Det enda vi behöver frukta är fruktan själv
Två islamistiska terrordåd på 13 år. Två. Ändå kompromissar våra politiker och institutioner bort våra fri- och rättigheter. Av rädsla för arga muslimer. Det är inte rimligt att vara så harhjärtade.
The only thing we have to fear is fear itself.
När Franklin D Roosevelt höll sitt installationstal 1932 tänkte han inte på al-Qaida eller Iran, utan på den ekonomiska depressionen som härjade USA. Det var precis innan han lanserade the New Deal. Talet handlade om att uthärda, göra sin plikt trots svåra tider, att enas som nation när det nu behövdes: The only thing we have to fear is fear itself – nameless, unreasoning, unjustified terror which paralyzes needed efforts to convert retreat into advance.
Rädslan är inte något dåligt i sig, utan kan vara en sund signal i många situationer, som skärper sinnena. Det är hur vi agerar på rädslan som är avgörande. Nyligen kritiserade jag Säpo, och regeringen, för att de höjde terrorhotsnivån från en trea till en fyra, samtidigt som man underströk att ingen skulle ändra på något. Förutom möjligen att man inte ska gå runt med hörlurar i offentliga miljöer. Utöver det gavs ingen konkretion. Var inte rädda, sade man dock. Men att överhuvudtaget höja terrorhotsnivån, hålla presskonferenser om det, leder förmodligen till att fler blir just rädda. Om syftet är att lugna situationen har man alltså gjort tvärtom, samtidigt som man sänt signalen till länderna som hotar oss att vi tar dem på allvar.
Starka känslor är tabu i västvärlden i dag, i alla fall om det inte är uppenbart att de riktas inåt, mot en själv. Ilska och rädsla anses leda till helvetets portar. Till och med när ett land faller offer för terrorism uppmanas befolkningen som drabbats att inte vara arga. ”Don’t look back in anger” uppmanades britter efter terrordådet i Manchester 2017. Att vara arg ansågs, och anses, som en destruktiv och farlig reaktion, trots att det är precis tvärtom. Det är en sund reaktion när någon angriper dig. Som Liam Gallagher, som skrev låten, sade om det hela i en intervju:
That song got hijacked. ”Don’t Look Back In Anger?” You should look back in fuckin’ anger. You should be fuckin’ kicking off, you should be finding out why these fuckin’ things are going on fire. People should be pissed off because we’re getting fuckin’ shafted. Your kids can’t go to a gig these days without getting fuckin’ beheaded or something. It’s fuckin’ out of order. The people that we put in governments know why this fuckin’ shit’s happening and they should deal with it. We’re just walking around like fuckin’ chickens while they’re going, ‘London’s open for fuckin’ sale.’ Fuck off, mate. Sort it out.
Ilska, vrede, raseri. Självklart kan det gå till överdrift, men det är något patologiskt över reflexen att förmana en befolkning när den terroriseras.
Nu är det vår egen regering som uppmanar oss att besinna oss. Från vad? Det är knappast en nationalsport att bränna koraner. Det är samma gäng om och om igen. Först var det en dansk, nu är det en irakier. Så varför ska alla vi andra besinna oss när det är vi som blir hotade? Vore det inte rimligare om vi blev arga i stället? När 57 muslimska länder, majoriteten av svenska moskéer och flera terrorgrupper kräver vår underkastelse under deras tabun – är det inte dags att vi blir arga snarare än rädda?
Regeringen upprepar gång på gång att vi är i det allvarligaste säkerhetsläget sedan andra världskriget, vilket är sant. Om man med det avser Ukrainakrigets konsekvenser och Rysslands hot mot andra grannländer. Tyvärr låter regeringsföreträdare ofta orden hänga i luften i stället, eftersom de så gärna vill få slut på koranbränningarna. Oppositionen gör likadant, och upprepar att det är himla allvarligt, men på exempelvis Ardalan Shekarabi låter det som att det handlar mer om Richard Jomshof än om Ryssland. (Här kan ni lyssna på min intervju med Richard Jomshof.)
Oppositionen å sin sida har opportunistiskt använt händelserna för att försöka avsätta Richard Jomshof från posten som ordförande i riksdagens justitieutskott, eftersom de inte gillar hans tweets. Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Vänsterpartiet har villigt gjort sig själva till islamisternas nyttiga idioter med sitt agerande. Genom att hålla presskonferenser där de pekar ut Richard Jomshof som olämplig på grund av hans islamkritik, har de också gett stöd till dem som vill freda islam från kritik. De har även gjort riksdagens arbete farligare, genom att ideligen antyda att utskottens ledamöter representerar landet, när de vet att det inte stämmer. Regeringen representerar Sverige. Riksdagen rymmer den samlade opinionen i landet.Låt mig säga det igen. Oppositionen har använt vad de själva beskriver som det svåraste säkerhetsläget sedan andra världskriget för att mot bättre vetande försöka försvaga regeringen. Och för att försöka skylla terrorhotet på Richard Jomshof. Dessutom har de gjort det trots att de vetat att de har riksdagsmajoriteten emot sig och skulle misslyckas.
De har haft god draghjälp av Aftonbladets ledarsida som pekat ut Richard Jomshof och SD som skyldiga till att Sverige utsätts för terrorhot. Det är alltså inte terroristerna, inte islamisterna eller de muslimska diktaturer som uttalar hot mot oss, som är orsaken till terrorhotet – utan Sverigedemokraterna. Det är logik lånad från terroristerna: ”titta vad du tvingar mig att göra!”. Inte bara är det felaktigt rent faktamässigt, eftersom Sverige var en måltavla innan SD ens kom in i riksdagen, utan det ökar hotbilden. Man bekräftar världsbilden hos dem som hotar oss, och ger dem rätt i att det är vårt fel.
Men hur är det med rädslan? Ärligt talat har vi inte varit särskilt drabbade av islamistisk terrorism. Även om terrordådet 2017 var fruktansvärt, och försöket 2010 kunde ha haft lika stor inverkan, är det ändå så att terrorgrupperna inte lyckats entusiasmera sina fans tillräckligt för fler än två terrordåd på 13 år. Inte heller har årets koranbränningar lett till särskilt svåra upplopp, även om några Rosengårdsbor gjorde sitt bästa häromdagen. Den allmänna ordningen är inte hotad. Terrordåden har uteblivit. al-Qaida, IS och andra franchisegrupper försöker göra sig själva relevanta genom att hota, men de saknar enligt expert de organisatoriska musklerna att på distans få till ett terrordåd. Deras ideliga uppmaningar ska kanske tolkas mer som PR, eller kanske desperation: ”Kan inte någon göra något! Snälla, någon!” Det är inte från en position av styrka, snarare lever de på gamla meriter.
Är rädslan då befogad? Inte i den omfattning den sprids nu. Och rädslan kan leda till att man undviker nödvändiga konflikter om yttrandefrihet, tolerans och frihet. Rädslan fick Blå Hallen i Höganäs att utesluta rondellhunden från sin stora Lars Vilks-utställning i somras. Rädsla fick Kulturhuset i Borås att ställa in utställningen med konstnären Sadaf Ahmadi, eftersom det kunde provocera muslimer. Man hade inte mottagit några konkreta hot, vad jag har förstått. Det handlade om en ”riskbedömning”. Även om Moderna museet i Stockholm hävdade motsatsen, var det givetvis därför de inte ville ta emot rondellhunden i sin samling heller. Ynkryggarna tycks vara legio i vårt land.
Om regeringens utredning av ordningslagen landar som vissa av oss befarar, att eventuella hot mot rikets säkerhet ska vägas in när någon söker demonstrationstillstånd, då är vi på ett sluttande plan. Polismyndigheten skulle då potentiellt ges veto över våra friheter, och inte ens för att de som demonstrerar hotar rikets säkerhet, utan för att krafter utom och inom landet kan tänkas göra det. Vore det inte rimligare att se över hur dessa krafter kan begränsas innan man försöker gå dem till mötes? Jag kompromissar hellre med islamisters rättighet att hota och kuva andra, än med rätten att få tänka, tycka och yttra vad man vill. Nu anpassar vi oss till våldsverkarna, terroristerna och diktaturerna. Men de kommer inte nöja sig med att vi ändrar ordningslagen. De kommer alltid kräva mer, fler anpassningar, tills de har veto över våra kulturyttringar. Annars!
Det finns en anledning till att mod alltid har ansetts vara en kardinaldygd. Det är eftersom alla människor har nära till rädsla, till att vika sig för att skona sig själva och sina nära och kära. Men utan mod faller alla andra värderingar, allt man står för. Det gäller lika mycket i dag som alltid innan. Mod är och förblir grunden för allt annat, även om man inte behöver söka upp konflikter för det.
Man ska ta hot på allvar, men inte genom att krypa ihop och förvrida oss själva. Var hellre arg än rädd. Var gärna arg, förresten. Fler borde kosta på sig det, när det gäller människor som hotar oss. Är vi i Sverige så lättkuvade att två terrordåd på 13 år får oss att kompromissa bort grundläggande fri- och rättigheter? Vi bör sluta bekräfta varandras rädsla när den inte är befogad. Det är inte seriöst bara för att någon som jobbar med ”säkerhet” gör en ”riskbedömning”. Vissa risker är värda att ta. Annars finns inga värden kvar att försvara till slut.
Min intervju med Richard Jomshof
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
Håller inte med. Vi har terrordåd med islamistiska förtecken varje dag. Skolor brinner(i snitt en och enhalv skola per dag). Kyrkor brinner. Bilar brinner. Alla bomber som sprängs är inte gängrelaterade. Inte heller de avskyvärda våldtäkterna. Och förnedringsrånen mot unga. Och äldre.
I min bok är det terror. Islamistiskt hat mot Sverige och svenskar och vårt sätt att leva.
I övrigt håller jag med. Inte en millimeter ska dom få. Inte ett enda kommatecken ska ändras på.
Väl formulerat! Sedan har vi ju stora problem med kriminalitet som till stor del styrs av kriminella klaner vilka oftast verka komma från muslimska länder. Denna typ av kriminalitet har egentligen ganska stora likheter med terror och hanteras på samma räddhågsna sätt som islamismen. Det är uppenbart att dessa grupperingar inte respekterar svenska lagar och normer utan tycker att det bra att det är så enkelt att lura naiva tjänstemän och utnyttja våra skyddsnät som en enkel inkomstkälla. Frågan är vad som behöver göras för att få politiker och tjänstemän att förstå hur pass lättlurade de är och har varit de senaste 20-25 åren?