En framtid utan barn
Vi önskar att vi fick ett barn till, men det blir inte av. Finns det någon bättre symbol för dekadens än ett samhälle som slutar att förnya sig, som slutar att skaffa barn.
”Dance me to the children who are asking to be born
Dance me through the curtains that our kisses have outworn
Raise a tent of shelter now, though every thread is torn
Dance me to the end of love...”
Ett barn till. När svenska kvinnor mellan 25 och 39 med barn planerar sitt fortsatta barnafödande vill de i snitt ha ett barn till. Men de flesta svenskor får aldrig det där barnet de längtar efter. När man frågar kvinnor mellan 40 och 54 år, önskar de att de hade fått ett barn till. Inget annat land i EU har så stor skillnad mellan hur många barn man önskar att man hade fått – 2,4 stycken – respektive hur många man faktiskt fick – 1,6. Och det gäller även svenska män.
Hur ser en framtid utan barn ut? Förmodligen är Margaret Atwoods bok The Handmaid’s tale (1985) den mest omtalade dystopin på temat. Scenariot är en sekulär feminists värsta mardröm: i en framtid blir nästan alla kvinnor infertila. En totalitär, patriarkal och religiös regim upprättas där de få fertila kvinnor som finns kvar får leva som slavar i elitens hem.
En annan – i min mening ännu mer drabbande – dystopi är filmen Children of men (2006) , baserad på PD James roman med samma namn (1992). År 2021 –passande nog – blir alla världens män sterila över en natt. Det finns inget botemedel. I filmatiseringen försöker Storbritannien lösa detta genom invandring från länder med en yngre befolkning. Man skjuter åldrandet lite på framtiden, men slutet närmar sig obönhörligen ändå. Den alltmer repressiva regimen sätter invandrarna i ghetton, vilket leder till terrorism och upplopp. I boken ligger fokus däremot mer på hopplösheten som breder ut sig. Den stundande undergången leder inte till revolution eller våldsamheter, utan till passivitet och likgiltighet. När det inte kommer fler barn finns ingen framtid. Ingen orkar bry sig längre. Man lever på det som varit, i oändliga upprepningar utan förmåga till förnyelse. Sedan är det slut.
New York Times-kolumnisten Ross Douthat beskriver i boken The Decadent Society (Simon & Schuster 2020) hur länder påverkas av låg fruktsamhet. Västerländska samhällen rör sig från större familjer med tätare familjeband, till mindre och mindre familjer och svagare familjeband. Min morfar hade åtta syskon, och de umgicks hela livet. Min storebror bor i dag med sin familj i det hus min morfar byggde ihop med sina bröder på 1950-talet. Täta relationer som bestod fram tills döden skilde syskonskaran åt. Men mindre familjer betyder färre syskon, kusiner och släktingar. När man skaffar första barnet allt senare innebär det också allt äldre mor- och farföräldrar. Allt fler kommer att dö utan att hinna träffa eventuella barnbarn. Vad har man då att se fram emot? Douthat skriver:
[…] när människor blickar mot sina länders framtid, känner de oundvikligen igen mindre som sitt eget än tidigare generationer. Och denna alienation förstärks när deras efterkommande tycks klara sig sämre än de själva gjorde – som i de vita arbetarklassamhällena där opioidmissbruk, arbetslöshet och splittrade familjer har gått hand i hand. Kombinationen av små familjer och social turbulens ger näring åt en dyster framtidsvision, där dina få barn och ännu färre barnbarn, efter att du har avlidit, kommer att bli ansatta, isolerade och ensamma.
Just nu faller födslotalen i nästan hela världen mer än någon hade kunnat ana. Kina har upptäckt att ettbarnspolitiken inte längre behöver upprätthållas med repression – folk skaffar allt färre barn ändå. Aldrig har det fötts så få barn i Kina som nu, och man vet inte riktigt varför. I hela västvärlden ligger den summerade fruktsamheten, vilket är medelvärdet på hur många barn en genomsnittlig kvinna föder, under ersättningsnivån på 2,1, vilket är det som krävs för att befolkningen inte ska minska. Även länder i Mellanöstern och Sydamerika följer samma trend, om än på en något högre nivå. I Sydkorea sjönk den genomsnittliga fruktsamheten under 1 för ett par år sedan. Hong Kong, Singapore, Macau och Taiwan ligger runt 1 de också. Det innebär att befolkningen minskar drastiskt. Efter östblockets kollaps föll även barnafödandet till bottennivåer. Det har bara blivit några decimaler bättre sedan dess. Och när kulturen vant sig av med barn blir det svårare för dem som trots allt väljer att bilda familj. Man har tappat vanan.
Jag ser ett insektssamhälle framför mig, där arbetarna är så upptagna med att bygga sitt avancerade samhälle att de glömmer bort att föröka sig. De stretar på. Bär sina barr på ryggen tills de en dag faller döda ner mitt under arbetet. Kroppen skyfflas undan, andra plockar upp barret och jobbar vidare. Betraktat utifrån så kan det inte sägas vara ett framgångsrikt samhälle, hur avancerad strukturen än är. Det är som att vår civilisation har blivit ett svart hål som förtär oss.
Till viss del har det alltid varit så. London, till exempel, växte under flera hundra år endast på grund av inflyttning. Egentligen var dödstalen så höga, på grund av sjukdom, att staden minskade i befolkning. Och nu sker det överallt, men inte på grund av sanitära olägenheter, utan av kulturella skäl. Kanske är det allra mest tydligt i den antinatalistiska rörelsen, som betraktar livet som en olycka, ett onödigt lidande. Tankar som sprider sig ihop med klimatångesten. Vi borde inte skaffa barn överhuvudtaget! När en bekant fick höra om att jag och min fru just fått vårt fjärde barn reagerade hon inte med glädje, utan med ilska: varför gör de så mot planeten? Varför tar de inte ansvar?
Och för att låna Ross Douthats titel: är det inte sinnebilden av ett dekadent samhälle, att befolkningen slutar fortplanta sig för att den har fullt upp med annat?
Så vad är lösningen? När politiker pratar om den demografiska utmaningen anförs så gott som alltid att vi på grund av den behöver mer invandring. Jag kan inte minnas att någon pratat om att vi behöver föda fler barn, vilket annars har varit det självklara i alla tider. Det skulle säkerligen anses kvinnofientligt efter att vi kämpat så länge för att frigöra kvinnan från moderskapet, men vad är det för samhällen som långsamt orsakar sitt eget fall? Och vem ska föda alla invandrare som ska flytta hit – var har vi förlagt människofabriken?
De senaste decenniernas invandring till västvärlden har inte heller gjort samhällena mer harmoniska. ”Massinvandring är ett tveeggat svärd,” skriver Ross Douthat.
Det ersätter några av de förlorade arbetarna, men förvärrar samtidigt alienationen mellan generationerna och friktionen mellan infödda och invandrare, eftersom det förstärker just den oro för arv och förlust, som fruktsamhet under ersättningsnivå i sig redan ökar. [Massinvandring] ger ett löfte om en mer dynamisk framtid, potentiellt, än den framtid som utlovas av låga födelsetal, men för infödda som åldras och vars samhällen inte frodas, pekar det också på att fördelarna med den tänkta framtiden i allt högre grad tillhör människor som framstår som kulturellt främmande. Och den tillfaller människor som inte är dina naturliga arvtagare, utan andras barn och barnbarn.
Jag tror att Douthat är inne och nosar på något här. Länder som Sydkorea och Japan har en liknande ålderspyramid som vi har, samma demografiska utmaning, men de har sluppit identitetspolitik, har ingen jihadistisk terrorism att tala om och inga utsatta områden där brandkår och ambulans attackeras. De valde en annan väg, robotar i stället för invandring.
Men de får nästan inga barn. Att dö ensam med en robot som enda sällskap är en annan slags dystopi.
Det enda rika land som avviker i detta avseende är Israel, där födslotalen stiger inom alla grupper. Men det är ett land med särskilda omständigheter, som vi alla sett på nyheterna den senaste tiden.
Ett barn till, önskar vi oss. Men det har blivit svårare att bilda familj, få en rimlig inkomst, hålla ihop och hjälpas åt. Vi konsumerar vad vi fått givet, och lämnar mindre till nästa generation än vad vi själva fick. Och barnet vi egentligen önskar, förblir ofött. Jag kan inte tänka mig en mer passande symbol för vårt dekadenta samhälle.
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
Vi har valt en annan väg än våra vänner; vi har flyttat ut på landet för att komma närmre våra familjer och för att våra barn ska få växa upp med mor- och farföräldrar. För mig (som ensambarn) har det alltid varit oerhört viktigt med familjerelationer, mycket för att först mig själv, vem jag är och varifrån jag kommer.
För mig är familjen det absolut viktigaste, egentligen det enda som verkligen är äkta, och jag har alltid haft svårt att först vänner omkring mig som distanserar sig från sina nära.
Självklart är nära umgänge inom familjen slitsamt, konfliktfyllt och stundtals påfrestande - en spegelbild av livet självt helt enkelt.
Du framkallar en tår i mitt öga. Så oerhört sorgligt! Meningen med livet är just livet, och om vi inte fortplantar oss så blir vi meningslösa. Jag är stolt och glad över min familj.