Är den liberala regimen dödsdömd?
Liberalismen utger sig för att stå för frihet, men motstånd möts med byråkratisk kontroll, ekonomiska sanktioner och styrning. När folkviljan ses som ett hot, blir maktens verkliga natur tydlig.
När JD Vance talade i München den 14 februari överraskades många. Varför ägnade han ett säkerhetspolitiskt forum åt att kritisera Europas inre angelägenheter? Varför tonade han ner Rysslands hot? Det visade sig vara en föraning om vad som komma skulle. Några dagar senare förklarade Donald Trump att Ukraina självt bar skulden för kriget och kallade Volodymyr Zelenskyj en diktator. Plötsligt föll bitarna på plats: Trumpadministrationen ifrågasätter inte bara USA:s roll i Europa – utan själva grunden för den rådande världsordningen.
Den här texten skrevs dock innan Trumps senaste uttalanden om Ukraina och Zelenskyj, och jag kommer att återkomma till detta i andra texter.
Talet JD Vance höll i München fokuserade på vad han kallade Europas inre hot. Han argumenterade för att det största hotet mot Europa inte kommer utifrån, utan inifrån – från institutioner och eliter som alltmer ser folkviljan som ett hinder snarare än en grund för politisk makt. Han menade att Europas politiska ledarskap underminerar demokratin genom att alltmer fjärma sig från folkviljan och använda juridiska och ekonomiska mekanismer för att styra politiska utfall. Exempelvis har EU fryst stödmedel till Ungern med motiveringen att landets regering måste anpassa sin politik gällande medier och HBTQ-frågor.
Vance ifrågasatte demokratins verkliga funktion i Europa. Respekteras folkviljan bara när den ger rätt resultat? Han pekade på hur europeiska institutioner hanterar "fel" val – som Brexit eller nationalistiska regeringar i Östeuropa – inte genom acceptans, utan genom ekonomiska och juridiska påtryckningar för att styra dem i en annan riktning. För Vance är detta kärnfrågan: demokrati i Europa handlar allt mer om att leda väljarna rätt, snarare än att låta dem styra.
Ett av de tydligaste exemplen på detta, enligt Vance, är massinvandringen. Trots att en majoritet av Europas väljare motsätter sig fortsatt migration, fortsätter den – och de som kritiserar den förda politiken marginaliseras, tystas eller rentav kriminaliseras. Vance pekade på hur invandringen har skapat sociala och kulturella spänningar som Europas eliter varken vill erkänna eller adressera. Istället för att bemöta folkets oro, bemöter de budbärarna – genom att stämpla kritiker som extremister och begränsa debatten om migrationens konsekvenser.
För Vance verkar detta inte bara vara en fråga om enskilda regeringsbeslut, utan om en djupare förändring i hur makt utövas i Europa. Demokratin framstår inte längre som en öppen process där olika åsikter fritt får konkurrera, utan som en modell där oppositionella krafter ständigt möter hinder medan den rådande ideologin skyddas av institutionell kontroll. Detta, menade han, är ett existentiellt problem för Europas framtid.
Regimen som inte vill kallas regim
Patrick Deneen beskriver i Regime Change (2023) hur den liberala demokratin inte är så neutral som den utger sig för att vara. Istället för att garantera en fri och öppen idédebatt, fungerar den som en regim – en ordning där vissa idéer lyfts fram som självklara medan andra marginaliseras eller görs osynliga. Liberalismen, menar han, är inte bara en politisk struktur utan en hel ideologisk ordning, där gränserna för vad som är legitimt oppositionellt tänkande blir allt snävare. Han hävdar att detta sker genom ett nätverk av institutioner, normer och kulturella antaganden som formar det offentliga rummet, snarare än genom direkt repression.
I min intervju med Deneen i Rak Höger den 29 januari i år, betonade han att den liberala ordningen har utvecklats till en teknokratisk aristokrati – en elit som både på höger- och vänstersidan av det politiska spektrumet agerar för att konsolidera sin makt. Han menade att medan högern har upplöst traditionella gemenskaper genom marknadens mekanismer, har vänstern gjort det genom statens ingripanden. Resultatet är att lokala, kulturella och religiösa institutioner har försvagats, vilket i sin tur har skapat en mer atomiserad och sårbar samhällsstruktur.
Denna dynamik bekräftas också av ESO-rapporten Talande tystnad (2024), som visar att en växande andel av svenskarna upplever att vissa åsikter inte kan uttryckas offentligt utan att möta sociala eller professionella konsekvenser.
Det handlar inte om statlig censur i traditionell mening, utan om en offentlighet där medier, akademiska institutioner och arbetsgivare fungerar som grindvakter för vad som är acceptabelt att diskutera. Rädslan för att säga "fel" saker skapar en självcensur som gör att vissa frågor aldrig ens når det offentliga samtalet.
Deneen menar att liberalismen inte bara är en politisk ordning, utan en ideologi som har blivit så dominerande att den inte längre ser sig själv som ideologisk. Han argumenterar att denna ordning har lett till en teknokratisk aristokrati där både marknaden och staten bidrar till att lösa upp traditionella gemenskaper, vilket i sin tur skapar en mer atomiserad och sårbar samhällsstruktur.
Detta är kärnan i den liberala paradoxen: en regim som säger sig bygga på tolerans kan bara överleva genom att vara intolerant mot dem som ifrågasätter dess grundläggande principer. När oppositionella rörelser utmanar den liberala ordningen, mobiliseras institutioner för att delegitimera dem – genom ekonomiska sanktioner, socialt tryck och juridiska påtryckningar.
Regimens paradox – frihet genom kontroll
Skribenten NS Lyons, som driver The Upheaval på Substack, förklarar i text American Strong Gods (13/2), att efterkrigstidens liberala regim byggde på vad han kallar de ‘svaga gudarna’ – en ordning som syftar till att undvika starka kollektivistiska identiteter och istället främja individualism och teknokratisk förvaltning. Han menar, i likhet med Deneen, att denna ordning, genom att konsekvent underminera kollektiva identiteter och traditioner, skapar en existentiell kris där människor längtar efter något starkare och mer sammanhållande. I en intervju med UnHerd förklarar han att den moderna liberala demokratin i allt högre grad fungerar som en förvaltad demokrati, där politiska beslut avgörs genom institutionella processer snarare än genom verklig folkrepresentation och ideologisk konkurrens.
När populistiska rörelser eller konservativa regeringar utmanar den dominerande ideologin, bemöts de inte enbart som politiska motståndare, utan som hot mot den liberala ordningens själva existens. Lyons menar att liberalismen, trots sina anspråk på öppenhet, i praktiken försvarar sig lika aktivt som alla andra ideologiska system, men att dess metoder har förändrats över tid. Som han skriver (13/2):
The obsessive management of public opinion through propaganda and censorship also became an especially key priority in such regimes, with the objective being both to constrain democratic outcomes (to defend “democracy” against the masses) and to generally suppress serious public discussion of contentious yet fundamental political issues (such as mass migration policies) in an effort to prevent civil strife.
Sociala medieplattformar anpassar sig till statliga riktlinjer för desinformation, banker avslutar konton för oppositionella röster, och många döljer sina åsikter av rädsla för repressalier.
Därför, menar Lyons, är demokrati i praktiken betingad av regimens fortlevnad. Val får ske, men om de leder till "fel" resultat mobiliseras institutioner för att korrigera kursen. I praktiken leder detta till att varje alternativ till liberalismen – vare sig det är konservativ nationalism, kristen traditionalism eller populistisk högerpolitik – inte bara betraktas som politiska utmaningar, utan som fundamentala hot mot systemet. Lyons beskriver hur detta gör att den liberala ordningen inte kan upprätthålla sin självbild som "neutral", eftersom den aktivt måste arbeta för att blockera, marginalisera eller omforma politiska rörelser som ifrågasätter dess fundament.
I detta system råder ingen explicit censur, men konsekvenserna för att uttrycka "fel" åsikter är påtagliga. En konservativ akademiker kan exempelvis känna sig tvungen att dölja sina åsikter av rädsla för att förlora sitt jobb, medan radikala vänsteridéer kan spridas utan motsvarande risker. På samma sätt tolereras massdemonstrationer för Hamas, medan enskilda protester mot islamistisk extremism kan mötas av repressiva åtgärder. Detta illustrerar hur toleransen inte är en universell princip, utan snarare ett maktinstrument – ett verktyg för att skydda en viss ideologisk hegemoni under förespeglingen att den är neutral.
En politisk ordning bevarar sig själv genom att upprätthålla bilden av stabilitet och kontroll. När den inte längre kan garantera detta genom faktiska resultat, måste den istället försvara sig genom att styra vad som får sägas om den. Problemet är då inte längre de krafter som skapar oordning, utan de som blottlägger att makten har förlorat kontrollen. Att ifrågasätta ordningens fundament blir ett större hot än själva kaoset, eftersom det underminerar tron på att systemet fortfarande fungerar. Därför riktas repressionen inte i första hand mot dem som destabiliserar samhället, utan mot dem som ifrågasätter maktens anspråk på legitimitet. När en regim förlorar greppet över verkligheten, blir den enda kvarvarande strategin att insistera på att verkligheten är fel. Då krävs inte längre lösningar på problem, utan kontroll över vilka problem som får erkännas.
Lyons argumenterar att denna utveckling inte är en slump, utan en nödvändig konsekvens av det han beskriver som ett managerial regime – en ordning där makten i allt högre grad ligger hos en självutnämnd expertklass som ser sig som samhällets garant för rationalitet och stabilitet. Detta innebär att folkviljan i praktiken underordnas behovet av att bevara den liberala ordningens kontinuitet.
7 oktober avslöjade den liberala regimens tomhet
När Hamas den 7 oktober gick in i Israel och mördade civila, våldtog kvinnor och kidnappade barn, tog det bara några timmar innan massdemonstrationer i västerländska städer hölls. Inte för offren, utan till stöd för terroristerna. I London var stämningen på vissa demonstrationer som nästan jublande, med arabiska poplåtar som spelades, människor som höll varandra i händerna och dansade, medan fyrverkerier avfyrades. Demonstranter samlades utanför den israeliska ambassaden, ropade 'Fuck the Jews' och uttryckte stöd för massakern.
Brendan O’Neill beskriver i After the Pogrom (2024) hur responsen från europeiska makthavare har varit inkonsekvent: medan propalestinska demonstrationer ofta har fått fortgå trots hatretorik, har judiska grupper i vissa fall upplevt att myndigheterna snarare begränsat deras säkerhetsåtgärder än skyddat dem. I Berlin och Paris har det rapporterats om situationer där polisen ingripit på ett sätt som uppfattats som mer restriktivt mot judiska grupper än mot propalestinska demonstranter, vilket har lett till kritik om dubbelstandard. O’Neill sammanfattade problemet kärnfullt när jag intervjuade honom i podden i höstas:
If you are constantly told that there's one religion you're not allowed to criticize, there's one group of people whose practices you're not allowed to ask questions about, there's one community whose ideas you're not allowed to interrogate, it will create this feeling where people will want to say, well, who the fuck is Allah?
Europas makthavare har under decennier etablerat en politisk kultur där kritik av islam snabbt klassas som hat, medan antisemitism från invandrade grupper ofta relativiseras eller förklaras bort. Resultatet är en asymmetri i statens reaktion: islamkritik möts av repressiva åtgärder, medan de som faktiskt utgör ett hot mot judiska liv i Europas storstäder hanteras med försiktighet. Repressionen riktas inte primärt mot extremism – den riktas mot det som utmanar regimens föreställda samhällsordning.
Det verkliga avslöjandet efter 7 oktober var inte islamisternas brutalitet – den var väntad. Den verkliga avslöjandet var hur snabbt sympatierna för Hamas manifesterades på gatorna, och hur Europas respons präglades av relativisering snarare än fördömande.
Christopher Caldwell beskriver i Reflections on the Revolution in Europe (2009) hur europeiska ledare konsekvent underskattat den kulturella och politiska påverkan av massmigration från muslimska länder. De har baserat sin politik på en falsk föreställning om att islam, likt tidigare invandrargrupper, automatiskt kommer att anpassa sig till sekulära och demokratiska normer med tiden. Istället menar han att islam har behållit sin särprägel och i vissa fall till och med blivit mer radikaliserat i exil. Det har skapat parallellsamhällen där islamistiska idéer frodas, ofta med en ovilja från politiker att konfrontera de problem som följer.
Den traditionella konflikten mellan vänster och höger har i allt högre grad ersatts av en konflikt mellan två grupper:
Tornet: den styrande klassen, som inkluderar politiska eliter, byråkrater, akademiker och opinionsbildare. De definierar ramarna för vad som får sägas och vilka idéer som får existera i offentligheten.
Torget: det breda folklagret, de som får leva med de politiska besluten men vars inflytande är begränsat. Deras oro över invandring, kriminalitet eller kulturell förändring avfärdas som populism eller extremism, även när det är majoritetsuppfattningar.
Denna klyfta har lett till ett system där makten ligger i händerna på en teknokratisk elit snarare än hos folket. Lagstiftning används för att bestraffa oppositionella röster, digitala plattformar används för att tysta oliktänkande, och byråkratisk makt används för att göra politiska beslut oåterkalleliga.
Historiskt har regimer som uppfattar sig själva som självklara alltid reagerat med panik när deras legitimitet utmanas. Det var sant för Sovjetunionens ledare under 1980-talet, som insisterade på att systemet var orubbligt även när folket hade slutat tro på det. Det var sant för den franska monarkin före revolutionen, när makthavarna levde i övertygelsen att de regerade genom gudomlig rätt. Och det är sant för dagens liberala elit, som reagerar på varje ifrågasättande med en blandning av förakt och repression – inte för att de känner sig starka, utan för att de inser att deras auktoritet har börjat rämna.
Det som hände efter 7 oktober var inte bara en moralisk kris för Europa – det var även avslöjande. Vi fick svart på vitt att den liberala regimen, som i decennier har hävdat att den står för demokrati och mänskliga rättigheter, inte har någon vilja att försvara dessa ideal när de hotas av krafter den själv har importerat. Den svenska polisen reagerade snabbare på koranbränningar än på demonstrationer med öppet antisemitiska inslag, och politikerna började snabbt se över hur man kunde ändra lagarna för att ge de upprörda och våldsamma veto. I Storbritannien och Frankrike, men även Sverige, har lagens väktare prioriterat att slå ner på kritik av islam snarare än på de som ropar på intifada. Europas ledare har länge ignorerat de konsekvenser som följer av massinvandringen från muslimska länder. Caldwell beskrev redan 2009 hur europeiska ledare undvek att erkänna den växande antisemitismen i invandrartäta områden, eftersom det skulle undergräva deras egen ideologi. O’Neill visar i After the Pogrom att vi ser samma sak idag: Europas maktelit är mer upptagen med att undvika obekväma frågor än att faktiskt skydda judiska medborgare.
Det är slående hur den liberala ordningens tycks oförmögen att ens upprätthålla sina egna deklarerade principer.
Dagens liberalism har muterat till ett system som bygger på elitens självbevarande, snarare än folkets vilja. Demokrati har blivit ett administrativt projekt. Successivt har det som en gång var folkstyre ersatts av expertstyre. Ursprungligen handlade efterkrigstidens politiska projekt om att korrigera historiska orättvisor och skapa en mer rättvis samhällsordning. Att aldrig upprepa andra världskrigets fasor. Men i takt med att folket började protestera mot resultaten av dessa förändringar – mångkulturens misslyckanden, identitetspolitikens absurditeter, massinvandringens konsekvenser – blev det viktigare att kväsa kritiken än att rätta till problemen.
De svaga gudarnas tillbakagång
Efterkrigstidens Europa har byggt sin självbild kring ett löfte: aldrig mer. Aldrig mer totalitarism, aldrig mer etnisk nationalism, aldrig mer imperiebyggen på bekostnad av andra folk. Men detta har också utvecklats till en politisk dogm, där varje avvikelse från konsensus riskerar att likställas med ett steg tillbaka mot fascismen.
Det NS Lyons kallar svaga gudar växte fram ur en rädsla för de starka gudar som dominerade 1900-talet – nationalism, religion, kollektiv identitet och lojalitet. Efter två världskrig och totalitära regimers härjningar blev den främsta politiska målsättningen att undvika en ny katastrof. Resultatet blev en ordning byggd på avpolitisering, ekonomisk teknokrati och individuell frigörelse.
Principen är att medborgarna måste hållas i osäkerhet, i ett tillstånd där han fruktar sina egna drifter och sina grannar. Bara då kan han acceptera att han styrs av en expertklass som säger sig förstå hans behov bättre än han själv.
Vi ser detta i hur det liberala systemet har format västvärlden. Vi har lärt oss att tvivla på oss själva, att se vårt kulturarv som en börda, en källa till skam och skuld, snarare än en styrka. Vi har lärt oss att frukta stark övertygelse, frukta vår egen vrede över orättvisor begångna mot oss, att betrakta kollektiv lojalitet som ett potentiellt hot. Som Patrick Deneen visar har alla traditionella gemenskaper urholkats och ersatts av ett atomiserat samhälle. Där individen inte bara är alltings mått, utan alla konkurrenter till staten och marknaden trängs undan. Därför ses varje försök att återvända till starkare band, starkare identiteter och starkare tro som extremism. Åtminstone för Europas majoritetsbefolkningar. Man har mer överseende med andra grupper. Det är nämligen bara majoriteterna, och vita människor mer generellt, som anses inte kunna återuppväcka fascismens demon.
Resultatet är att det liberala projektet inte längre handlar om att lösa samhällsproblem – det handlar om att undvika att associeras med fel historiska krafter. När verkligheten krockar med ideologin, är det verkligheten som måste tryckas tillbaka. Därför reagerade Europas elit inte med ilska mot de massiva propalestinska demonstrationerna som bröt ut efter 7 oktober, trots att många av dem var öppet antisemitiska. Att agera mot dessa hade inneburit att erkänna att Europas politik misslyckats. Istället riktade man blicken åt annat håll eller försökte rama in de antisemitiska slagorden som enstaka olycksfall, trots att allt pekar på något mer systematiskt. En hel arsenal av kontexter står till buds när extremismen kommer från ett visst håll. Allt för att slippa konfronteras med att regimen skapat precis det man skapades för att förhindra. En regim klarar mycket, men inte att ställas inför att man misslyckats med sina grundläggande mål.
De starka gudarnas återkomst
Det vi nu ser är kanske inte en tillfällig kris, utan en historisk brytpunkt. De svaga gudarna är alltmer oförmögna att hålla samman samhället. Deras tid tycks vara över. Allt fler har fått nog av att nödvändiga förändringar och lösningar påstås vara omöjliga att genomföra på grund av konventioner, fördrag och principer. Men när det sprängs var och varannan dag, när terrorister inte kan utvisas, när massinvandringen fortsätter trots alla löften om motsatsen, när våra regeringar fruktar vår rättmätiga vrede mer än allt detta hat och våld – varför ska de svaga gudarna dyrkas?
Vi står vid en brytpunkt där de svaga gudarna förlorar sin makt. Vad som kommer istället är ännu osäkert, men att de starka gudarna är på väg tillbaka ser vi överallt. Kommer det att bli en återgång till tradition, nationalism och religion? Eller är vi på väg mot en helt ny politisk och kulturell ordning?
Något nytt är på väg att födas, men vi anar endast konturerna.
Ivar Arpi
Prenumerera på eller stötta Rak höger
I takt med att fler blir betalande prenumeranter har Rak höger kunnat expandera med fler skribenter och mer innehåll. Vi får inget presstöd, vi tar inte emot pengar från någon intresseorganisation eller lobbygrupp. Det är endast tack vare er prenumeranter vi kan fortsätta vara självständiga röster i en konform samtid. Så stort tack för att ni är med, utan er hade det inget av detta varit möjligt.
Den som vill stötta oss på andra sätt än genom en prenumeration får gärna göra det med Swish, Plusgiro, Bankgiro, Paypal eller Donorbox.
Swishnummer: 123-027 60 89
Plusgiro: 198 08 62-5
Bankgiro: 5808-1837
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
En av dina bästa texter (vill inte säga lite). Väldiigt rik på perspektiv och insikter om vårt samhälle .
+++++poäng. Huvudet på spiken Bäste Ivar.
En liten detalj bara. Du använder begreppet "liberal" så som det uppfattas i USA. Dvs "vänster". I ett svenskt sammanhang blir det missvisande. Det är inte Johan Persson(L) som bär huvudansvaret för tingens (o)ordning i Sverige. Ansvaret måste sökas längre vänsterut.
Att sedan de sk borgerliga partierna visat sig tämligen impotenta när det gäller att styra upp skutan är djupt beklagligt.
För övrigt anser jag att Lagen om Hets mot Folkgrupp genast måste avskaffas.