Discover more from Rak höger med Ivar Arpi
Efter femte barnet börjar folk fråga om vi konverterat
Jag var inte redo för det första barnet, inte det femte heller. Men föräldraskapet har aldrig frågat efter min beredskap – bara begärt att jag tar emot det lilla liv som är på väg.
Men… varför? Om reaktionen på de två första barnen enbart var positiv blev reaktionen på att vi väntade vårt tredje barn lite mer avmätt och frågande. Det har därefter bara tilltagit i styrka för varje ny graviditet. För lite mindre än en månad sedan föddes vårt femte barn, en frisk pojke. Efter vårt första sade föräldrarna i vänkretsen att vi skulle ta vara på den första tiden, stanna i bubblan så länge som möjligt. Nu vill få veta hur den där bubblan ser ut. Det måste vara kaos. Varför gör ni såhär mot er själva? Har ni konverterat?
Jag är inte redo att bli förälder, sa jag till min flickvän (som sedan blev min fru). Det var vårvintern 2014 och vi hyrde en liten tvåa med pentry av hennes föräldrar. Ingen av oss hade någon anställning. Skulle jag ta hand om ett annat liv, jag som knappt tog hand om mig själv? Så vi skaffade en mops först. Som ett test. Jag är inte redo, upprepade jag.
Vår dotter föddes en månad för tidigt, på gränsen till att behöva vårdas på neonatalavdelningen. Hon var så liten, helt utan bebishull. Jag visste det inte då, men alla nyfödda flyttas inte till ett särskilt rum där deras vitalvärden övervakas, men jag bar vår lilla dit. Och där slutade hennes hjärta slå. En märkbart påverkad sköterska bad mig sätta mig ned, förmodligen eftersom en avsvimmad man skulle försvåra deras arbete. Men jag var lugn, såg det utifrån. Jag som har en tendens till att oroa mig på förhand – nu fanns ingen rädsla. Vi förlorar vårt barn, tänkte jag. Det händer nu. Det finns inget jag kan göra. Sedan stormade neonatalteamet in och satte igång livräddande insatser. Allt skedde fort, men de där sekunderna kändes som en livstid. Och så – blipp. Blipp. Blipp. Hjärtat slog, lungorna fylldes med luft. Om några månader fyller hon tio.
Vi var kvar på BB i en vecka. Hon behövde koppmatas varannan timme eftersom hon var för liten och trött för att förstå hur man diar. Känguruvården fick mig att tro att pappor är viktigare än vi är den första tiden, eftersom jag var med och höll hennes lilla kropp hud mot hud dygnet runt. Hon var så liten att hon inte ens kunde skrika ordentligt.
Jag kan bara beskriva det som en nåd, en nåd som jag inte slutat vara tacksam över. Och jag fick förstå att våra barn inte tillhör oss utan är sina egna främst, trots att vi är deras föräldrar. De kommer genom oss, men tillhör oss inte. Barn är livets längtan till sig självt, som Khalil Gibran skrev i Profeten.
Att få barn är att på nytt kliva in i utsatthet, att överlämna sig till högre makter, vilka de än är. Inte för att det garanterar lycka, utan för att det öppnar oss för livets mest grundläggande osäkerheter.
Moderna människor fokuserar på sig själva, de betraktar tiden som bruten, som att vi som nu lever är fundamentalt annorlunda än de som kom före oss. Vi vet bättre, vi är inte bundna av något öde. Historien är historia. Detta är tiden då vi bör hänge oss åt lyckomaximering. Eftersom vi med teknikens hjälp kopplat bort kroppen, slipper konsekvenserna av kärlek och sex, ersatt äldre gemenskaper med staten och marknaden. Bordet är serverat för hedonistisk njutning. Hugg in, om du vill. Det är en order.
Så varför denna känsla av tomhet mitt i allt detta? Åtminstone för mig. Jag såg en framtid där jag själv stod i centrum, med närmast gränslös frihet att konsumera, klicka, titta, recensera och följa mina nycker. Låta världen vara mitt ostron, eller åtminstone en chipspåse. Det skrämde mig. Kändes klaustrofobiskt snarare än fritt. Som en mardröm där man fastnat i en värld med en oändlig kedja av speglar där endast man själv syns. Och du förväntas gilla vad du ser.
När vår dotter föddes, en månad för tidigt, och jag höll hennes lilla kropp hud mot hud insåg jag kanske för första gången vad det innebär att möta någon som är helt sin egen. Inte en reflektion av mig, utan ett eget universum.
Kanske stör barn just för att de med sin blotta existens bryter spegelkedjan. De är inte reflektioner av oss, inte livsstilsprojekt som ska optimeras, utan en skärva av det oförutsägbara, som tvingar oss att vända blicken utåt.
Blir man lycklig av att få barn? Vissa studier tyder på det, andra visar motsatsen. Men är det inte viktigare att fråga sig vad som är ett meningsfullt liv? När jag svarade min fru att jag inte var redo handlade det om allt jag ville ha hunnit uppnå innan ett barn började ta tid ifrån mig. Som modern människa såg jag begränsningar som den farligaste fienden. Inte för att jag utnyttjade tiden särskilt väl under mina tidiga vuxenår, men potentialen att göra det fanns åtminstone där. Och potential, eller dagdrömmar, var vad jag hade levt i så länge.
Med ett barn måste man acceptera mer av den man är här och nu. Att få barn är att delvis sluta vara modern. Det är att nästan fysiskt känna hur jaget delas upp i flera delar, som knyter dig till generationerna före – och efter. Det handlar inte om att hitta ett syfte, utan om att möta någon vars liv har sitt eget värde – helt oberoende av dig. Jag dagdrömmer fortfarande, men nuförtiden är jag mer sällan huvudpersonen.
När vi just fått vårt tredje barn frågade jag på Facebook vid vilket antal barn en barnfamilj kan anses vara uppseendeväckande. Svaren var spretiga, men en viss tendens kunde ändå anas:
“En etnisk svensk familj börjar nog kännas snudd på sektbetonad eller iaf strängt religiös fr o m femte barnet”
“Fick noll reaktioner vid 3. Vissa höjda ögonbryn vid 4 (då jag skaffade s.k. spermabuss). Sannolikt starkare reaktioner vid 5, men då hade jag själv blivit lite blasé och noterade inte omgivningens signaler längre.”
“Vid 4 började folk fråga hur vi gjorde med bil. När 5:an kom undrade de om vi var katoliker.”
“Efter tre undrade folk om det inte fick räcka. Efter fyra blev folk osäkra på vår mentala hälsa. När femman kom gav alla upp, nu säkra på att vi var helt galna. Sedan blev vi katoliker, så nu vågar ingen säga något av religiösa skäl.”
De flesta var ändå överens att ett slags normalitetens gräns gick ungefär vid fem barn. Statistiskt sett stämmer det ganska väl. Det bor 1,2 miljoner familjer i Sverige, enligt definitionen att minst ett barn mellan 0 och 21 bor hemma hos en förälder. Av dessa är strax över 9 000 kärnfamiljer med fem eller fler barn, vilket motsvarar 0,75% av alla familjer. Som jämförelse är 0,5-1 procent av svenska män över två meter långa, 2,1 procent har en lägre IQ än 70 (om 85-115 är standard) och mellan 0,5-1 procent är elitidrottare. Och visst kan man väl se det som ett slags extremsport att föda många barn, om man är kvinna, med tanke på ansträngningen. Och helt klart betraktas man som lite dum i huvudet, vilket gör att man förstår att det är fler som har högre IQ än som har många barn.
De höjda ögonbrynen, de subtila frågorna om man konverterat till islam eller drabbats av mentalsjukdom, är inte bara personliga reaktioner – de speglar en bredare kulturell trend. Där individens frihet är det högsta målet, där alla begränsningar – även de som kommer från familjebildning – betraktas som hot. I en sådan värld blir flerbarnsfamiljen en avvikelse, nästan en provokation. Nu kan man ju äta kakan och ändå slippa konsekvenserna, så varför gör ni detta frivilligt? Har ni missförstått något? Vad är det ni försöker säga?
Så varför? För att vi kan. För att vi är våra föräldrars barn, för att våra barn bär sina släktled inom sig, för att den moderna världen aldrig varit modern. För att livet är det enda här i den oändliga rymden som verkligen är magiskt. För att man måste delta fullt ut i tragedin. Och precis nu skulle min fru säga att det blev lite för mycket Ivar i den här texten. För mycket svärta när det handlar om något så ljust som ett nytt litet liv. Det jag vill säga är att vi alltid har varit sammanlänkade – inte bara med varandra, utan med historien, framtiden och livet självt.
Det finns aldrig ett bra tillfälle att skaffa barn. Särskilt inte i vår tid när barnen inte bidrar till familjens försörjning, utan bara utgör en kostnad. Dessutom finns det massor av olika sorters faror, risker, katastrofer och apokalypser att oroa sig för. Vad är det för värld man tvingar in sina barn i? Klimatet, kärnvapnen, antibiotikaresistens, terrorism, islamism, Ryssland, Kina, Donald Trump, AI – vi har alla vår favorithemskhet att fasa inför. Men har inte människor i alla tider haft det? Digerdöden, spanska sjukan, hungersnöd, första världskriget, andra världskriget, kalla kriget, krig generellt, och så en eller annan syndaflod. Det är min fasta tro att vi människor inte vet så mycket som vi tror, däremot är vi fantastiska på att mobba oss själva till hopplöshet. Att få barn är att i handling visa att man tror att det finns hopp, att en framtid är möjlig. Kanske var det därför så många fick stora familjer efter andra världskriget, trots att världen låg i spillror.
Man behöver inte vara optimist för det, men man behöver åtminstone trotsa sig själv, inte misströsta, inte ge upp. Och trotsa sitt moderna intellekt som mäter och väger allt, som vet exakt hur mycket nattsömn som är optimalt, men inte vet det oändliga värdet av att ett kolikbarn äntligen får ro.
Man kan inte, bör inte, ta något för givet. Varje barn är en nåd, en gåva man inte förtjänat. Dessa tankar kommer inte naturligt till mig. Hela livet har jag varit en lika dålig förlorare som vinnare. Fråga mina vänner. Men när min lilla dotter nästan dog innan hon ens börjat leva och sedan kom tillbaka, då förstod jag något. Varje kväll övar jag på tacksamhet för allt jag fått. Jag känner mig som Viktor Rydbergs tomte när jag tittar till de sovande barnen. Hur är det möjligt att de är helt egna personer, när de nyss inte fanns? Vad drömmer de om? Vilka kommer de bli? När jag ser på deras sovande ansikten är det svårt att ens förstå hur jag kan bli arg på dem. Nyss var de små bebisar, nu pratar de. Nyss var du bebis, säger min mamma när jag pratar med henne om det.
Och så ett telefonsamtal för en liten tid sedan. Min yngsta syster ringer och berättar att hon är gravid med sitt första barn. Hon, min lilla lillasyster, som föddes när jag var 11. Som fick sova hos mig när hon hade mardrömmar. Och nu är hon i samma ålder som jag när mitt första kom. Hennes första och mitt femte blir nästan jämngamla. Hon kände sig inte redo, säger hon. Alla resor som inte kan bli av, projekten som är oavslutade, träningen som går så bra, karriären som kommer ta stryk, och … ja, allt.
Vi är syskon, säger jag. Så risken är stor att du heller aldrig kommer känna dig redo. Jag var inte redo för nummer ett, två, tre, fyra eller fem. Man är aldrig redo. Man får hoppa ändå.
Lätt för dig att säga, svarar hon.
Ivar Arpi
Prenumerera på eller stötta Rak höger
I takt med att fler blir betalande prenumeranter har Rak höger kunnat expandera med fler skribenter och mer innehåll. Vi får inget presstöd, vi tar inte emot pengar från någon intresseorganisation eller lobbygrupp. Det är endast tack vare er prenumeranter vi kan fortsätta vara självständiga röster i en konform samtid. Så stort tack för att ni är med, utan er hade det inget av detta varit möjligt.
Den som vill stötta oss på andra sätt än genom en prenumeration får gärna göra det med Swish, Plusgiro, Bankgiro, Paypal eller Donorbox.
Swishnummer: 123-027 60 89
Plusgiro: 198 08 62-5
Bankgiro: 5808-1837
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
Tack för mycket kloka ord! En människa är tillräckligt mogen först när man kan ta hand om och uppfostra barn och kärleken till sin avkomma går vidare i det naturliga urvalet. Det är genom barn som livet blir fullkomligt och som den platonska kärleken lever vidare. Cornelis Vreeswijk uttrycker det mycket fint i turistens klagan:
"När inga ungar längre finns är allting slut
Vad är det då för mening om man står ut?
Visst har det blivit kaos i tidens lopp
Men så länge det finns ungar så finns det hopp."
Tack för en vacker text!