Det är inte Rickard Jomshof som är problemet
Det är inte Rickard Jomshof som är problemet
Problemet är att vi blir hotade av diktatorer och teokrater, inte att Rickard Jomshof skriver kritiskt om islam. De som kräver hans avgång ställer sig på islamisternas sida.
Det är något skevt med debatten om koranbränningar. Och det är egentligen inget nytt, utan symptomatiskt för hur kollissioner mellan islam och västvärlden nästan alltid beskrivs och hanteras. Att Rickard Jomshof twittrar kritiskt om islam är inte problemet, utan att så många fokuserar på honom och inte på hur islams företrädare hotar Sverige. Att kräva hans avgång är att ställa sig på våldets sida, och låtsas att man gör det av någon fin princip, när det egentligen bara handlar om principlös rädsla.
Men vi tar det från början.
Vad har egentligen hänt? Tidigare har en dansk politiker bränt koraner, i en uttalad kritik av islam och invandring mer generellt. Det mest aktuella är förstås den irakier som bränt koraner framför Turkiets ambassad, Iraks ambassad och moskén på Södermalm under Eid al-Adha, som infaller dagen efter att pilgrimerna är klara med hajj, den årliga vallfärden till Mecka av muslimer från hela världen.
Provocerande? Kränkande? Ja, det är själva syftet med handlingen. Det slående med koranbränningar är inte hur ofta det sker, utan hur sällan. Kritiken mot islam som religion är vida spridd i hela västvärlden, även om det mesta av det är en del av en bredare religionsfientlighet. Och vad gäller religion generellt kan man vara allt mellan tvivlande, kritisk, hånfull, hatisk och kränkande utan fara för ditt liv. Gränsen går vid islam. Mycket av nyateismen som växte fram under 2000-talet, med fronfigurer som Richard Dawkins, Daniel Dennett, Sam Harris och Christopher Hitchens, fick sin energi av det hot som islam uppfattades utgöra mot väst efter 11 september-attackerna 2001. Islam är den enda av religionerna vars utövare kräver av icke-troende att hedra dess sanningspåståenden och tabun. Den som bränner en koran vet att det kan innebära att skriva under den egna dödsdomen. Islam är även den enda religionen som har ex-utövare, där benämningen motiveras med att det enligt traditionell sharialag är belagt med dödsstraff att lämna islam. I ett reportage av Niklas Orrenius skildrades hur ex-muslimer tvingas smyga med vad de egentligen tror, av rädsla för att dödas. Och detta är i Sverige.
Lars Vilks var vad jag vet den siste, inte den senaste, som vågade göra en karikatyr av profeten Mohammed. För detta tvingades han leva i ofrihet under återstoden av sitt liv. Detsamma gäller alla som anses ha utmanat islams tabun i tillräcklig utsträckning, oavsett om de själva är muslimer eller inte.
Detta tillstånd, där icke-muslimer, både enskilda individer, institutioner och stater, anpassar sig efter islams tabun, har jag tidigare kallat för ett skuggkalifat. Skugg-prefixet är med eftersom de som anpassar sig sällan är tydliga med varför de hukar sig, utan i stället hänvisar till hänsyn, minoritetsskydd och dylikt. Det är inte alls en anpassning, säger man. Det handlar om respekt. Man får ju ta lite ansvar också. När dessa hukare försvarar yttrandefriheten finns det alltid ett “men” med. Ett “men” som i realiteten upphäver den.
Skuggkalifat, som sagt. Men nu är vi ett mer skarpt läge, där ett antal muslimska länders ledare gått till hårt angrepp mot Sverige. Vi är utsatta för en desinformationskampanj som går ut på att vi skulle vara något slags fristad för islamhat, att det är vår regering som ligger bakom koranbränningar. Åtminstone demonstranterna i dessa muslimska länder tror nog på propagandan de får nedkörd i halsen. Men deras ledare är inte okunniga, utan vet att de sprider lögner om hur vår yttrandefrihet fungerar. Förutom mer inrikespolitiska skäl som att se stark ut, är anledningen förstås att de verkligen vill att det görs undantag i väst för just deras tro. Det handlar nu om att muslimer tycks kräva, som Magnus Norell påpekar i en läsvärd debattartikel, “ändringar i grundlagen gällande yttrandefrihet och att införa vad som i praktiken är en hädelselagstiftning.”:
Vi har själva bäddat för det här genom att inte i tid, lugnt och stilla, klargjort vad som gäller i ett liberalt demokratiskt land där religion och politik separerats och där lagstiftningen är sekulärt baserat och där religionen är hänvisad till den privata sfären.
Att Erdogan utfärdat en arresteringsorder på Rasmus Paludan är en eskalering som borde leda till motreaktioner inte bara från Sverige, utan även från våra allierade i EU. Turkiet är en fristad för grovt kriminella, som kan köpa medborgarskap genom att investera minst 250 000 dollar i landet, genom exempelvis ett bostadsköp. Just nu befinner den man som kallats “den kurdiske räven” i Turkiet efter att ha gjort just det, samtidigt som han styr grov brottslighet på svenska gator. Och eftersom Turkiet aldrig lämnar ut turkiska medborgare till andra länder är han trygg. Samtidigt kräver de något helt annat av oss. Hyckleriet och fräckheten är monumental.
Irans högsta ledare, ayatolla Ali Khamenei, har tagit det hela ett steg längre. "All Islamic scholars agree that those who desecrate the Koran deserved the most severe punishment... The duty of that (Swedish) government is to hand over the perpetrator to the judicial systems of Islamic countries," sade han i ett meddelande som spreds i statliga medier. På Twitter har han skrivit att den svenska regeringen ”gjort sig redo för krig mot den muslimska världen genom att stötta koranbrännare”.
Varför reagerar inte fler på dessa hotelser? Det är som att man på en gång tar det på högsta allvar, med varningar om ökat terrorhot, och samtidigt låtsas om som att vi inte just nu behandlas som vasaller av muslimska länder. Det är här skevheten finns. När muslimska företrädare säger att de vill ha dialog handlar det om att de kräver särbehandling, att de kräver att vi anpassar vår grundlag efter islams tabun, då är en gränsen passerad för längesen. Passar inte våra fri- och rättigheter så finns det länder där de inte existerar som man kan flytta till.
Att Rickard Jomshof då reagerar med att säga att det vi borde ha dialog om är hur mellanöstern kan demokratiseras är en fullt rimlig reaktion. Det är inte Sverige som sponsrar terrorism och destabiliserar sitt närområde, utan Iran. Det är inte Sverige som förtrycker kurder, vi ger skydd till kurder som har fått fly från Turkiet. Det är inte Sverige som har offentliga spöstraff, som avrättar folk som besöker våra ambassader, utan Saudiarabien. Varför skulle vi ha en dialog om våra lagar, som skyddar alla lika?
Vi kan säga såhär: När Turkiet erkänt det armeniska folkmordet, och bett om förlåtelse. När de gett kurderna rätt att tala sitt eget språk, ha sin egen kultur, när de lämnat ut de kriminella de skyddar, när de återställt Hagia Sophia till den kyrka den är i grunden, då kan vi börja en dialog om vår svenska grundlag.
När ska dessa muslimska regimer, som nu ylar om islamofobi, sluta förtrycka och förfölja kristna och andra minoriteter i sina länder? När återställs Nineveslätten så att assyrier, syrianer och kaldéer kan återvända till sitt urhem? När ska kyrkorna och synagogorna som raserats över hela Mellanöstern och Nordafika byggas upp igen? När kan kristna, buddhister och hinduer få utöva sin tro i fred och frihet i muslimska länder? När ska förföljelsen och förtrycket av alla oliktänkande upphöra? När avskaffas slaveriet som ännu pågår?
En annan fråga är varför muslimska företrädare i Sverige är så tysta nu. Varför organiseras inte demonstrationer till stöd för Sverige när den muslimska världen tycks enas mot oss? Det hade gjort mycket för att lugna situationen om man gick ut och sade att man visst inte var förtryckta utan kunde utöva sin religion i frihet här. Det är ju sanningen. Så varför är det så tyst?
I stället för protester mot det vi just nu utsätts för skrivs fega upprop i tidningen som endast går ut på att framställa underskrivarna i så god dager som möjligt. Ett slags “döda oss sist, är ni snälla” riktat till våldsverkarna som vill oss alla illa. Vi ges uppmaningar om att ta ansvar, vilket är en fin omskrivning för att vi ska hålla käften och snällt låta oss kuvas av hoten.
Vi har politiker som Morgan Johansson (S), som väljer att försvaga landets enighet när fienderna samlas runt oss, med att kräva andra svenska politikers avgång. Det är inte bara opportunistiskt, utan farligt. Vi framstår som splittrade, som att vi inte tror på våra egna värderingar och friheter. Att vi hellre attackerar varandra än att försvara oss mot dem hotar oss.
Nej, problemet är inte att Rickard Jomshof twittrar kritiskt om islam, utan att inte fler tar bladet från munnen. Problemet är inte att en koran bränns, utan reaktionerna på brännandet. Problemet är inte kritik av islam, utan att vi har våldsamma islamister i vårt land, som håller oss alla gisslan med sitt våldshot. Tills vi pratar öppet och ärligt om det, och om vad vi tänker göra åt det, så har vi i realiteten redan ett outtalat hädelseförbud. Vill vi verkligen ha det så?
En sista sak…
Om du tycker att det du tar del av här är värdefullt, så överväg gärna att bli en betalande prenumerant. Det är tack vare dig som jag och de andra på Rak höger, där även Under all kritik ingår, kan fortsätta vara självständiga röster.
Låt sommaren ge dig en rak höger!
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
Du har helt rätt. Svenska politiker har skapat en grogrund för de som föredrar sharialagar, klansamhällen och hederskultur, vilket vi till varje pris måste motarbeta. Ingen som vill leva under sharialagar ska bo i Sverige. Det är naivt att tro att dessa någonsin kommer att anpassa dig till ett modernt samhälle som Sverige. Lockelsen för dem att komma till Sverige är självklart ett olyckligt bidragssystem som gynnar de som inte vill arbeta. Det är inte bara fel, det förstör samhället och de som verkligen kommer till Sverige för att slippa diktatur och förtryck måste ju undra hur naiva många svenskar är som tillåter dessa förlegade och odemokratiska rörelser inom Islam.
Att dessa föreningar dessutom får bidrag är ofattbart.
Sverige ska fortsätta att vara ett modernt land med attityder och beteenden som grundar sig i demokrati och en tro på jämlikhet mellan män och kvinnor.
Svenska politiker av nästan alla slag har lett fram till den situation vi har idag. Sedan har vi de politiskt korrekta som säger det som man måste säga/tycka för att behaga och framstå som "den goda människan". Vad det leder till i slutändan det vill jag inte tänka på. Usch! Tack Ivar Arpi att du finns och orkar och vågar. Fler sådana som du behövs. Kan vi klona dig?