Bara kvinnor får prata om sex

Det skrivs och pratas en hel del om sex. Ofta grovt. I såväl böcker, krönikor och dikter som i poddar och radio. Gemensamt är dock att det nästan uteslutande är kvinnor som är avsändare.

Alexander Buntin/Getty images

Vi stod och pratade om något politiskt. Det var sensommaren 2015, och jag var inbjuden till SVT Debatt för att diskutera kvinnoförtryck i utsatta områden. Innan sändning undrade en av producenterna om vi kanske ville vara med i debatten efter vår också. Vad handlar den om, undrade Johan Ingerö, som var där för att duellera Daniel Suhonen om något. Förslag om att förbjuda kommersiell pornografi, blev svaret. Vi skrattade och tackade båda nej; något slags självbevarelsedrift hade vi utvecklat vid det här laget. Man debatterar inte porr i offentligheten som man. Inte ostraffat.

Jag kom att tänka på det här när jag läste Linda Skugges lustmord på Kristina Sandbergs nya roman – varför är det bara kvinnor som skriver om sex? I sågningen av Sandberg berättade Skugge att hon “nyligen läste in en P2-text med min ‘Wevibe’ inne i fittan”. I en annan krönika beskrev hon hur många orgasmer hon får på offentliga toaletter, samt att hon inte vill prata med män (och pojkar), bara ha sex med dem. 

Man kan tycka vad man vill om det, men ingen man skulle kunna skriva ostraffat på det sättet. En redaktör med självbevarelsedrift skulle inte ens ha låtit en sådan text nå offentligheten. 

Kvinnliga författare utforskar åtrå och sex, vissa är mycket explicita. I en krönika i Expressen tidigare i år tog Helena Granström upp att författarna Maria Maunsbach, Wera von Essen och Sofia Stenström ”skriver ingående om sexuella relationer med våldsinslag” men att det är ”mycket svårt att finna några motsvarande skildringar på den manliga sidan”. Det var ett svar på litteraturprofessorn Sven Anders Johansson, som i Aftonbladet beskrev hur kvinnor skriver alltmer om sex. Och inte vilket sex som helst:

[…] med bara en lätt överdrift är det som om alla dessa romaner innehåller samma historia: yngre kvinna träffar äldre gift man som hon, oftast frivilligt, blir slagen och knullad av.

Kritikern Annina Rabe tyckte att BDSM-trenden var en av de saker som utmärkte litteraturåret 2020, när hon pratade om det i P1. 

Fast är det ens en trend, när det har pågått så länge? Fifty shades of Gray gavs ut för tio år sedan. Och ja, E L James är kvinna. Hur hade boken, och filmen, tagits emot om det var en man som skrev? En sexskildring, särskilt om den är våldsam eller anses grov, måste nog ha en kvinnlig avsändare för att passera nålsögat. 

Det gäller inte bara krönikor och böcker. Samtliga av de mest populära sexpoddarna i Sverige görs av kvinnor. Alla våra ligg, Under huden med Kakan Hermansson, Sex på riktigt med Marika Smith, Ligga med P3 och Sex med oss har alla gemensamt att de görs av kvinnor. I den engelskspråkiga poddosfären ser det likartat ut. Den gemensamma nämnaren för poddarna är att alla dessa huvudsakligen handlar om saker de medverkande har upplevt, gjort eller sagt. Och i regel är de sexrådgivare som syns i de stora tidningarna också kvinnor. Det var ett tag sedan Fråga Olle slutade sändas.

Några kulturmän av den äldre modellen har dock inte snappat upp att de borde avstå. På instagram högläste skådespelerskan Linn Mildehav för ett tag sedan ur diverse kulturmäns självbiografier för att visa vilka sunkiga värderingar de har. Hon valde ut avsnitt som handlar om kvinnor och sex. Tilltaget plockades upp i sociala medier och i tidningar. Kulturmännen förtjänar det kanske, men det sätter även ett prejudikat. Om du skriver för öppenhjärtigt om sex, om du är för ärlig med vad du upplevt, så kan du ställas vid skampålen. 

Det gäller för övrigt även om du är en helt vanlig kille. I sociala medier cirkulerar skärmdumpar på chattar där, ofta unga, okända killar görs till allmänt åtlöje för sina taffliga raggningsförsök. Deras brott är oftast att de inte är tillräckligt skickliga på att förföra.

Det finns en märklig dubbelhet i detta. Män har inte alltid varit tysta angående sex. De har tystnat. Förmodligen hänger det delvis ihop med MeToo. Män har gjort sorti från sexskildringar, både fiktiva och dokumentära. Det brukade inte vara så. Min teori är att många är rädda för att trampa fel. Risken finns att man hamnar på fel sida av Metoo. Det behöver inte handla om att man gjort en överträdelse i verkligheten, utan hur man skildrar sex. En sexscen kan vara emancipatorisk när avsändaren är kvinna, men patriarkal om det är en man. Feministisk porr, hurra! Mainstreamporr, blä. 

I Johan Heltnes bok Emil (Natur & Kultur 2019) gjordes ett försök att få till en mer komplex bild. Boken handlar om en man som anmäls för våldtäkt. Heltne har dock vittnat om att boken mötte starkt motstånd både på skrivarskolan Biskops-Arnö och på hans förlag Natur & Kultur. Orsaken var att boken inte var tillräckligt tydlig i skuldfrågan, enligt Heltne. I dag ångrar han att han lät förlaget pressa honom till att stryka och ändra i texten för att ta bort tvetydighet och göra skuldfrågan tydligare.

Vi får läsa, se och höra kvinnor beskriva sin lust till olika sorters män, till sin Wevibe, till olika sorters sex. Oavsett vad man anser om alla dessa sexskildringar är det märkligt hur den ena parten av (hetero)sexet tystnat. Mannen har gått från sexsubjekt till sexobjekt. Kanske för att vår kultur alltmer ser manlig lust som demonisk till sin natur, vilket ju även är ett tema som nämnda kvinnliga författarna leker med. Som Sven Anders Johansson skriver:

Männen förpassas till klichéartade roller som ‘kulturmän’ (fina på ytan, svin inuti) eller ‘incels’ (unga och förbittrade över att kvinnorna inte vill ha deras kroppar) utan makt att ens förstå sig själva.

Kanske finns det en enkel förklaring. Kanske är det så att både män och kvinnor gillar att höra kvinnor prata om sex. Kanske är det trots allt så att mäns sexualitet, med sexköp och porrkonsumtion som ett ok, är så närvarande ändå att man inte också orkar läsa en bok om eländet. Kvinnlig lust är härlig, mäns lust är ett ogräs. Kvinnlig onani är den nya hälsotrenden (som Caroline Hainer skrev i GP för ett tag sedan). Mäns runkeri är ingen trend, bara en besvärande konstant. 

Tillbaka till Svt Debatt. Det var en av de svåraste tv-debatterna jag inte deltagit i. Mycket svårare än den debatt jag faktiskt var med i. ”Rör inte en min, Ivar” var mitt mantra medan de kvinnliga debattörerna lade ut texten om bland annat fisting, oralsex och fontänorgasmer. Pokerface för helvete! Jag visste att om det syntes att jag reagerade på något sätt, och fångades i bild, skulle jag kunna bli porr-Ivar med svenska folket. Inte bli en porrmeme, inte bli en porrmeme, inte bli en porrmeme. 

Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)