wildes älskare Lord Alfred Douglas. Murrays politiska författarskap däremot, där två böcker har översatts till svenska, anses uppenbarligen inte tillräckligt intressant för att ens nämnas.

I Aftonbladet sågades hans bok The Madness of Crowds av Margit Richert, som ansåg det under hennes ”värdighet att recensera denna spiksoppa till tankeskrift” [. . .]. Framför allt är det slöseri med tid.” Och i Expressen har Murrays senaste bok – Kriget mot väst – tidigare i år utmålats som ”banalt torftig” av sidans chef Victor Malm. Malm erkänner att det finns poänger, men “problemet är proportionerna”. (Jag replikerade på Malms text när den publicerades.)

Och nyligen avfärdades han på samma kultursida av Joel Halldorf som uttryck för ”den konservativa kulturkrigs-kristendomen”. Det låter förstås illa.

Murray skriver dock att kristendomens kulturella arv inte kan reduceras till en ideologisk rekvisita, utan utgör en grundläggande källa till mening i en tid då sekulära narrativ kollapsar. “Whatever else they lacked, the grand narratives of the past at least gave life meaning,” konstaterar han i Strange death of Europe och påminner om behovet av stabila värden. Samtidigt har han själv sagt att han sörjer att han själv inte förmår att tro. Kulturkriget har låtit mer krigiskt, får man säga.

Vill man förstå varför folk i svenska medier generellt sett tycker så lika om så mycket, finns det således all anledning att studera mottagandet av fenomenet Douglas Murray. För den som vill göra karriär i den svenska publicistiska offentligheten, och i synnerhet i det svenska kulturlivet, är signalerna tydliga: personer med Douglas Murrays åsiktspalett och attityd göre sig icke besvär. Det spelar sedan ingen roll om man besitter förmågan att skriva på ett sätt som är rappt, fyndigt, modigt, ambitiöst och originellt. Att på ett stridbart sätt gå emot de dominerande föreställningarna bland journalister, kulturutövare och forskare innebär att man får finns sig i att antingen negligeras eller framställas som en högerextrenistisk rasist..

Det spelar i det avseendet ingen roll om samhällsutvecklingen bekräftar ens teser eller inte. I slutändan är det ändå vindflöjlar som Jens Liljestrand, Alex Schulman och David Lagercrantz som framstår som vinnarna.

Att vi i dag i Sverige ser konsekvenserna – i form av barnsoldater och en explicit antisemitism – av den migrationspolitik och de akademiska teorier som Douglas Murray varnat för, har inte hindrat svenska kulturskribenter från att fortsätta att framställa honom som en synnerligen dubiös figur.

Nu senast var det Expressens Jens Liljestrand som såg sig manad att recensera Murrays drygt sju (!) år gamla bok The Strange Death of Europe. Anledningen till detta senkomna initiativ påstods vara att boken i augusti (!) hade rekommenderats av Paulina Neuding i en artikel i Svenska Dagbladet – vars ledarsida för övrigt markerar en avvikelse från hur Murray framställs i övrig svensk media.

Jens Liljestrand. (Foto: Fredrik Hjerling)

Med tanke på att samhällsutvecklingen, under den tid som gått sedan Murrays bok kom ut, har bekräftat en stor del av bokens teser, är det inte en helt okomplicerad uppgift som Liljestrand tagit sig an. Initialt kan han således inte annat än ge Murrey rätt i att ”migrationspolitiken har ofta präglats av naivitet”; att ”politiker har varit dåliga på att erkänna sina misslyckanden vilket har gynnat extremhögern”. Han fortsätter: