Det finns hopp i ukrainarnas motstånd
Det ukrainarna är med om nu är det vi själva fruktar mest. Samma despot som attackerar dem med syfte att förinta deras identitet, är den vi oroar oss för i Sverige, och i hela Europa.
Just nu kolliderar flera av mina världar och smälter samman till en enda. Jag är, som namnet på min publikation antyder, ett stort boxningsfan. För många av oss är sporten en egen värld, och man kan hänga av sig vardagsbekymren innan man träder in. Ukrainakriget har haft den märkliga effekten att flera av mina favoritboxare slutat vara boxare och blivit motståndsmän i stället. Bästa vännerna Vasiliy Lomachenko och Oleksandr Usyk är inte bara ett par av världens bästa boxare, nu har de även tagit upp vapen för att försvara sitt hemland mot den ryska invasionen. Boxarbröderna Wladimir och Vitalij Klitschko har jag följt i två decennier. Nu står de sida vid sida med folket i kampen om Kiev, där den äldre brodern Vitalij är borgmästare.
Många har skrivit om hur märkligt det är att Volodymyr Zelenskyj, en före detta komiker, nu tar sig an landets största kris åtminstone sedan Sovjettidens utrensningar. En skådespelare, skojare och Dancing with the stars-deltagare, bär nu landet på sina axlar. Men kanske är det passande att just en sådan man är den som kastar av alla masker, som slutar spela roller. Kvar står bara människan.
Jag tänker i de banorna efter att ha läst ett utdrag ur Hannah Arendts bok Between past and future (1961). Det var i en text på The Convivial Society, som drivs av Michael Sacasas, som jag fick upp ögonen för det här stycket. I det beskriver Arendt hur Nazitysklands invasion av Frankrike gjorde att all fransk politik fram till det ögonblicket blev meningslös. Men politiken blev hädanefter mycket mer närvarande på ett direkt sätt. Ockupationen gjorde att man tvingades ta ställning, menar Arendt. En motståndsman, poeten René Char, skrev under ockupationen att han visste att han med tiden, om man överlevde, skulle skjuta ifrån sig upplevelsen, denna “skatt”. Han förstod att i ett vanligt civilt liv i fredstid kan ingen leva på det viset. Denna skatt, menar Arendt, var bland annat att den som anslöt sig till motståndsrörelsen “fann sig själv”. Man slutade vara på jakt efter sig själv, utan självbehärskning, otillfredställd. Man misstänkte inte längre sig själv för att vara falsk, tramsig, tjatig. Först genom att gå med i motståndsrörelsen hade man råd att vara naken:
I denna nakenhet, utan de masker som samhället tilldelar sina medlemmar, såväl som dem som individen skapar åt sig själv som reaktion mot samhället, hade de för första gången i livet fått en uppenbarelse av frihet, visserligen inte för att de agerade mot tyranni och sådant som var värre än tyranni, eftersom detta var sant för varje soldat i de allierade arméerna, utan för att de hade blivit "utmanare", hade tagit initiativ och därför, utan att veta eller ens märka det, hade börjat skapa den gemensamma yta sinsemellan där frihet kunde infinna sig. “Vid varje måltid som vi äter tillsammans bjuds friheten att sitta ner. Stolen är fortfarande ledig, men platsen är bestämd.”1
Jag tänkte på Zelenskyj, Klitschkobröderna, vännerna Lomachenko och Usyk när jag läste detta. De är inte boxningsvärldsmästare, inte komiker, inte miljonärer, eller kändisar. De har kastat maskerna, klätt av sig rollerna. De hade kunnat fly, men valde att inte göra det. Zelenskyj är inte bara president, en civil roll, utan har blivit en ledare, vilket kräver något mer än att man innehar ett ämbete. Jag tror inte det går att överskatta vad det gör för ukrainarnas försvarsvilja. Man skulle kunna säga att de utgör samma sorts motståndsrörelse som en gång Arendt skildrade, om än i en ny tid, och med något bättre chanser att vinna.
Jag mottar inga statliga bidrag eller annan finansiering, utan förlitar mig helt på er läsare och lyssnare. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.
Det finns dem som likt Anna Andersson på Aftonbladets kultursida, menar att vi inte ska bygga upp hjältemyter runt ukrainarna. Som menar att vi bidrar till en stereotyp av en badass eastern european, som Andersson skriver, när vi skriver om hur Zelenskyj svarade amerikanarna som erbjöd honom flyg ut från Kiev: “jag behöver ammunition, inte skjuts”. Verkligheten överträffar här dikten. Andersson menar dock att den här sortens beundran leder till att vi får för oss att ukrainarna är bättre på att uthärda krig än vi är, och att det är fel. Hon avslutar med att citera en tweet om att ukrainare fast i Kiev är rädda, och att det inte minskar hennes sympati.
Nej, men rädslan står inte heller i motsättning till hjältemod. Tvärtom bygger hjältemod på erkännandet av den egna rädslan. När Zelenskyj ikväll dök upp på en oannonserad pressträff och sade saker som att: “Vi har inget att förlora förutom vår frihet och värdighet”, då talar han till sitt folk, men också oss andra. Det finns saker som är mer värda än livet självt, är det han säger. En reporter ställde frågan om han inte är rädd.
Jag är en levande varelse och precis som alla andra vill jag leva. Den som inte är rädd om sitt eget eller sina barns liv är inte en frisk person. Att inte ha några känslor är inte normalt. Jag fruktar för min familjs liv. Men som president har jag ingen rätt att vara rädd.
Detta är en sorts krig som sedan andra världskriget har blivit mycket ovanligt i världen, när en stat tar över en annan stats territorium i syfte att inlemma det i sitt eget. Att reagera kraftfullt på det är alltså inget märkligt, eftersom det bryter mot den säkerhetsordning som gällt åtminstone sedan kalla krigets slut. Men vi svenskar, och européer, har även andra skäl att bry oss. Samma despot som attackerar dem med syfte att förinta deras identitet, är den vi oroar oss för i Sverige, och hela Europa. Det ukrainarna är med om nu är det vi själva fruktar mest.
Och det är på grund av det fruktansvärda som görs mot dem, av en angripande övermakt, som vi också kan se deras mod. Och deras smärta och rädsla också. De är vanliga människor med vanliga känslor. Att kalla dem hjältar är ett uttryck för att man applåderar deras trots mot invasionsstyrkan. Men de är som vilka européer som helst, som tvingats in i ett krig mot sin vilja. Som Arendt hade uttryckt det: De har tagit initiativet i kampen mot ondskan.
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
Det är min egen översättning, eftersom jag inte kunde hitta den svenska utgåvan tillräckligt snabbt. Det engelska stycket, som jag utgått ifrån, ser ut såhär: “In this nakedness, stripped of all masks of those which society assigns to its members as well as those which the individual fabricates for himself in his psychological reactions against society they had been visited for the first time in their lives by an apparition of freedom, not, to be sure, because they acted against tyranny and things worse than tyranny this was true for every soldier in the Allied armies but because they had become ‘challengers,’ had taken the initiative upon themselves and therefore, without knowing or even noticing it, had begun to create that public space between themselves where freedom could appear. ‘At every meal that we eat together, freedom is invited to sit down. The chair remains vacant, but the place is set.’”
Bästa Ivar så bra, håller helt med dig. Dessutom är det mkt elakt av Public Service och TV4 att hela tiden försöka förminska honom genom att poängtera komiker/skådespelaryrket han sysslat med. Vad är det för fult med det? Man är väl inte sitt yrke. Vad jag vet är Zelenskyj utbildad jurist. För mig är han en stor människa.
Vad annat kan man förvänta sig av en kulturskribent på Atonbladet-Anna Andersson- än dessa nedsättande och obegåvade kommentarer. Typiskt vänstertänk kryddat med vinklade synpunkter. Hon är en person som befordrar defaitismen