De var framtidens elit. Så sa lärarna, bolagen, kanske även de själva. Men vad händer när allt som inte går att fakturera väljs bort? Vi har sett Framtidens elit på SVT.
St galen är ett bra lärosäte men inte bland 10 topp en gång i Europa bland business schools. Så, knappast bara ”elite” i Schweiz. Skolan i Frankrike heter ENA.
Tack för en vanligtvis mycket bra podd! Har njutit många timmar av ditt och Anna-Karins vanligtvis mycket kloka resonerande. Men eftersom det här var något helt annat än vad jag hört från er tänkta jag att jag ändå skulle lämna en kommentar. Maken till fördomsfullt och obildats spekulerande har jag aldrig tidigare hört från er.
- Ni diskuterar och överanalyserar ungdomar som knappt fyllt 20. Vilka andra grupper av 20-25 åringar är så mycket bättre än de ungdomar ni sågar?
- Företagsledare svarar journalister med floskler för att de inte litar på journalister. Djupare och ärligare svar öppnar upp för uppsåtliga missförstånd och vantolkningar. Bättre då att servera en harmlös och politisk korrekt ordsallad. Det är professionalism, inte andefattighet.
- De gånger ungdomarna själva öppnar upp och ifrågasätter sin egna val, sin utbildning, sina karriärer, etc som tänkande och reflekterande individer skall göra, så tolkar ni det som att de ser att de gjort felaktiga val.
- Ni pratar om att 25-åringar, precis i början av sina karriärer inte har tavlor på väggarna... Välkommen hem till valfri ungkarlslya utanför kultureliten - så ser det väldigt ofta ut hos ungdomar. När dessa talanger stadgat sig inreder de ofta smakfulla hem - åk ut till Danderyd eller Örgryte och glutta in genom fönstren. Men resonemanget är väldigt konstigt och elitisktiskt - kommer ni granska väggarna hemma hos sjukskötrskor, industriarbetare, programmerare, etc också och komma med snorkiga kommentarer?
- Att man som tjänsteman och samhällsmdeborgare är en utbytbar kugge i ett stort maskineri är vare sig konstigt eller negativt. Det innebär bara att man försöker vara en god medmänniska, och att man inte har ett överdimensionerat ego.
- Managementkonsulter och bankirer tjänar inte sina pengar på att slakta bolag och sparka folk. Har man skaffat sig sin kunskap om ett ämne från Pretty Woman, så skall man vara lite försiktig med att komma med dömande kommentarer. Managementkonslter tjänar sina pengar genom att hjälpa företag att hitta mer effektiva arbetsmetoder, och ja, ibland innebär det att någon får nya arbetsuppgifter eller till och med blir uppsagd. Visst kan man vara nostalgisk om papperstidningen, men jag tror att vi är överens om att det ändå var rätt att tryckeriet "slaktades" och grafikerna fick sparken, och vi kan ha poddar och internet som forum. Detta tack vara entreprenörer och konsulter från "eliten".
Ert förakt för, och dömande ton mot, dessa hårt arbetande och ambitiösa ungdomar klär er inte. Jag har svårt att se journalister gå på andra grupper på samma sätt - särskilt inte journaliststudenter (där man kan lägga på fördomsfiltret "politiska extremister från kommunisthögskolan" om man vill) eller lärarhögskolan (där man kan lägga på ett fördomsfilter om låg ambition och önskan om långa sommarlov).
Stort tack för att du lyssnar, och för att du tog dig tid att formulera dina invändningar. Det är alltid värdefullt med välformulerad kritik, särskilt när den kommer från någon som tagit sig igenom mer än rubriken.
Här är vårt svar – punkt för punkt.
⸻
1. “Ni sågar ungdomar som knappt fyllt 20.”
Nej. Det gör vi inte. Vi diskuterar ett system där unga människor – ofta redan i gymnasiet – tränas i att optimera sig själva som produkter. Det vi kritiserar är inte deras personlighet, utan deras position: hur de blir bärare av ett samhällsideal där mätbarhet trumfar mening.
Och bara för protokollet: åtminstone Ivar kände igen mycket från sin egen studietid – i attityder, prestationstänk, karriärfokus, men också i hur relationer bröts, hur rastlösheten blev norm och hur man hela tiden levde i framtidens förväntan snarare än i nuets närvaro.
⸻
2. “Företagsledare svarar med floskler för att skydda sig – inte för att de saknar substans.”
Fair point. Men kritiken kom inte från oss, utan från regissören Pete Baumgartner, som beskrev varför han slutade som ekonomijournalist: han tröttnade på svar som inte betydde något. Vi återgav den erfarenheten, och funderade över vad det gör med samtalet när språket ständigt filtreras genom kommunikationsavdelningar.
Att det finns skäl till varför svaren blir intetsägande gör dem inte mindre intetsägande.
⸻
3. “Ni tolkar ungdomarnas reflektioner som att de gjort fel val.”
Nej. Vi lyssnar på vad de säger – och noterar att flera uttrycker osäkerhet, tvivel, en gnagande fråga: är det här värt det? Det är inte en anklagelse. Det är en mänsklig reaktion. Och att ta den på allvar är inte samma sak som att fördöma deras vägval. Det är att ge deras tankar det utrymme de själva verkar söka.
⸻
4. “Ni pratar om att 25-åringar inte har tavlor på väggarna – elitistiskt och irrelevant.”
Vi använde det som en bild – inte som ett stilomdöme. Ett uttryck för ett liv i ständig rörelse, med packad väska, tillfälliga adresser och noll tid att slå ner rötter. Det handlar inte om IKEA eller Vitra, utan om frånvaron av hemkänsla. Vi hade kunnat säga samma sak om ett studentrum i vilken svensk småstad som helst.
⸻
5. “Att vara en kugge i ett maskineri är varken konstigt eller negativt.”
Visst. Men det blir problematiskt när människor endast tillåts vara det. När hela deras värde och självbild hänger på prestation inom ett system de inte ens får ifrågasätta. Vi tror på ansvar. Men vi tror också att människor mår bättre av att ses som mer än funktioner.
⸻
6. “Ni tror att managementkonsulter bara slaktar bolag – det är fel.”
Här har du en poäng. Vi utgick från hur konsultrollen skildras i dokumentären, där några av huvudpersonerna själva uttrycker oro inför vad deras jobb innebär – särskilt i relation till lojalitet, tystnadsplikt och konsekvenser för andra människor.
Men vi kunde ha varit tydligare: det är en komplex yrkesroll. Och att bidra till effektivisering kan vara både nödvändigt och konstruktivt. Vi raljerade, och det borde ha nyanserats bättre.
⸻
7. “Ni skulle aldrig prata så om andra grupper.”
Vi har kritiserat genusdoktrinen, wokea kommunikatörer, journaliststudenter, kulturinstitutioner och jämställdhetsindustrin. Om något, så är vår hållning just detta: ingen går fri från granskning – inte heller de som anses vara bäst i klassen.
Vi tycker inte illa om unga som försöker lyckas. Vi tycker illa om ett samhällssystem som får dem att tro att det är det enda som räknas. Och vi tror inte att förståelse kommer från att låta bli att prata om saker, utan från att göra det – öppet, nyanserat och med viss självdistans.
Tack för att du lyssnade. Och tack för att du sa emot.
Det är effektivisering, de sysslar med, dumbommar!
Det är kapitalismens väsen.
När jag besökte forna Östtyskland (DDR) berättades det för mig, att en fabrik, som tillverkade kemiska produkter, hade haft 5000 anställda hela tiden i DDR. Nu, när västtyska ägare hade tagit över, hade fabriken 500 anställda och tillverkade dubbelt så mycket som under DDR-tiden.
Ja, du har helt rätt i att det är effektivisering – och ofta nödvändigt. Vi vände oss inte mot det i sig, utan försökte snarare prata om vad som händer med människor när effektivisering blir livets innersta logik. När självbilden formas helt av prestation och utbytbarhet. DDR-exemplet är talande: det går att göra mer med färre. Men frågan vi ställde var vad som händer med dem som är de där färre.
Det är de som röstar på Trump, Mariene Le Pen, Alice Weidel och Jimmie Åkesson. Frågar du varför, blir svaret; bland annat därför att de inte blev tillfrågade, inte heller kompenserade eller på annat sätt hjälpta att finna nya meningar med livet.
Det är högst förståeligt. Alla utanför metropoler och huvudstäder betalar dryga skatter som de sällan får tjänster och service för, eftersom merparten stannar i metropolernas och huvudstädernas administrationer.
Dessutom är det en fråga om vilken roll arbete spelar i våra liv. Den är svårare, men arbete är inte bara släp och slit utan ger även känslor av stolthet och. gemenskap.
St galen är ett bra lärosäte men inte bland 10 topp en gång i Europa bland business schools. Så, knappast bara ”elite” i Schweiz. Skolan i Frankrike heter ENA.
Hej Ivar och Anna-Karin!
Tack för en vanligtvis mycket bra podd! Har njutit många timmar av ditt och Anna-Karins vanligtvis mycket kloka resonerande. Men eftersom det här var något helt annat än vad jag hört från er tänkta jag att jag ändå skulle lämna en kommentar. Maken till fördomsfullt och obildats spekulerande har jag aldrig tidigare hört från er.
- Ni diskuterar och överanalyserar ungdomar som knappt fyllt 20. Vilka andra grupper av 20-25 åringar är så mycket bättre än de ungdomar ni sågar?
- Företagsledare svarar journalister med floskler för att de inte litar på journalister. Djupare och ärligare svar öppnar upp för uppsåtliga missförstånd och vantolkningar. Bättre då att servera en harmlös och politisk korrekt ordsallad. Det är professionalism, inte andefattighet.
- De gånger ungdomarna själva öppnar upp och ifrågasätter sin egna val, sin utbildning, sina karriärer, etc som tänkande och reflekterande individer skall göra, så tolkar ni det som att de ser att de gjort felaktiga val.
- Ni pratar om att 25-åringar, precis i början av sina karriärer inte har tavlor på väggarna... Välkommen hem till valfri ungkarlslya utanför kultureliten - så ser det väldigt ofta ut hos ungdomar. När dessa talanger stadgat sig inreder de ofta smakfulla hem - åk ut till Danderyd eller Örgryte och glutta in genom fönstren. Men resonemanget är väldigt konstigt och elitisktiskt - kommer ni granska väggarna hemma hos sjukskötrskor, industriarbetare, programmerare, etc också och komma med snorkiga kommentarer?
- Att man som tjänsteman och samhällsmdeborgare är en utbytbar kugge i ett stort maskineri är vare sig konstigt eller negativt. Det innebär bara att man försöker vara en god medmänniska, och att man inte har ett överdimensionerat ego.
- Managementkonsulter och bankirer tjänar inte sina pengar på att slakta bolag och sparka folk. Har man skaffat sig sin kunskap om ett ämne från Pretty Woman, så skall man vara lite försiktig med att komma med dömande kommentarer. Managementkonslter tjänar sina pengar genom att hjälpa företag att hitta mer effektiva arbetsmetoder, och ja, ibland innebär det att någon får nya arbetsuppgifter eller till och med blir uppsagd. Visst kan man vara nostalgisk om papperstidningen, men jag tror att vi är överens om att det ändå var rätt att tryckeriet "slaktades" och grafikerna fick sparken, och vi kan ha poddar och internet som forum. Detta tack vara entreprenörer och konsulter från "eliten".
Ert förakt för, och dömande ton mot, dessa hårt arbetande och ambitiösa ungdomar klär er inte. Jag har svårt att se journalister gå på andra grupper på samma sätt - särskilt inte journaliststudenter (där man kan lägga på fördomsfiltret "politiska extremister från kommunisthögskolan" om man vill) eller lärarhögskolan (där man kan lägga på ett fördomsfilter om låg ambition och önskan om långa sommarlov).
Bästa hälsningar,
Fredrik
Hej Fredrik,
Stort tack för att du lyssnar, och för att du tog dig tid att formulera dina invändningar. Det är alltid värdefullt med välformulerad kritik, särskilt när den kommer från någon som tagit sig igenom mer än rubriken.
Här är vårt svar – punkt för punkt.
⸻
1. “Ni sågar ungdomar som knappt fyllt 20.”
Nej. Det gör vi inte. Vi diskuterar ett system där unga människor – ofta redan i gymnasiet – tränas i att optimera sig själva som produkter. Det vi kritiserar är inte deras personlighet, utan deras position: hur de blir bärare av ett samhällsideal där mätbarhet trumfar mening.
Och bara för protokollet: åtminstone Ivar kände igen mycket från sin egen studietid – i attityder, prestationstänk, karriärfokus, men också i hur relationer bröts, hur rastlösheten blev norm och hur man hela tiden levde i framtidens förväntan snarare än i nuets närvaro.
⸻
2. “Företagsledare svarar med floskler för att skydda sig – inte för att de saknar substans.”
Fair point. Men kritiken kom inte från oss, utan från regissören Pete Baumgartner, som beskrev varför han slutade som ekonomijournalist: han tröttnade på svar som inte betydde något. Vi återgav den erfarenheten, och funderade över vad det gör med samtalet när språket ständigt filtreras genom kommunikationsavdelningar.
Att det finns skäl till varför svaren blir intetsägande gör dem inte mindre intetsägande.
⸻
3. “Ni tolkar ungdomarnas reflektioner som att de gjort fel val.”
Nej. Vi lyssnar på vad de säger – och noterar att flera uttrycker osäkerhet, tvivel, en gnagande fråga: är det här värt det? Det är inte en anklagelse. Det är en mänsklig reaktion. Och att ta den på allvar är inte samma sak som att fördöma deras vägval. Det är att ge deras tankar det utrymme de själva verkar söka.
⸻
4. “Ni pratar om att 25-åringar inte har tavlor på väggarna – elitistiskt och irrelevant.”
Vi använde det som en bild – inte som ett stilomdöme. Ett uttryck för ett liv i ständig rörelse, med packad väska, tillfälliga adresser och noll tid att slå ner rötter. Det handlar inte om IKEA eller Vitra, utan om frånvaron av hemkänsla. Vi hade kunnat säga samma sak om ett studentrum i vilken svensk småstad som helst.
⸻
5. “Att vara en kugge i ett maskineri är varken konstigt eller negativt.”
Visst. Men det blir problematiskt när människor endast tillåts vara det. När hela deras värde och självbild hänger på prestation inom ett system de inte ens får ifrågasätta. Vi tror på ansvar. Men vi tror också att människor mår bättre av att ses som mer än funktioner.
⸻
6. “Ni tror att managementkonsulter bara slaktar bolag – det är fel.”
Här har du en poäng. Vi utgick från hur konsultrollen skildras i dokumentären, där några av huvudpersonerna själva uttrycker oro inför vad deras jobb innebär – särskilt i relation till lojalitet, tystnadsplikt och konsekvenser för andra människor.
Men vi kunde ha varit tydligare: det är en komplex yrkesroll. Och att bidra till effektivisering kan vara både nödvändigt och konstruktivt. Vi raljerade, och det borde ha nyanserats bättre.
⸻
7. “Ni skulle aldrig prata så om andra grupper.”
Vi har kritiserat genusdoktrinen, wokea kommunikatörer, journaliststudenter, kulturinstitutioner och jämställdhetsindustrin. Om något, så är vår hållning just detta: ingen går fri från granskning – inte heller de som anses vara bäst i klassen.
Vi tycker inte illa om unga som försöker lyckas. Vi tycker illa om ett samhällssystem som får dem att tro att det är det enda som räknas. Och vi tror inte att förståelse kommer från att låta bli att prata om saker, utan från att göra det – öppet, nyanserat och med viss självdistans.
Tack för att du lyssnade. Och tack för att du sa emot.
/Ivar & Anna-Karin
Det är effektivisering, de sysslar med, dumbommar!
Det är kapitalismens väsen.
När jag besökte forna Östtyskland (DDR) berättades det för mig, att en fabrik, som tillverkade kemiska produkter, hade haft 5000 anställda hela tiden i DDR. Nu, när västtyska ägare hade tagit över, hade fabriken 500 anställda och tillverkade dubbelt så mycket som under DDR-tiden.
Ja, du har helt rätt i att det är effektivisering – och ofta nödvändigt. Vi vände oss inte mot det i sig, utan försökte snarare prata om vad som händer med människor när effektivisering blir livets innersta logik. När självbilden formas helt av prestation och utbytbarhet. DDR-exemplet är talande: det går att göra mer med färre. Men frågan vi ställde var vad som händer med dem som är de där färre.
Det är de som röstar på Trump, Mariene Le Pen, Alice Weidel och Jimmie Åkesson. Frågar du varför, blir svaret; bland annat därför att de inte blev tillfrågade, inte heller kompenserade eller på annat sätt hjälpta att finna nya meningar med livet.
Det är högst förståeligt. Alla utanför metropoler och huvudstäder betalar dryga skatter som de sällan får tjänster och service för, eftersom merparten stannar i metropolernas och huvudstädernas administrationer.
Dessutom är det en fråga om vilken roll arbete spelar i våra liv. Den är svårare, men arbete är inte bara släp och slit utan ger även känslor av stolthet och. gemenskap.