Åsa Wikforss slarvar med källkritiken

"Svensk filosofis nya rockstjärna" betonar ofta vikten av källkritik och faktakontroller. Varför hänvisar hon då till rapporter som ännu inte skrivits?

Åsa Wikforss. Foto: Roger Turesson/Fri tanke

Det mänskliga behovet av att få svar på svåra frågor är konstant. Som barn frågar man sina föräldrar, som svarar efter bästa förmåga. Som vuxen vänder man sig till experter, experterna frågar i sin tur andra, mer erkända experter, och så vidare. Redan de gamla – de riktigt gamla – grekerna gick till Pythia, oraklet i Delfi, för att få svar på vad framtiden bar i sitt sköte. Man ville vara säker innan man fattade svåra beslut. 

I dag är vi förstås mycket mer rationella och vetenskapliga, så vi frågar i stället personer som Johan Giesecke, Leif GW Persson, Agnes Wold, Emma Frans eller Åsa Wikforss. De kanske inte är klädda som Pythia, men tvärsäkerheten är densamma. Medan Pythia stod i kontakt med Apollon, står dessa universalgenier i kontakt med Evidensen och Kunskapen. 

Jag är själv en varm anhängare av den vetenskapssyn som gör gällande att det finns en fysisk värld därute, som vi kan närma oss med hjälp av vetenskaplig metodik och logik. I korthet: vi måste anstränga oss för att inte bara söka bekräftelse på våra egna hobbyteorier, käpphästar, fördomar och önskedrömmar. Man måste alltid ställa sig själv frågan: men stämmer det verkligen? Förhoppningsvis har man människor i sin närhet som ifrågasätter och gärna sticker hål på bubblan av självtillräcklighet. Det handlar inte om att vara överdrivet självkritisk utan bara om att försöka bli lite mindre dum i huvudet med tiden. Men det kräver att man är beredd att omvärdera så gott som allt, när bevisen på att man har fel läggs på hög. Lättare sagt än gjort. Man behöver vara ärlig inför sig själv med vad man tror sig veta, vad man har sämre koll på, och vad man vill – innerligt önskar – ska vara sant.

Ju mer bombsäker någon är på att just hennes teori om världen stämmer, desto mer försiktig bör de som lyssnar på henne vara. Jag tänkte på det när jag hörde Åsa Wikforss i P1 Söndagsintervjun (18/2). Wikforss har blivit ett slags vetenskapens motsvarighet till oraklet i Delfi, som behandlas som ett facit i frågor kring sanning, fakta och vetenskap. “Svensk filosofis nya rockstjärna,” som Damernas värld beskrev henne för ett tag sedan. Nu är kanske inte Damernas värld rätt jury för att nominera just rockstjärnor, men ändå. Som professor i filosofi är hon väl skickad att svara på frågor om vetenskap – i teorin.

Pythia, oraklet i Delfi. Foto: Getty images

Åsa Wikforss inte är ensam om denna roll. Det finns fler som åkallas som auktoriteter på allt som rör evidens. Många svarar mer än gärna, även när frågorna ligger långt utanför deras ämnesområden. Är man ett orakel så är man.

I sin bok Alternativa fakta (Fri tanke 2017) understryker Åsa Wikforss vikten av källkritik, och risken att ens förutfattade meningar påverkar ens omdöme:

Hittar vi ett innehåll som bekräftar det vi redan tror är vi inte särskilt intresserade av att dubbelkolla med flera källor.

Jag håller helt med. Denna insikt är grunden i all vetenskaplig och journalistisk verksamhet. Försök att med tiden bli lite mindre dum i huvudet, som sagt, även om det är plågsamt. Men hur väl lever Wikforss själv upp till detta?