Egna diplomater och andras spioner

När svenskar grips för spioneri är de alltid oskyldiga offer. Men underrättelsevärlden präglas inte av lögner – utan av tystnad. I informationsåldern är sanningen sällan censurerad, bara ohörbar.

Foto: Getty images

Roger Lilja står på trottoaren utanför juristen Nils Niias port och tittar upp mot de mörka fönstren. Han har just lämnat en värld där den egentliga makten döljs bakom säkerhetsspärrar och hemligstämplar – där avgörande sanningar aldrig når offentligheten. Niia har länge burit på sin berättelse om mordet på statsminister Carl Stjärne, ett mord som decennier av utredningar aldrig lyckats klara upp. Han vet saker han egentligen inte borde veta, och allt han berättar låter rimligt och känns plågsamt sant. Ändå tvekar Lilja. Hans yrke kräver något mer än en välgrundad känsla; journalistik bygger på verifierbara fakta, dokument och källor. Som Niia själv uttryckte det: ”Hur det gick till, vill du kanske veta? Varför det ägde rum, vad som hände före, efter och allt däremellan? Men det är knappast namnet på gärningsmannen du vill ha?”

Lilja står kvar och drar jackan tätare omkring sig. Kvällsluften är kylig, men han känner en febrig värme av dilemmat han snart måste hantera. Snart ska han sätta sig framför datorn och skriva artikeln, och då måste varje ord vara förankrat i offentlig dokumentation och verifierade uppgifter. Den värld han just besökt – en värld av tystnad, hemliga operationer och underrättelserapporter som aldrig når dagens ljus – lever enligt helt andra principer.

Lena Andersson beskriver i romanen Koryféerna: en konspirationsroman (Polaris, 2022) en verklighet där, som den amerikanske underrättelseexperten Thomas Fingar beskriver i boken Reducing Uncertainty: Intelligence Analysis and National Security (2011), det avgörande arbetet inte handlar om att avslöja hemligheter, utan om att hantera osäkerhet för ett fåtal beslutsfattare. De mest värdefulla underrättelseanalyserna publiceras aldrig öppet – inte för att de är explosiva, utan just för att deras värde ligger i att förbli interna.

Lilja har precis hört en sådan berättelse från Niia, som ger honom insikter liknande en underrättelseanalys. Och om han tiger, sviker han en sanning som känns allt annat än spekulativ. Oavsett vilken väg han väljer, sviker han någon.

Två världar – lika verkliga, men med helt olika regler.

Lena Andersson betraktar mordet på Olof Palme, lätt fiktionaliserad som Carl Stjärne, och den misslyckade utredningen som symptom på en djupare samhällsmekanism – Sveriges reflexmässiga vana att mörklägga obekväma sanningar. Här lyckas romanen med något som journalistiken sällan klarar: att blottlägga strukturer och samband genom att lyfta det specifika till något allmängiltigt. För medan journalistiken är strikt bunden av kravet på öppna källor och offentlig dokumentation – vilket paradoxalt nog ibland hindrar den från att närma sig känsliga sanningar – kan fiktionen, fri från verifieringstvång, tränga längre in i det som upplevs sant. Inte genom att postulera gigantiska konspirationer, utan genom att analysera och förstå aktörers intressen och drivkrafter. Mycket blir spekulativt, men samtidigt klargörande och insiktsfullt.

På så sätt gestaltar Andersson skickligt hur alternativa berättelser växer fram när de officiella versionerna sviker, och tydliggör den ständiga dragkampen mellan sanningen som ideal och andra värden – stabilitet, ordning och makt – som ofta prioriteras högre än öppenhet.

Foto: Getty images

Paradoxen i svensk underrapportering

Jag har tänkt mycket på hennes bok sedan jag läste den. Den paradox hon får fram i mötet mellan Niia och Lilja blir tydlig varje gång svenska medier hanterar underrättelsefrågor. När fem ryska diplomater utvisades våren 2023 beskrevs de genast i medierna som ”Putins spioner”. UD formulerade sig mer diplomatiskt – ”verksamhet oförenlig med diplomatisk status” – men innebörden var glasklar. När rollerna var omvända, som när två svenska diplomater greps i Moskva 2001, reagerade Sverige häftigt. Anklagelserna kallades snabbt ”grundlösa”, och diplomaterna blev offer för ett politiskt spel. Samma mönster syntes tydligt när Ahmadreza Djalali greps av Iran 2016 och Johan Floderus satt i iranskt fängelse i 790 dagar. Officiellt var de alltid oskyldiga offer för brutala regimer. Men om det faktiskt fanns en verklig grund för anklagelserna – skulle vi då någonsin få veta det? Sveriges regering och underrättelsetjänster skulle aldrig öppet erkänna en sådan sak. Demokratin kräver öppenhet, men säkerheten kräver sekretess.

Nord Stream-sabotaget 2022 blev ett tydligt exempel på hur snabbt mediernas narrativ kan skifta beroende på vem som misstänks. När explosionerna inträffade pekades Ryssland genast ut i svenska och europeiska medier. Därefter vände spekulationerna till USA och Nato, innan blickarna slutligen riktades mot ett mystiskt ukrainskt specialteam. Trots omfattande utredningar fann svenska och danska myndigheter inga avgörande bevis. Sabotaget blev ett geopolitiskt Cluedo-spel – många misstänkta, inga tydliga slutsatser.

Men… varför lades de svenska och danska utredningarna ned? Finns det något vi inte får veta? Var det verkligen ett litet ukrainskt specialteam som genomförde attacken? Allt kanske är precis som myndigheterna säger. Men skulle vi få veta om det var på något annat sätt?