Åsa Wikforss slarvar med källkritiken
"Svensk filosofis nya rockstjärna" betonar ofta vikten av källkritik och faktakontroller. Varför hänvisar hon då till rapporter som ännu inte skrivits?
Det mänskliga behovet av att få svar på svåra frågor är konstant. Som barn frågar man sina föräldrar, som svarar efter bästa förmåga. Som vuxen vänder man sig till experter, experterna frågar i sin tur andra, mer erkända experter, och så vidare. Redan de gamla – de riktigt gamla – grekerna gick till Pythia, oraklet i Delfi, för att få svar på vad framtiden bar i sitt sköte. Man ville vara säker innan man fattade svåra beslut.
I dag är vi förstås mycket mer rationella och vetenskapliga, så vi frågar i stället personer som Johan Giesecke, Leif GW Persson, Agnes Wold, Emma Frans eller Åsa Wikforss. De kanske inte är klädda som Pythia, men tvärsäkerheten är densamma. Medan Pythia stod i kontakt med Apollon, står dessa universalgenier i kontakt med Evidensen och Kunskapen.
Jag är själv en varm anhängare av den vetenskapssyn som gör gällande att det finns en fysisk värld därute, som vi kan närma oss med hjälp av vetenskaplig metodik och logik. I korthet: vi måste anstränga oss för att inte bara söka bekräftelse på våra egna hobbyteorier, käpphästar, fördomar och önskedrömmar. Man måste alltid ställa sig själv frågan: men stämmer det verkligen? Förhoppningsvis har man människor i sin närhet som ifrågasätter och gärna sticker hål på bubblan av självtillräcklighet. Det handlar inte om att vara överdrivet självkritisk utan bara om att försöka bli lite mindre dum i huvudet med tiden. Men det kräver att man är beredd att omvärdera så gott som allt, när bevisen på att man har fel läggs på hög. Lättare sagt än gjort. Man behöver vara ärlig inför sig själv med vad man tror sig veta, vad man har sämre koll på, och vad man vill – innerligt önskar – ska vara sant.
Ju mer bombsäker någon är på att just hennes teori om världen stämmer, desto mer försiktig bör de som lyssnar på henne vara. Jag tänkte på det när jag hörde Åsa Wikforss i P1 Söndagsintervjun (18/2). Wikforss har blivit ett slags vetenskapens motsvarighet till oraklet i Delfi, som behandlas som ett facit i frågor kring sanning, fakta och vetenskap. “Svensk filosofis nya rockstjärna,” som Damernas värld beskrev henne för ett tag sedan. Nu är kanske inte Damernas värld rätt jury för att nominera just rockstjärnor, men ändå. Som professor i filosofi är hon väl skickad att svara på frågor om vetenskap – i teorin.
Åsa Wikforss inte är ensam om denna roll. Det finns fler som åkallas som auktoriteter på allt som rör evidens. Många svarar mer än gärna, även när frågorna ligger långt utanför deras ämnesområden. Är man ett orakel så är man.
I sin bok Alternativa fakta (Fri tanke 2017) understryker Åsa Wikforss vikten av källkritik, och risken att ens förutfattade meningar påverkar ens omdöme:
Hittar vi ett innehåll som bekräftar det vi redan tror är vi inte särskilt intresserade av att dubbelkolla med flera källor.
Jag håller helt med. Denna insikt är grunden i all vetenskaplig och journalistisk verksamhet. Försök att med tiden bli lite mindre dum i huvudet, som sagt, även om det är plågsamt. Men hur väl lever Wikforss själv upp till detta?
I uppföljarboken Därför demokrati (Fri tanke 2021) skriver Åsa Wikforss bland annat om hot och hat mot forskare. Där slår hon fast att de som forskar om "genus, klimat och migration" är särskilt utsatta. Detta påstående tycks fler ha tagit till sig som en sanning. Lucas Gottzén, professor i barn- och ungdomsvetenskap som nyligen uppmärksammades för sina uttalanden i Svt Agenda, om att män är ett demokratihot eftersom de är mer höger än kvinnor, upprepade påståendet i Expressen och lade till att “det är något vi i akademin vetat länge”. Han gjorde det som en kritik mot att Mats Persson hade gett Universitetskanslerämbetet (UKÄ) i uppdrag att utreda cancelkulturens utbredning på svenska lärosäten.
Men stämmer det att genus- och migrationsforskarna är särskilt utsatta för hot och hat? Är vetenskapsmännen som sysslar med klimatförändringar extra hotade och hatade?
Det börjar som en visklek. Fredrik Bondestam, föreståndaren för Nationella sekretariatet för genusforskning, vädrar sin oro i en skrivelse till den förra regeringen. Han efterfrågar en systematisk undersökning av om det ligger till som han befarar. Det är i oktober 2019. Men bara ett halvår senare, innan någon undersökning gjorts och långt innan någon rapport har publicerats, konstaterar dåvarande forskningsminister Matilda Ernkrans (S), att “de som drabbas mest är forskare inom områdena genus, jämställdhet, migration och klimat.” Och så förs det som nu blivit en sanning vidare av Åsa Wikforss, faktakollens och källkritikens självutnämnda beskyddare.
Undersökningen offentliggjordes först 2022. Rapporten, som är skriven av David Brax, utredare vid ovan nämnda sekretariat, ger inte något stöd för påståendet om de särskilt utsatta forskargrupperna. Detta som Gottzén vetat länge, visade sig vara något annat. En magkänsla. Något han hoppades skulle stämma.
Här finns ingen statistik nedbruten på forskares ämnesområden. Det går alltså inte att säga att “forskare inom områdena genus, jämställdhet, migration och klimat” är mer drabbade än andra. Däremot att forskare inom samhällsvetenskap och humaniora är något mer drabbade än andra. David Brax visar också att kvinnor (45%) är mer utsatta än män (32%) och att kvinnor utgör 60% av de utsatta. De svarande bedömer att den vanligaste orsaken till att man blir utsatt är undervisningssituationer, både på nätet och i klassrum, i större omfattning än debattinlägg eller forskningsinriktning. Men på grund av den låga svarsfrekvensen (17%) och att utsatta kan ha större incitament att svara behöver även det resultatet tolkas med försiktighet, understryker Brax.
Vad Brax undersökning visar är att forskare och akademiker mottar hot och hat enligt ett mönster som liknar andra myndighetspersoners situation. Det vill säga, det handlar mindre om ämnesområde och mer om missnöjda studenter och kollegor. Akademiker liknar i detta avseende socialarbetare, lärare och handläggare – snarare än journalister, konstnärer och politiker, menar han.
Så hur kunde Wikforss, som säger sig värna noggrannhet och som varnar för bekräftelsebias, göra faktapåståenden av en gissning som ännu inte hade prövats?
Och hur slarvig får man vara när man kräver av andra att de ska vara noggranna? Inte ens när rapporten kommer verkar hon läsa den, för hon upprepar samma påstående i en text som publicerades på DN:s kultursida så sent som i juni 2023. Trots att det nu fanns svart på vitt att det saknas belägg. .
Det är precis såhär fejknyheter sprids. Eller “alternativa fakta”, om man så vill. Ironiskt bara att det är just Åsa Wikforss som ger prov på den bristande källkritik som hon säger sig vilja motarbeta.
Inte heller är hon särskilt nyfiken på tidigare forskning inom områden hon uttalar sig auktoritativt om. Särskilt tydligt är det vad gäller demokratiforskning, där hon inte tycks ha bemödat sig om att ta reda på hur fältet ser ut. Kanske är det därför hon hamnar i en demokratikritisk position trots att syftet påstås vara det motsatta. För Wikforss är experter viktigare än medborgare, och “sanningen” viktigare än att jämka olika intressen och åsikter. “Jag är inte för ett expertvälde, men..." skulle vara ett mer passande titel på boken. Bokens främsta argument mot diktatur som styrelseskick är att en despot aldrig kan vara allvetande nog att veta folkets bästa. Men experterna tycks kunna det, om bara folk insåg att de borde överlåta (ännu) mer makt till dem. Wikforss säger det inte rakt ut, men det är den logiska ändstationen för hennes argumentation. Att hon försvarar politiskt gränshållande, alltså att utesluta stora grupper från det offentliga samtalet, som något positivt är därför inte särskilt förvånande. Detta är inte det robusta försvar av demokrati det utger sig för att vara, utan en maskerad plädering för expertvälde.
Nej, det är inte heller första gången filosofiprofessorn slarvar med faktakollen. Årtal blir fel, begrepp blandas ihop, generaliseringar blir så svepande att de förlorar all mening. Kanske beror det på att hon är övertygad om att hon försvarar den liberala demokratin mot dess dödgrävare. Och när man tror sig vara i en kosmisk strid mot Mörkret självt, förlorar man lätt förmågan till självdistans, man slutar vara nyfiken och ödmjuk. Man börjar jaga kättare, avvikare och tvivlare.
Wikforss självbild som Ljusets försvarare har bländat henne så till den grad att hon inte längre förmår att kritiskt granska sina egna föreställningar och fördomar.
Rak höger expanderar
"Rak höger med Ivar Arpi" började som ett soloprojekt, men såhär tre år in har publikationen vuxit rejält. Nästan 21 000 prenumeranter har visat att det finns en efterfrågan på vad vi gör, vilket är otroligt roligt.
Sedan ett år har
I takt med att fler har blivit betalande prenumeranter kan Rak höger fortsätta att bygga ut sin verksamhet. Inom kort kommer fler nya skribenter lanseras. Utöver det viktigaste, att det ger mer läsning till prenumeranterna, tycker jag personligen att det är otroligt roligt. Rak höger är inte längre ett soloprojekt, utan en större publikation som samlar allt fler.
Kanske Sveriges minsta mediehus, men vi får se hur länge till jag kan säga det.
Jag vill också passa på att påminna vad som gör oss annorlunda. Vi får inget presstöd, vi tar inte emot pengar från någon intresseorganisation eller lobbygrupp. Det är endast tack vare er prenumeranter vi kan fortsätta vara självständiga röster i en konform samtid. Så stort tack för att ni är med, utan er hade det inget av detta varit möjligt.
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
Bra där! Åsa Wikfors är befordrad över sin kompetensnivå! Plattitydernas mästare! Hon är där bara för att bekräfta rådande värdegrund!Finns många orakel som ständigt dyker upp i media utan att ha något att säga! Helt ointressanta! Emma Frans på samma populistiska nivå!
Problemet är att kunna bibehålla en objektiv inställning i ett ämne som alltför mycket definieras av subjektiva upplevelser och missfärgas av ideologiska önskningar. Som exempel har vi t.ex. sociologi, pedagogik och det rent odefinierade området genuskunskap. Inom forskning så förekommer fusk och rent bisarra teorier (Lucas Gottzén). Väljer en forskare även att blunda för källor som talar emot ens ideologiska önskningar så är han själv en mycket osäker källa till kunskap.