Han är en alltmer motvillig deltagare i kulturkriget, ändå har han nyss släppt sin senaste bok i frågan. Dagens gäst är en gammal vän till mig, som jag nästan aldrig träffar längre.
Intressant att lyssna på ett samtal mellan två personer som i grunden har rätt lika utgångspunkter, men som ändå valt lite olika väg.
Mycket att kommentera egentligen, Johansson Heinö framstår i mina öron som rätt politiskt korrekt i den bemärkelsen att han läser in saker hos ’motståndarlaget’ som känns lite väl halmgubbeaktiga. Menar han t ex att Ebba Busch är motståndare till religionsfrihet? För att hon propagerar för kristna värderingar?
En sak som hastades förbi där jag inte hängde med - varför skulle allmän värnplikt inte kunna vara en brobyggare? Där tror jag JH har helt fel. Även om det naturligtvis inte räcker som åtgärd.
Slutligen; två aspekter som man talar för lite om den svenska debatten. Den ena tror jag hänger samman med att vi är så otroligt provinsiella, den andra med att vi är fega. Det hade varit intressant att höra era synpunkter på dessa aspekter. Här kommer de:
1) Sverige är en mycket liten befolkning rent internationellt. Ca 1,5 promille. Av dem har nu en icke obetydlig andel utländsk bakgrund. Som jag ser det är det därmed extremt märkligt att utan ifrågasättande tala om etniska svenskar (räknar där in helt assimilerade personer med utländskt påbrå) som en majoritetsbefolkning. Ja, vi är i majoritet i Sverige. Men det det är en mycket bräcklig liten majoritet, och jag anser att man i migrations- och integrationsdebatten måste höja blicken och inse att vi har en mer utsatt position än majoritetsbefolkningar i större, starkare nationer. Vilket leder mig till nästa fråga.
2) Är det verkligen så konstigt om en liten perifer befolkning i norra Europa stretar emot när det kommer in förhållandevis stora skaror människor från länder långt borta? Många, inklusive JH, tycks förfäkta att vi egentligen inte har vare sig rätt eller anledning att värja oss, utan att det är oundvikligt i vår globala värld. Varför skulle det vara fel att värna om det egna, oavsett om det är objektivt bättre eller sämre? Det är VÅRT! Detta har utvecklats genom årtusenden, detta är vad vi är vana vid, det är såhär vi vill ha det. Varför skall vi egentligen behöva - märk väl jag använder här ordet behöva - anpassa oss? Att vi kanske vill det i större eller mindre grad är något annat.
Felet i Sverige idag som jag ser det är att vi tagit emot för många från andra länder. Få svenskar är motståndare till invandring per se eller invandrare i gemen. Men om det kommer för många, så rubbas uppenbarligen balansen. Sannolikt klarar landet av att ta emot förhållandevis fler invandrare från Norden än från södra Europa. Och sannolikt klarar vi av fler från södra Europa än från Mellanöstern eller Afrika. Vi har missat att reglera detta och tycks mena att vi har en skyldighet att ta emot alla som lyckas ta sig hit. Vi är nog rätt många vid det här laget som inte är bekväma med det. I all hast, ville bara få ur mig några tankar.
Jag tycker man gärna undviker området "det är en demografisk fråga" när man pratar migration. Först ska de assimileras, inte integreras.
Men jag lovar att den demografiska frågan är minst lika stor som integration/assimilation och den ekonomiska. Vill svenskar ändra demografi för all framtid? Ska Europa göra det?
För dem som säger "äsch det kommer inte bli minoritet eller folkutbyte av svenskar"
svarar jag 'tänk om ni har fel? Vad gör vi då? Uppfinner en tidsmaskin? Vi kan ALDRIG göra det ogjort. Jag vill inte spela rysk roulette här'.
Andra kanske svarar "vem bryr sig om svenskar Européer byts ut"
svarar jag "tänk om jag säger att vi ska stänga gränserna för alla som flyr krig mm. Tänk om jag säger att vill dom välja krig är det deras val och eradikera sig själva. Vem bryr sig om dem dör ut helt?". Om ingen bryr sig om att vi försvinner så kan dessa omöjligt bli upprörda om jag säger att afrika eller Mellanöstern försvinner.
Varför pratar man inte mer öppet om rädslan att bli utbytt eller ändra demografi rejält? Sverige och även Europa är litet och har redan massiv mångkultur. Från länder som inte har det. Ska det fortsätta vet vi resultatet redan. Jag såg på ett annat forum ett exempel som lät:
Om du har en dunk med vatten som ständigt fylls på med mer vatten, och en dunk med koncentrerad juice. Ta nu och häll över vatten kontinuerligt till juice-dunken. Vad kommer det bli av juice-dunken om vi fortsätter hälla konstant?
Jag vill inte se det hända i Europa. Jag tvivlar på att alla som kallar en rasist vill att afrikaner, araber, judar mm ska bli utbytta eller minoritet i sitt eget land heller. Om en från Hong Kong kommer och beklagar sig över utvecklingen och Kinas intåg, och om en från Taiwan beklagar sig över den demografiska förändringen.. Kallar ni dem rasister också?
Blev inte så mycket rak höger då man missade vad joakim Ruist sa. Det han sa var att invandring/flyktingar kostar mycket pengar (tidigare hade det ansetts vara en vinst), om man tycker sig ha råd blir då ett val! Nu står vi inför ca 700,000 som lever på bidrag, många eller majoritet invandrare. Ska vi då ha mångkultur som tycks handla om att leva på bidrag i ett land med världs högsta skatter liksom bidrag? Är själv liberal men liberalismen verkar ha försvunnit.
Riktig liberal är mer den som Tino Sanandaji predikar med stor individuell frihet och ansvar. Där man mycket väl kan stå upp för en västerländsk jämställd demokratisk kultur (inte vara tolerant mot invandrare kulturer som förtrycker kvinnor t.ex.). Där ingår också den liberala hållningen att man måste kunna kritisera alla religioner och kulturer, dvs yttrandefrihet. Rasism har bara med hudfärg att göra få är idag verkliga rasister, särskilt bland etniska svenskar.
Sen har vi det motsägelsefulla från främst vänsterhåll där man tycker t.ex. patriarkala invandrare kulturer är ok men sen vill satsa på en mycket extrem västerländsk feminism där då etniska svenskar inte får göra nåt annat än att anamma den nya feminismen samtidigt som invandrade kulturer får leva som dom vill.
Det handlar också om kultur ur ett rimligt perspektiv. I vilket land i världen har rimligen svenskar rätt till sin egen kultur? Vad händer om det kommer in nya dominanta kulturer som krockar med den svenska mjuka kulturen? Man behöver inte prata om kulturer i form av bäst eller sämst, men man måste förstå att det finns svåra kulturkrockar. Dom kulturkrockarna uppstår då också mellan olika invandrade kulturer. Rimligen bör då den svenska/västerländska kulturen vara ledstjärna i Sverige.
Kanske är enda sättet nu att kraftigt banta bidrag och sänka skatter på arbete, även inom tjänstesektorn. Det är osvenskt (möjligen mer borgerligt) men hur ska vi annars ha råd att så många går på bidrag samtidigt som dom som arbetar får se allt sämre välfärd och allt högre skatter. Detta är ju den stora konfliktlinjen nu, S försökte gå till val på höjda skatter (efter att hatkampanjen mot SD började slå fel) för att försöka lösa skenande kostnader för den missköta invandringspolitiken men missbedömde dom svenska väljarna, dom vill helt enkelt inte ha högre skatter.
Jag har länge följt dig genom främst twitter och nu även genom din Raka Höger. Tack för det. Det är oerhört välgörande med vettiga, raka och självklara texter.
Jag har skrivit en lång berättelse på uppåt 3000 boksidor och som skulle kunna vara ett synopsis till en TV serie om en artist som i över 70 år verkat och levt i ett av socialism präglat Sverige.
En sådan berättelse kan ha ett intresse eftersom de flesta sådana berättelser annars är skrivna av vänsterförfattare. Allt är dessutom självupplevt och har hänt i verkligheten.
Den handlar om en pojke som växer upp i en invandrarfamilj på 19 40-50 talet i det socialistiska Sverige. Efter lite normalt strul i ungdomen börjar han sin bana som skådespelare hos Ingmar Bergman på slutet av 1960 talet på det redan då av socialism präglade Dramatiska Teatern i Stockholm.
Under en stor del av sin karriär medverkar han i film, TV och teater i den anda av socialism som kännetecknar det Svenska kulturlivet.
När han når 50 års ålder, på 1990 talet, får han nog av alla dessa vänsterberättelser och vänder den Svenska socialistiska kulturvärlden ryggen.
Han har då gott om pengar och socialismen har även gjort honom extremt skicklig på att utnyttja bidrag. Från den här tiden kan han istället för att arbeta under 15 år leva gott på värdens förnämsta A-kassa och andra bidrag ända fram tills han är pensionär.
Han har familj och som välsituerad pensionär och familjefar i sin vackra villa vid havet kan förvalta sitt kapital och blicka tillbaks på sitt liv i det märkliga socialistiska Svenska samhället med dess vänsterintellektuella kulturelit och alla politiker från vänster till höger som också är präglade av de Svenska 80 åren av socialism.
Texten är rätt omfattande och följer denna artist i en fond av politiska och andra omdaningar i Sverige och omvärlden från 1940 talet till 2020.
Det saknas berättelser skrivna av författare med sympatier åt höger som handlar om kärlek, politik, konst, kultur, historiskt viktiga händelser, bilar, maffia och mycket annat. Det mynnar i en utvärdering som innebär att det bästa för kulturen vore att den blev befriad från alla hämmande skattefinansierade bidrag.
Du kanske inte har det minsta tid att intresserade dig för det här men du kanske vet vart jag ska vända mig. Jag vill inte att berättelsen hamna i det socialistiska filtret som bara intresserar sig för miljö, feminism och liknande.
Rätt person skulle kanskekunna hjälpa mig att förvandla detta material till ett antal ovanliga böcker eller några intresseväckande säsonger i en strömnings kanal.
Jag uppfattar Johansson Heinö som en på många sätt balanserad person med en del vettiga formuleringar. Men samtidigt läser jag mellan raderna att där finns uppfattningen att den ökade invandringen och därmed grundläggande förändringen av vårt samhälle är något ödesbestämt som vi inte råder över. Det är enligt det tankesätt han representerar en uppgift att se till att folket på ett "demokratisk" sätt accepterar detta. Men så är det inte, världen är indelad i nationer med nationella styren och i många fall parlament som väljs av folket. Det är folkets vilja i dessa länder avgör hur mycket man vill hjälp andra och hur man vill göra det, det går att styra över. Det är bara att jämföra dagens politik i Sverige med den i Danmark för att inse det.
Heinös argument (eller som jag uppfattar det) verkar vara att det inte är själva invandringen eller multikulturalismen som är problemet utan att man tillåter dysfunktionella miljöer och brottslighet.
Vad jag tycker att han missar är att om stora grupper med andra normer flyttar till ett land så blir det konflikter med majoritetens normer nästan oavsett vad man gör. Det blir kulturkrockar. I synnerhet om invandrarna är många och kommer från väldigt annorlunda miljöer (vilket är fallet i Sverige).
Det andra är att Problemen till stor del är kopplade till att många av invandrarna till Sverige har låg utbildningsnivå. Hade vi istället tagit emot människor med högre utbildningsnivå, språkkunskaper osv (övre medelklass i sina hemländer helt enkelt) så hade det nog varit betydligt bättre för Sveriges del.
Jag har följande reaktioner på några konkreta saker som sas här, med sammanfattande hänvisningar:
59:30 regelrätt invandring kontra temporär asyl (plus övriga tillfälliga tillstånd förmodar jag), delas in i två tänkta säkerhetsnivåer när det gäller förhandskontroll. Och för den skarpare nivån som gäller permanenta uppehållstillstånd, är svaret på det principiella dilemmat om att skydda gränserna mot kriminella och ideologiska fiender, att vi nog får "leva med" att de bereds mark här med falska förespeglingar. Det finns tyngre vägande andra principiella värden. Istället ska vi fokusera på och vara tydliga med det som är riktigt vitalt, så att vi kan låta det andra vara.
- Här undrar jag spontant vad receptet är för Andreas *lägre* säkerhetskategori, med tillfälliga invånare. Kanske att vi "definitivt" får leva med fientlig verksamhet därifrån istället för bara "nog"? Och hur temporär är svensk asyl normalt? Jag är inte helt säker heller på vad de viktiga värdena ska vara som vi inte tummar på, efter att vi har resignerat inför såväl inflödet av samhällsfiender (åsyftar Andreas egen beskrivning av underkategorin), som inför det generellt utsiktslösa i att vänta på den organiska smältdegeln som annars vore den enda acceptabla vägen fram, eftersom sociopolitisk ingenjörskonst ändå skulle slå fel. Jag kan varken se en plan här, eller läsa in en helt adekvat reaktion på att planen förefaller saknas.
1:03 "Om du hade rätt [om kritiska volymer] skulle det se ut på samma sätt överallt.
Jag tror att det spelar roll hur man... [integrerar]".
- Ok Andreas, men spelar det nog roll för att övertrumfa andra faktorer? Kan man falsifiera hypotesen om kritiska volymer genom att godtyckligt avkräva den belägg för identiska maxvärden på alla platser med liknande volymer? Ivar antydde inte att integration inte var en faktor eller att den kritiska gränsen är en numerär konstant. Andreas konstruerar en falsk dikotomi som kan kokas ner till "eftersom högt migrationstryck till Väst från Syd och Öst inte har föranlett helt identiska påfrestningar överallt, så finns inga dåliga migrationsnivåer utan bara dåliga integrationskläder."
Eller till "Om du hade rätt om volymer Ivar, skulle upprätthållandet av svenska normer alltså garanterat försvåras ifall Sverige valde att tiodubbla sitt absoluta invandrarantal till 2030 (bortsett från den logistiska orimligheten och med fokus endast på normer). Men där tror jag att det spelar roll hur man integrerar - så till den grad att jag kan tänka mig stabil normutveckling oavsett demografichocken, om "vi" (endast den blivande ursprungsminoriteten eller de miljontals nyss nytillkomna också?) börjar bemöta migranter med tydliga och sunda regler (som vi först ska enas om rörande karaktär, prioriteringsgrad och förmedlingsmetod)."
Jag tror inte att det här är Andreas faktiska åsikt, men det är den logiska konsekvensen av argumentet. Varför är det så tilltalande att avstå från att se Ivars självklara poäng, att intelligenta personer går in i verbala återvändsgränder till synes bara för att slippa?
1:03:45 Svensk politisk flathet sedan 50-talet har "försämrat ytterligare förutsättningarna för likvärdig behandling av invandrare idag."
- Visst, och så är vi tillbaka på vanlig trygg retorisk mark, där invandrare får vara offer igen, deras väl och ve överordnat igen, och svenska attityder roten till problemen. En talespunkt till att svära över för de invandrare som redan tar avstånd från svenskhet. Man hade istället för "likvärdig behandling av invandrare idag", kunnat behålla fokus på temat om "svenska normers överlevnad" inför migrationspolicies som har ignorerat deras värde eller trivialiserat deras skörhet. Beroende på vad man anser mest hotat och högst prioriterat.
---------------------------------
1:04:40
IA: Är inte den politiska erfarenheten i backspegeln ett argument mot den liberala lösningen?
AJ: Dels, vad är alternativet? "Stängda gränser?"...
(- Vad sägs om att t.ex. ompröva den "moraliska" komponenten asylmigration med anhöriginvandring separat?)
AJ: Stängda gränser *som segregerar* är inte heller ett drömscenario.
(- Är det verkligen så vi har fått segregationen i Sverige? För att gränserna har varit för hårt kontrollerade? Vad finns det för belägg för att vi hade haft högre segregation idag om vi tillämpat en mer återhållsam och kvalificerande gränspolitik igår, allt annat lika? Hade vi till exempel haft vidare klyftor i socioekonomisk status?)
AJ:...och dels finns det variationer mellan regioner.
(- Hur är det relevant gentemot frågan om vad som ska vara slutsatsen av Andreas egen reflektion om upprepad generell oförmåga eller ovilja att länka ihop hela det svenska samhället till en delad gemenskap?)
Jag tappade tidsreferensen, men det hänvisas också till kriser Sverige klarat av förr utan att svenskheten gick förlorad. Delvis genom att man omdefinierade begreppet efter behov. Där kan en poäng finnas. Vi kan kanske behöva omdefiniera svenskheten igen en dag, så den inte går förlorad till följd av ändrade tider. Bend or break.
"Det som ryms inom de här geografiska koordinaterna, och där det en gång låg en liten, glesbefolkad, naturnära, sekulär och etniskt homogen konsensusdriven high-trust välfärdsstat med tusenåriga obrutna anor och med lågt kulturellt fokus på smaklöst ytliga statussymboler, stor respekt för personliga sfärer, obetydligt inre hat mot breddgradsanpassad pigmentering, glest mellan masochistiska knäböjanden, blodshämnd, kusingiften och konspirationsteorier, snäv definition av vad en h--a är, låg andel verksamma inom beskyddarnäringen, utagerande gangsterrap, våldsbejakande religiös extremism eller varutransporter där affärsmodellen förutsätter bränslestöld, och med global ranking inom jämlikhet, jämställdhet, kvinnofrid, sexuellt likaberättigande, utbildningsnivå, BNP per capita, korruption, demokratisk integritet, dödsskjutningar av kriminella, dödsskjutningar av polis, sprängningar, besinningslösa upplopp mm, som då väckte omvärldens längtan men inte längre gör det", kunde vara en framtidsdefinition som erbjuder en flexibel ram utan att bli historieförnekande på kuppen.
---------------------------------
Apropå Leifs tidigare motlägg, låter dessutom många relativistfeminister det "svenska" patriarkatet klä kulturblint skott för när "männen" slänger av kvinnor som visar hud från bussen, och när "kvinnor" inte vågar diskutera inköp av hygienartiklar med sina "manliga" följeslagare. Parodimaterial för ett par decennier sedan - idag är det "samhällsanalys". När den migration som feminister vurmat för i alla år gradvis nu slår tillbaka mot även deras frihet, vill de inte se verkligheten och sin egen roll i den, utan pekar förebrående på en grupp svenskar som varit mer realistisk från början och som är markant mer realistisk idag. Men feminister kommer även de att nå en gräns när skillnaden inte går att förneka längre. Min inte helt originella prognos är att när polletten till slut trillar ner innanför även de mest tättslutande skygglappar, så kommer avliberaliseringen och machofieringen av offentligheten redan att vara ett faktum, och relativistfeministerna att få leva med frukten av sitt moraliska föredöme.
Det där om att vi behöver mer nationalism kunde han inte förklara, men nånstans har jag läst att integration fungerar bättre i länder med mer nationalism. Det finns något som invandrare kan anknyta till för att visa att de minsann också är svenskar/normänn/amerikaner eller vad det nu är. En invandrare som kommer till Norge kan klä sig i löjliga kläder och vifta flaggan på 17 maj och visa att han/hon är en i gänget. Men hur visar man det i Sverige? Äta köttbullar? Det finns inget liknande eftersom vi är så onationalistiska. Och det gör att integrationen fungerar sämre.
Vi uppfattar det som fult att stå upp för det vi kallar svenska värderingar. Det tror jag inte är lika vanligt i mer nationalistiska länder. Åtminstone inte i de jag känner till. Vi relativiserar och låtsas som att andras kulturer är lika bra (helst ännu bättre) än den svenska. Det får bisarra konsekvenser ibland, särskilt gällande sånt vi är stolta över i Sverige, t ex jämställdhet.
Hur många gånger har man inte hört: ja de tvingar barnen gå i slöja, men vi är lättklädda och kan uppfattas som utmanande. Vad är det som säger att vi är bättre?
Faktum är att liberala, demokratiska normer är bättre än odemokratiska. Varför är vi rädda att säga det? Skulle vi acceptera en sån här relativisering:
Ja de skiter i bassängen och vi skiter i toaletten, men vad är det som säger att vi är bättre?
Stå upp för liberala, demokratiska normer. Vägra acceptera att alla kulturer är lika. Det är inte rasistiskt. Det är snarare motsatsen. Att acceptera att kvinnor ska behöva leva med hedersförtryck är rasistiskt.
Intressant att lyssna på ett samtal mellan två personer som i grunden har rätt lika utgångspunkter, men som ändå valt lite olika väg.
Mycket att kommentera egentligen, Johansson Heinö framstår i mina öron som rätt politiskt korrekt i den bemärkelsen att han läser in saker hos ’motståndarlaget’ som känns lite väl halmgubbeaktiga. Menar han t ex att Ebba Busch är motståndare till religionsfrihet? För att hon propagerar för kristna värderingar?
En sak som hastades förbi där jag inte hängde med - varför skulle allmän värnplikt inte kunna vara en brobyggare? Där tror jag JH har helt fel. Även om det naturligtvis inte räcker som åtgärd.
Slutligen; två aspekter som man talar för lite om den svenska debatten. Den ena tror jag hänger samman med att vi är så otroligt provinsiella, den andra med att vi är fega. Det hade varit intressant att höra era synpunkter på dessa aspekter. Här kommer de:
1) Sverige är en mycket liten befolkning rent internationellt. Ca 1,5 promille. Av dem har nu en icke obetydlig andel utländsk bakgrund. Som jag ser det är det därmed extremt märkligt att utan ifrågasättande tala om etniska svenskar (räknar där in helt assimilerade personer med utländskt påbrå) som en majoritetsbefolkning. Ja, vi är i majoritet i Sverige. Men det det är en mycket bräcklig liten majoritet, och jag anser att man i migrations- och integrationsdebatten måste höja blicken och inse att vi har en mer utsatt position än majoritetsbefolkningar i större, starkare nationer. Vilket leder mig till nästa fråga.
2) Är det verkligen så konstigt om en liten perifer befolkning i norra Europa stretar emot när det kommer in förhållandevis stora skaror människor från länder långt borta? Många, inklusive JH, tycks förfäkta att vi egentligen inte har vare sig rätt eller anledning att värja oss, utan att det är oundvikligt i vår globala värld. Varför skulle det vara fel att värna om det egna, oavsett om det är objektivt bättre eller sämre? Det är VÅRT! Detta har utvecklats genom årtusenden, detta är vad vi är vana vid, det är såhär vi vill ha det. Varför skall vi egentligen behöva - märk väl jag använder här ordet behöva - anpassa oss? Att vi kanske vill det i större eller mindre grad är något annat.
Felet i Sverige idag som jag ser det är att vi tagit emot för många från andra länder. Få svenskar är motståndare till invandring per se eller invandrare i gemen. Men om det kommer för många, så rubbas uppenbarligen balansen. Sannolikt klarar landet av att ta emot förhållandevis fler invandrare från Norden än från södra Europa. Och sannolikt klarar vi av fler från södra Europa än från Mellanöstern eller Afrika. Vi har missat att reglera detta och tycks mena att vi har en skyldighet att ta emot alla som lyckas ta sig hit. Vi är nog rätt många vid det här laget som inte är bekväma med det. I all hast, ville bara få ur mig några tankar.
Tack för en utmärkt kommentar.
Jag tycker man gärna undviker området "det är en demografisk fråga" när man pratar migration. Först ska de assimileras, inte integreras.
Men jag lovar att den demografiska frågan är minst lika stor som integration/assimilation och den ekonomiska. Vill svenskar ändra demografi för all framtid? Ska Europa göra det?
För dem som säger "äsch det kommer inte bli minoritet eller folkutbyte av svenskar"
svarar jag 'tänk om ni har fel? Vad gör vi då? Uppfinner en tidsmaskin? Vi kan ALDRIG göra det ogjort. Jag vill inte spela rysk roulette här'.
Andra kanske svarar "vem bryr sig om svenskar Européer byts ut"
svarar jag "tänk om jag säger att vi ska stänga gränserna för alla som flyr krig mm. Tänk om jag säger att vill dom välja krig är det deras val och eradikera sig själva. Vem bryr sig om dem dör ut helt?". Om ingen bryr sig om att vi försvinner så kan dessa omöjligt bli upprörda om jag säger att afrika eller Mellanöstern försvinner.
Varför pratar man inte mer öppet om rädslan att bli utbytt eller ändra demografi rejält? Sverige och även Europa är litet och har redan massiv mångkultur. Från länder som inte har det. Ska det fortsätta vet vi resultatet redan. Jag såg på ett annat forum ett exempel som lät:
Om du har en dunk med vatten som ständigt fylls på med mer vatten, och en dunk med koncentrerad juice. Ta nu och häll över vatten kontinuerligt till juice-dunken. Vad kommer det bli av juice-dunken om vi fortsätter hälla konstant?
Jag vill inte se det hända i Europa. Jag tvivlar på att alla som kallar en rasist vill att afrikaner, araber, judar mm ska bli utbytta eller minoritet i sitt eget land heller. Om en från Hong Kong kommer och beklagar sig över utvecklingen och Kinas intåg, och om en från Taiwan beklagar sig över den demografiska förändringen.. Kallar ni dem rasister också?
Blev inte så mycket rak höger då man missade vad joakim Ruist sa. Det han sa var att invandring/flyktingar kostar mycket pengar (tidigare hade det ansetts vara en vinst), om man tycker sig ha råd blir då ett val! Nu står vi inför ca 700,000 som lever på bidrag, många eller majoritet invandrare. Ska vi då ha mångkultur som tycks handla om att leva på bidrag i ett land med världs högsta skatter liksom bidrag? Är själv liberal men liberalismen verkar ha försvunnit.
Riktig liberal är mer den som Tino Sanandaji predikar med stor individuell frihet och ansvar. Där man mycket väl kan stå upp för en västerländsk jämställd demokratisk kultur (inte vara tolerant mot invandrare kulturer som förtrycker kvinnor t.ex.). Där ingår också den liberala hållningen att man måste kunna kritisera alla religioner och kulturer, dvs yttrandefrihet. Rasism har bara med hudfärg att göra få är idag verkliga rasister, särskilt bland etniska svenskar.
Sen har vi det motsägelsefulla från främst vänsterhåll där man tycker t.ex. patriarkala invandrare kulturer är ok men sen vill satsa på en mycket extrem västerländsk feminism där då etniska svenskar inte får göra nåt annat än att anamma den nya feminismen samtidigt som invandrade kulturer får leva som dom vill.
Det handlar också om kultur ur ett rimligt perspektiv. I vilket land i världen har rimligen svenskar rätt till sin egen kultur? Vad händer om det kommer in nya dominanta kulturer som krockar med den svenska mjuka kulturen? Man behöver inte prata om kulturer i form av bäst eller sämst, men man måste förstå att det finns svåra kulturkrockar. Dom kulturkrockarna uppstår då också mellan olika invandrade kulturer. Rimligen bör då den svenska/västerländska kulturen vara ledstjärna i Sverige.
Kanske är enda sättet nu att kraftigt banta bidrag och sänka skatter på arbete, även inom tjänstesektorn. Det är osvenskt (möjligen mer borgerligt) men hur ska vi annars ha råd att så många går på bidrag samtidigt som dom som arbetar får se allt sämre välfärd och allt högre skatter. Detta är ju den stora konfliktlinjen nu, S försökte gå till val på höjda skatter (efter att hatkampanjen mot SD började slå fel) för att försöka lösa skenande kostnader för den missköta invandringspolitiken men missbedömde dom svenska väljarna, dom vill helt enkelt inte ha högre skatter.
Hej Ivar Apri.
Jag har länge följt dig genom främst twitter och nu även genom din Raka Höger. Tack för det. Det är oerhört välgörande med vettiga, raka och självklara texter.
Jag har skrivit en lång berättelse på uppåt 3000 boksidor och som skulle kunna vara ett synopsis till en TV serie om en artist som i över 70 år verkat och levt i ett av socialism präglat Sverige.
En sådan berättelse kan ha ett intresse eftersom de flesta sådana berättelser annars är skrivna av vänsterförfattare. Allt är dessutom självupplevt och har hänt i verkligheten.
Den handlar om en pojke som växer upp i en invandrarfamilj på 19 40-50 talet i det socialistiska Sverige. Efter lite normalt strul i ungdomen börjar han sin bana som skådespelare hos Ingmar Bergman på slutet av 1960 talet på det redan då av socialism präglade Dramatiska Teatern i Stockholm.
Under en stor del av sin karriär medverkar han i film, TV och teater i den anda av socialism som kännetecknar det Svenska kulturlivet.
När han når 50 års ålder, på 1990 talet, får han nog av alla dessa vänsterberättelser och vänder den Svenska socialistiska kulturvärlden ryggen.
Han har då gott om pengar och socialismen har även gjort honom extremt skicklig på att utnyttja bidrag. Från den här tiden kan han istället för att arbeta under 15 år leva gott på värdens förnämsta A-kassa och andra bidrag ända fram tills han är pensionär.
Han har familj och som välsituerad pensionär och familjefar i sin vackra villa vid havet kan förvalta sitt kapital och blicka tillbaks på sitt liv i det märkliga socialistiska Svenska samhället med dess vänsterintellektuella kulturelit och alla politiker från vänster till höger som också är präglade av de Svenska 80 åren av socialism.
Texten är rätt omfattande och följer denna artist i en fond av politiska och andra omdaningar i Sverige och omvärlden från 1940 talet till 2020.
Det saknas berättelser skrivna av författare med sympatier åt höger som handlar om kärlek, politik, konst, kultur, historiskt viktiga händelser, bilar, maffia och mycket annat. Det mynnar i en utvärdering som innebär att det bästa för kulturen vore att den blev befriad från alla hämmande skattefinansierade bidrag.
Du kanske inte har det minsta tid att intresserade dig för det här men du kanske vet vart jag ska vända mig. Jag vill inte att berättelsen hamna i det socialistiska filtret som bara intresserar sig för miljö, feminism och liknande.
Rätt person skulle kanskekunna hjälpa mig att förvandla detta material till ett antal ovanliga böcker eller några intresseväckande säsonger i en strömnings kanal.
Skickar gärna texten om du vill.
vh
Clemens Paal
Jag uppfattar Johansson Heinö som en på många sätt balanserad person med en del vettiga formuleringar. Men samtidigt läser jag mellan raderna att där finns uppfattningen att den ökade invandringen och därmed grundläggande förändringen av vårt samhälle är något ödesbestämt som vi inte råder över. Det är enligt det tankesätt han representerar en uppgift att se till att folket på ett "demokratisk" sätt accepterar detta. Men så är det inte, världen är indelad i nationer med nationella styren och i många fall parlament som väljs av folket. Det är folkets vilja i dessa länder avgör hur mycket man vill hjälp andra och hur man vill göra det, det går att styra över. Det är bara att jämföra dagens politik i Sverige med den i Danmark för att inse det.
Heinös argument (eller som jag uppfattar det) verkar vara att det inte är själva invandringen eller multikulturalismen som är problemet utan att man tillåter dysfunktionella miljöer och brottslighet.
Vad jag tycker att han missar är att om stora grupper med andra normer flyttar till ett land så blir det konflikter med majoritetens normer nästan oavsett vad man gör. Det blir kulturkrockar. I synnerhet om invandrarna är många och kommer från väldigt annorlunda miljöer (vilket är fallet i Sverige).
Det andra är att Problemen till stor del är kopplade till att många av invandrarna till Sverige har låg utbildningsnivå. Hade vi istället tagit emot människor med högre utbildningsnivå, språkkunskaper osv (övre medelklass i sina hemländer helt enkelt) så hade det nog varit betydligt bättre för Sveriges del.
Jag har följande reaktioner på några konkreta saker som sas här, med sammanfattande hänvisningar:
59:30 regelrätt invandring kontra temporär asyl (plus övriga tillfälliga tillstånd förmodar jag), delas in i två tänkta säkerhetsnivåer när det gäller förhandskontroll. Och för den skarpare nivån som gäller permanenta uppehållstillstånd, är svaret på det principiella dilemmat om att skydda gränserna mot kriminella och ideologiska fiender, att vi nog får "leva med" att de bereds mark här med falska förespeglingar. Det finns tyngre vägande andra principiella värden. Istället ska vi fokusera på och vara tydliga med det som är riktigt vitalt, så att vi kan låta det andra vara.
- Här undrar jag spontant vad receptet är för Andreas *lägre* säkerhetskategori, med tillfälliga invånare. Kanske att vi "definitivt" får leva med fientlig verksamhet därifrån istället för bara "nog"? Och hur temporär är svensk asyl normalt? Jag är inte helt säker heller på vad de viktiga värdena ska vara som vi inte tummar på, efter att vi har resignerat inför såväl inflödet av samhällsfiender (åsyftar Andreas egen beskrivning av underkategorin), som inför det generellt utsiktslösa i att vänta på den organiska smältdegeln som annars vore den enda acceptabla vägen fram, eftersom sociopolitisk ingenjörskonst ändå skulle slå fel. Jag kan varken se en plan här, eller läsa in en helt adekvat reaktion på att planen förefaller saknas.
1:03 "Om du hade rätt [om kritiska volymer] skulle det se ut på samma sätt överallt.
Jag tror att det spelar roll hur man... [integrerar]".
- Ok Andreas, men spelar det nog roll för att övertrumfa andra faktorer? Kan man falsifiera hypotesen om kritiska volymer genom att godtyckligt avkräva den belägg för identiska maxvärden på alla platser med liknande volymer? Ivar antydde inte att integration inte var en faktor eller att den kritiska gränsen är en numerär konstant. Andreas konstruerar en falsk dikotomi som kan kokas ner till "eftersom högt migrationstryck till Väst från Syd och Öst inte har föranlett helt identiska påfrestningar överallt, så finns inga dåliga migrationsnivåer utan bara dåliga integrationskläder."
Eller till "Om du hade rätt om volymer Ivar, skulle upprätthållandet av svenska normer alltså garanterat försvåras ifall Sverige valde att tiodubbla sitt absoluta invandrarantal till 2030 (bortsett från den logistiska orimligheten och med fokus endast på normer). Men där tror jag att det spelar roll hur man integrerar - så till den grad att jag kan tänka mig stabil normutveckling oavsett demografichocken, om "vi" (endast den blivande ursprungsminoriteten eller de miljontals nyss nytillkomna också?) börjar bemöta migranter med tydliga och sunda regler (som vi först ska enas om rörande karaktär, prioriteringsgrad och förmedlingsmetod)."
Jag tror inte att det här är Andreas faktiska åsikt, men det är den logiska konsekvensen av argumentet. Varför är det så tilltalande att avstå från att se Ivars självklara poäng, att intelligenta personer går in i verbala återvändsgränder till synes bara för att slippa?
1:03:45 Svensk politisk flathet sedan 50-talet har "försämrat ytterligare förutsättningarna för likvärdig behandling av invandrare idag."
- Visst, och så är vi tillbaka på vanlig trygg retorisk mark, där invandrare får vara offer igen, deras väl och ve överordnat igen, och svenska attityder roten till problemen. En talespunkt till att svära över för de invandrare som redan tar avstånd från svenskhet. Man hade istället för "likvärdig behandling av invandrare idag", kunnat behålla fokus på temat om "svenska normers överlevnad" inför migrationspolicies som har ignorerat deras värde eller trivialiserat deras skörhet. Beroende på vad man anser mest hotat och högst prioriterat.
---------------------------------
1:04:40
IA: Är inte den politiska erfarenheten i backspegeln ett argument mot den liberala lösningen?
AJ: Dels, vad är alternativet? "Stängda gränser?"...
(- Vad sägs om att t.ex. ompröva den "moraliska" komponenten asylmigration med anhöriginvandring separat?)
AJ: Stängda gränser *som segregerar* är inte heller ett drömscenario.
(- Är det verkligen så vi har fått segregationen i Sverige? För att gränserna har varit för hårt kontrollerade? Vad finns det för belägg för att vi hade haft högre segregation idag om vi tillämpat en mer återhållsam och kvalificerande gränspolitik igår, allt annat lika? Hade vi till exempel haft vidare klyftor i socioekonomisk status?)
AJ:...och dels finns det variationer mellan regioner.
(- Hur är det relevant gentemot frågan om vad som ska vara slutsatsen av Andreas egen reflektion om upprepad generell oförmåga eller ovilja att länka ihop hela det svenska samhället till en delad gemenskap?)
Jag tappade tidsreferensen, men det hänvisas också till kriser Sverige klarat av förr utan att svenskheten gick förlorad. Delvis genom att man omdefinierade begreppet efter behov. Där kan en poäng finnas. Vi kan kanske behöva omdefiniera svenskheten igen en dag, så den inte går förlorad till följd av ändrade tider. Bend or break.
"Det som ryms inom de här geografiska koordinaterna, och där det en gång låg en liten, glesbefolkad, naturnära, sekulär och etniskt homogen konsensusdriven high-trust välfärdsstat med tusenåriga obrutna anor och med lågt kulturellt fokus på smaklöst ytliga statussymboler, stor respekt för personliga sfärer, obetydligt inre hat mot breddgradsanpassad pigmentering, glest mellan masochistiska knäböjanden, blodshämnd, kusingiften och konspirationsteorier, snäv definition av vad en h--a är, låg andel verksamma inom beskyddarnäringen, utagerande gangsterrap, våldsbejakande religiös extremism eller varutransporter där affärsmodellen förutsätter bränslestöld, och med global ranking inom jämlikhet, jämställdhet, kvinnofrid, sexuellt likaberättigande, utbildningsnivå, BNP per capita, korruption, demokratisk integritet, dödsskjutningar av kriminella, dödsskjutningar av polis, sprängningar, besinningslösa upplopp mm, som då väckte omvärldens längtan men inte längre gör det", kunde vara en framtidsdefinition som erbjuder en flexibel ram utan att bli historieförnekande på kuppen.
---------------------------------
Apropå Leifs tidigare motlägg, låter dessutom många relativistfeminister det "svenska" patriarkatet klä kulturblint skott för när "männen" slänger av kvinnor som visar hud från bussen, och när "kvinnor" inte vågar diskutera inköp av hygienartiklar med sina "manliga" följeslagare. Parodimaterial för ett par decennier sedan - idag är det "samhällsanalys". När den migration som feminister vurmat för i alla år gradvis nu slår tillbaka mot även deras frihet, vill de inte se verkligheten och sin egen roll i den, utan pekar förebrående på en grupp svenskar som varit mer realistisk från början och som är markant mer realistisk idag. Men feminister kommer även de att nå en gräns när skillnaden inte går att förneka längre. Min inte helt originella prognos är att när polletten till slut trillar ner innanför även de mest tättslutande skygglappar, så kommer avliberaliseringen och machofieringen av offentligheten redan att vara ett faktum, och relativistfeministerna att få leva med frukten av sitt moraliska föredöme.
För mig var Andreas Johansson Heinö En ointressant Pk,”filosofisk” journalist. Inte värd en rak höger.
Det där om att vi behöver mer nationalism kunde han inte förklara, men nånstans har jag läst att integration fungerar bättre i länder med mer nationalism. Det finns något som invandrare kan anknyta till för att visa att de minsann också är svenskar/normänn/amerikaner eller vad det nu är. En invandrare som kommer till Norge kan klä sig i löjliga kläder och vifta flaggan på 17 maj och visa att han/hon är en i gänget. Men hur visar man det i Sverige? Äta köttbullar? Det finns inget liknande eftersom vi är så onationalistiska. Och det gör att integrationen fungerar sämre.
Vi uppfattar det som fult att stå upp för det vi kallar svenska värderingar. Det tror jag inte är lika vanligt i mer nationalistiska länder. Åtminstone inte i de jag känner till. Vi relativiserar och låtsas som att andras kulturer är lika bra (helst ännu bättre) än den svenska. Det får bisarra konsekvenser ibland, särskilt gällande sånt vi är stolta över i Sverige, t ex jämställdhet.
Hur många gånger har man inte hört: ja de tvingar barnen gå i slöja, men vi är lättklädda och kan uppfattas som utmanande. Vad är det som säger att vi är bättre?
Faktum är att liberala, demokratiska normer är bättre än odemokratiska. Varför är vi rädda att säga det? Skulle vi acceptera en sån här relativisering:
Ja de skiter i bassängen och vi skiter i toaletten, men vad är det som säger att vi är bättre?
Stå upp för liberala, demokratiska normer. Vägra acceptera att alla kulturer är lika. Det är inte rasistiskt. Det är snarare motsatsen. Att acceptera att kvinnor ska behöva leva med hedersförtryck är rasistiskt.