Den glömda historien om svenskar utanför dagens Sverige

En lobotomering av det historiska minnet skedde när Sverige under andra halvan av 1900-talet vände bort blicken från öster och i stället började stirra storögt mot väster.

Så var man tillbaka igen. Två veckor går snabbt, särskilt när det ägnas åt att ta hand om barn och hembestyr som skjutits upp. Jag har dock haft tid att tänka en del under pausen. Det senaste jag gjorde här var att prata med Johan Wennström om foodoraliberalism, klass och välfärd. Det är ett område jag kommer fortsätta utforska framöver. Kanske rimmar den här publikationens namn illa med det, men det kan inte hjälpas. Jag blir alltmer övertygad om att en del av det vi kallar kulturkriget skulle kunna mildras om vi pratade mer om klass och jämlikhet. Inte mellan identiteter, utan bortom dem.

Ett annat ämnesområde jag kommer skriva mer om hur teknologin påverkar samhället och vår relation till världen och varandra. Jag har de senaste åren gått från att fascineras av all ny teknik och vad den kan göra för oss, till att bli alltmer skeptisk. Är virtual reality verkligen något som kommer göra vår liv bättre? Har sociala medier verkligen fört oss närmare varandra? Det finns en paradox, som teologen och filosofen Ivan Illich påpekade i Deschooling society (1970):

Den samtida människan försöker skapa världen till sin avbild och bygga en helt och hållet konstgjord miljö, men upptäcker sedan att hon endast kan göra det under förutsättning att hon ständigt gör om sig själv för att passa den.

Jag ska inte utveckla detta resonemang här och nu, men det är något jag vill återkomma till eftersom det är något jag grubblar över konstant.

Det är skönt att vara tillbaka igen!

---

Sunset over a Lake. Private Collection. Artist Gallen-Kallela, Akseli (1865-1931). (Photo by Fine Art Images/Heritage Images/Getty Images)

Genom livet har jag alltid fått frågan om varifrån namnet Arpi kommer. Estland? Ungern? Finland? Östra rikshalvan, brukar jag svara. När allmogemannen Nils tog sig namnet Arpi efter gården Arpila några mil utanför Åbo levde fortfarande Karl XII. Släkten flydde hals över huvud undan “ryska strövhopar”, som det står i släktkrönikan. 

Finland och Sverige är båda arvtagare till det svenska kungarike som min släkt bodde i. Under sexhundra år, fram till 1809, var man ett och samma. Men det är en del av “Den glömda historien”, för att använda den framlidne John Chrispinssons boktitel (Norstedts 2011). Vi pratar om att vårt land är avlångt, men det är en relativt ny realitet. Innan järnvägen slog igenom var Östersjön något som förenade snarare än avgränsade. Stockholm har alltid blickat österut av en anledning.

Lund är inte Sveriges andra universitetsstad efter Uppsala. Dorpat var den andra, Åbo den tredje, Greifswald den fjärde – först på femteplats kommer Lund. Det finska lejonet är inte endast finskt från början, utan Gustav Vasas lejon som finns avbildat på hans gravtumba i Uppsala domkyrka. Chrispinsson beskriver det som en “lobotomering av det historiska minnet”, när Sverige under andra halvan av 1900-talet vände bort blicken från öster och i stället började stirra storögt mot väster. 

På vissa sätt är Finland mer svenskt än Sverige. Där har man aldrig glömt var man ligger, av uppenbara skäl. De finska byråkratin har bevarat mer av Axel Oxenstiernas arv än den svenska har gjort, vilket historikerna Nils Erik Forsgård och Martin Hårdstedt argumenterar i två nya avsnitt av podden Historisk Axess. 

Det finns ett antal myter som borde ha punkterats för längesen. Bland annat den att Sverige skulle ha varit ett slags Nordens ockupationsmakt och finnarna ett underkuvat kolonialfolk. Så var aldrig fallet. Däremot är det sant att svenskan länge var elitens språk, eftersom det förband väst och öst med varandra. (Det har fått konsekvensen att man från finska nationalisters håll medvetet ignorerat finlandssvensk arbetarklass och allmoge.) Denna historielöshet har inneburit att andras historia flyttar in i tomrummet. Precis som på andra områden har vi tagit andras erfarenheter – amerikanska, brittiska, franska – och applicerat på vår egen historia. Den postkoloniala berättelsen transplanterades in i Sverige och Finland. Det enda resultatet är förstås onödig konflikt, och att den stora ryska grannen i öst gnuggar händerna. Splittring inom och mellan småländerna ger mer spelutrymme. 

Ibland har jag undrat varför svenska öden utanför det nuvarande Sveriges gränser inte rönt större uppmärksamhet. Under ganska lång tid nu har vi grunnat på vad det innebär att vara svensk, när allt fler invandrar till Sverige. Men vad det innebär att vara svensk på Åland som alltid varit svenskt, och när Finland blev självständigt egentligen ville tillhöra Sverige, eller i det egentliga Finland där svensktalande funnits lika länge som finsktalande, eller på Dagö och Ösel, i Estland? Dessa svenskar är oftast frånvarande i samtalet om svenskhet. 

Såhär skriver John Chrispinsson: ​​

I Sverige har svenskarna i Finland ibland beskrivits som en bildad, kosmopolitisk, elegant och en smula dekadent överklass. En bild som formats av Jörn Donner, Christer Kihlman, Märta Tikkanen, Tove Jansson, Viveca Bandler, Olof Ruin, Merete Mazzarella, listan kan göras hur lång som helst. Det kanske finns ett litet korn av sanning. När den finlandssvenske författaren Kjell Westö skulle skriva romaner om nittonhundratalets Helsingfors så hade han stora problem att finna en proletär svenska till sina romanfigurer, Westö hade aldrig hört en fullgubbe sluddra på svenska. Men det är också sant att svenskarna är småbrukare, fiskare, arbetare, undersköterskor, tomatodlare och taxichaufförer. Alla sitter inte i stora herrgårdar eller flotta sommarvillor och dricker kamomillte, många lägger in en illegal svensk snus och lyssnar på dansband från Sverige.

I någon mån handlar den rikssvenska ignoransen förmodligen om det upplevda behovet av att omdefiniera svenskhet, från historia och etnicitet, till något annat. Något mer modernt och inkluderande. Om alla kan bli svenskar, måste kunna bli svenskar, då tillhör ålänningar och finlandssvenskar ett svenskhetsbegrepp som det officiella Sverige försöker lämna bakom sig. Att intressera sig för alla sorters svenskar, och svensktalande, även bortom det nuvarande rikets gränser, antyder ju då att all identitet inte är föränderlig. Att det finns svenskhet som består över tid, alldeles utan integrationsåtgärder. På grund av denna process har det också blivit mer otidsenligt att kalla de tre skandinaviska folken för brödrafolk. Om danskar och norrmän är svenskarnas bröder, vad är då de som invandrat till Sverige från andra sidan jorden? I takt med att hela världen flyttat till Sverige har vi intresserat oss allt mindre för den del av världen som ligger i vår omedelbara närhet. 

Samtidigt som Finland, Baltikum och Karelen blev ointressant, blev även Ryssland det. För varje expert på Ryssland går det flera dussin USA-experter, vilket med tanke på utvecklingen känns som ett misstag. Jag misstänker att det kan ha att göra med att det förflutna har varit omöjligt att återvända till, först på grund av Ryssland, sedan på grund av nationalism. Men det förflutna är aldrig förflutet, så länge andra påminner om det. 

Det är så oerhört osvenskt att tänka i termer av irredentism – att vilja återta tidigare svenska områden. De som i Sverige på allvar drömmer om att erövra Kexholm, Nöteborg och Viborg – eller varför inte Pommern – är nog ytterst få. Ändå är det precis så Ryssland agerar i Ukraina, och kräver att andra respekterar. Trots att de skrivit under avtal som garanterar att gränser ses som okränkbara – Helsingforsavtalet 1975 – och att man lovar respektera integriteten av Ukrainas nuvarande territorium – Budapestmemorandumet 1995. 

När jag var tolv år åkte familjen tillbaka till släktgården Arpila. Vi hade en gammal handritad karta till hjälp för att lokalisera gården. Bygdens präst visade runt oss och berättade om området på skolsvenska. Streck på kartan som flyttas efter ett krig. Ett land blir två. Men att vårt öde, av geografiska och strategiska, såväl som historiska skäl, är sammanvävt med Finlands är glasklart. Eller så säger jag bara det för att jag har ett namn som påminner om en annan tid.

---

Rak höger med Ivar Arpi förlitar sig helt på bidrag från läsare och lyssnare. Man kan bli gratisprenumerant eller betalande prenumerant. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.

Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)