En mall för förändring av (lokal)samhället
När barnens skola urartade började jag organisera föräldrarna. Tillsammans lyckades vi få till stånd den förändring som behövdes, mot tjänstemännens vilja. Det vi gjorde kan vem som helst göra.
Hur påverkar man? Jag menar inte genom den här sortens texter, utan rent konkret. Hur gör man? Av någon anledning får många för sig att det är för svårt, att det finns någon annan som nog, troligen, kanske, ändå hanterar frågan. Någon mer lämpad. Mot bättre vetande låter man därför det oacceptabla fortgå. Tänker att det löser sig på sikt. Det kan handla om en skolledning som genom sin underlåtenhet utsätter eleverna för fara. Jag vet, eftersom jag just sett det på nära håll. Vad gör man? Det här är en berättelse om hur man kan gå tillväga, om man måste få till en förändring.
I efterhand tycker jag att jag borde ha förstått allvaret tidigare. Förmodligen redan när skolan tvingades låsa toaletterna. Några elever hade upprepat kladdat avföring på väggarna och täckt golvet med använt toalettpapper. Därefter fick eleverna gå och kissa under övervakning på de få toaletter som hölls öppna, sa sonen. Det var genom mitt barn jag fick veta hur det låg till. Skolan berättade inget för oss föräldrar. Rektor var knäpptyst. I efterhand förstår jag varför. Griseriet på toaletterna var inte något isolerat ofog, utan toppen på ett isberg av oreda och antisocialt beteende.
Jag började höra runt på flera sätt för att få en bild av vad som pågick. Det började med ett par mellanstadieelever som med allt större intensitet och aggressivitet störde ordningen i klassrummen. Fler hakade ganska snart på, men det rörde sig om en handfull, inte hela klasser. När de skickades ut i korridoren tilläts de härja fritt där. Från denna position störde de sedan med stor framgång all övrig undervisning. Det bankades på dörrar och fönster. Skor kastades ner i trapphuset och skåp röjdes ut. Men larmet stannade inte i korridoren. De bråkande eleverna tog sig in i andra klassrum och vägrade lämna vid tillsägelse. Tonen var rå, fula ord och tillmälen haglade. Det blev ofta handgripligheter, både mot andra elever och personal.
Via sina skoldatorer lyckades några elever koppla upp sig på högtalarsystemet för att spela musik eller störande (ibland stönande) ljud ut i klassrummen. Skämtet urartade givetvis till en sport med allt fler deltagare. Stöket tilltog ytterligare, och fler drabbades. Kränkningarna blev fler och fler, men anmälningarna tycks bara bli liggande. En efter en sjukskrevs de ordinarie lärarna. Efterhand var sju av tio borta. Skolveckan bestod av en strid ström av vikarier med dålig koll. Oordningen accelererade ytterligare och i några klasser havererade ämnesundervisningen fullständigt.
Ändå kom aldrig någon samlad information om läget från skolan. Ingen prognos framåt och inget besked om åtgärder. Mejl eller telefonsamtal besvarades ofta inte alls. Den som mot förmodan lyckades få fatt i rektor fick höra ett korthugget ”vi hanterar det”. I skrift löd svaret: ”Tack för ditt mejl”. Inget mer. På Föräldrarådet sades kort att ”situationen kartläggs” och ”läget analyseras”. Ingen ytterligare tid för frågor. Skarpa tillbud omnämndes upprepat som individuella ”upplevelser”. Mellan skål och vägg bad de lärare som ännu inte gått in i väggen om hjälp. Tonen var desperat. Ingen lyssnar på oss, berättade de för mig.
Det är här någonstans jag bestämmer mig för att agera. Det första steget är också det lättaste. Jag tar reda på vilka chefspersoner som fanns över skolans rektor. Två namn, två ytterligare ansvarsnivåer. Till rektorn och dessa två skriver jag ett brev i vilket jag grundligt etablerar huvudfrågan: vilka disciplinpåföljder gäller vid ordningsstörning?
Det är egentligen en löjligt enkel undran, men eftersom inget fungerar vet jag redan när jag skriver att det inte heller finns något svar. Hade det existerat, hade skolan inte befunnit sig i fritt fall.
Organisering är steg två. Jag ringer runt till andra föräldrar och får med dem på tåget. De flesta av oss är medvetna om att något sker, men har bara delar av bilden. Tillsammans lägger vi ett pussel. Föräldrar jag inte når via telefon söker jag upp personligen med hjälp av klasslistor och Eniro. Under påskhelgen knackar jag dörr. ”Jag visste inte ens att det fanns någon att kontakta över rektor”, säger en mamma förvånat när jag ringer på och ger henne namnen på de ansvariga i förvaltningen. Hennes dotter vill inte längre gå till skolan till följd av allt stök. Hon är rädd, berättar mamman. Varje morgon utkämpas en strid hemma hos dem för att förmå dottern att gå till skolan.
Andra berättar att de redan varit i kontakt med cheferna i förvaltningen. De vet visst vad som pågår, säger man mig. Nå, det går möjligen att negligera enstaka missnöjda föräldrar, säger jag, men om vi är många som på samma gång trycker uppåt? Det är svårare att ignorera oss om vi krokar arm i en gemensam front.
Mejlvågen är steg tre. Systematiskt skickar vi in alla de individuella klagomål som ignorerats av skolan. De skickas till rektor, de övre chefsnivåerna och den instans i kommunen som måste bokföra och utreda den sortens ärenden. I mejlen ger vi konkreta exempel på såväl akuta som långvariga brister. De anmälningar som inte hanterats korrekt upprepas i skrift, och nya tillkommer i och med organiseringen av föräldragruppen. På så vis skapas snabbt en tryckvåg av mejl med otvetydiga indikationer på att saker inte står rätt till. Fall läggs till fall. I varje mejl repeteras den ursprungliga frågan om ordningsregler och disciplinpåföljder. En fråga som aldrig får ett svar.
Genom tät kontakt i föräldragruppen kan jag snabbt se att cheferna undviker att ge klara besked. ”Lovar att återkomma.” ”Tack för mejlet.” ”Beklagar din upplevelse.” När blir en upplevelse som delas av så många något mer än det? För det är i grunden ingen “upplevelse”, utan faktiska händelser och kränkningar som beskrivs.
I skolan fortsätter i sin tur elevernas ”upplevelse” av kaos. Alla spelar spel på sina datorer på lektionerna, berättar min son. Ingen säger till, fortsätter han. Porrfilms-ljud går ut från skolans högtalare: ”Det låter äckligt.” Det är ständigt intrång i klassrummen. Någon blir jagad med en sax. Ett skåp förstörs. Gråt och skrik. Slagsmål.
Jag skapar en mejllista med en stor grupp föräldrar. Mottagare: skolledning och ansvariga i förvaltningen. De där parodiska nonsens-svaren till var och en av oss, skickar vi tillbaka till förvaltningen tillsammans med alla obesvarade frågor, ärenden och negligerade anmälningar. Den röda tråden är bristen på åtgärder. Genom att hålla igång en strid ström med mejl visar föräldragruppen att vi inte kommer att sluta förrän situationen åtgärdas. Cheferna slutar att svara när jag ringer.
Efter två veckor kommer första beskedet om åtgärder. Mängden klagomål är i detta skede så massiv att en intern utredning påbörjas. Verksamheten på skolan ”stöttas upp”. Det betyder att skolledningen dubbleras. Förvaltningen flyttar in på expeditionen och rektor får en överrock. Vad de faktiskt gör, får vi inte reda på. Åtgärden på klassrumsnivå heter att ”trygga upp”. Det innebär korta besök av rektor och elevhälsoteamet. De ska förklara värdegrunden och ”hur man är en bra kompis”. Elever som känner oro och otrygghet erbjuds att prata med kuratorn. Inget nämns om bråkstakarna som allt i grunden handlar om. Rektor skriver att de låsta toaletterna bara är ett rykte. Det är ren lögn. I detta skede, med symboliska och temporära åtgärder, finns en risk att gruppen nöjer sig. Därför är det viktigt att hålla uppe trycket, prata internt och inte ge sig. För i grunden har inget ändrats. Oredan består.
Jag lägger till nästa nivå i ansvarskedjan: politikerna. Samtliga ledamöter i grundskolenämnden får kopia på alla mejl. Journalister som bevakat skolan adderas också, i den här skolans fall från Göteborgs-Posten. Detta görs inte i smyg, utan fullt synligt och med en explicit inbjudan att skriva om fallet. Nämndledamöterna adresserar jag personligen med frågor om följden av systematiska och dokumenterade brister i skollagens efterlevnad. Dagligen skickar jag tydligt datummärkta, explicita redogörelser över incidenter och tillbud. Det ger störande många mejl. Fler föräldrar läggs till på listan och de bidrar i sin tur med nya lägesskildringar. Ingen kan säga att de inte är varse hur situationen stegvis förvärras: allt finns på pränt. På mejllistan står drygt sextio mottagare. I en parallell Facebookgrupp finns 150 vårdnadshavare samlade. I gruppen postar jag svar från förvaltningen och föreslår en samfälld aktion.
Det saknas inte motstrategier från de ansvariga. Via V-klass, kommunens digitala plattform, skickas veckovisa kommunikéer ut i syfte att signalera handlingskraft. Här kan inga föräldrar genmäla och det är givetvis ingen slump. Det löser vi genom att kommunikéernas innehåll citeras, kommenteras och nagelfars i den stora mejltråden. Där politikerna finns med. På så vis kan jag gång efter gång vända mig till nämndens ledamöter och påminna att disciplinfrågan ännu inte besvarats. Ingen enda i hela Göteborgs Stad har hittills kunnat svara på den grundläggande frågan om vad som händer den elev som upprepat stör och förstör för andra i skolan. Några få elever tillåts ta över skolan, och ingen tycks kunna, eller vilja, svara på vad som ska göras.
På andra håll går det framåt. Journalisten tar nämligen omedelbart kontakt. Fekalierna på toaletternas väggar och golv väcker intresse. Det gör de många kränkningsanmälningarna också. När de andra stegen inte nått hela vägen fram försöker vi med medial uppmärksamhet. I ett uppslag i Göteborgs-Posten bjuds läsaren på berättelsen om skolan som gick från bra till katastrof. Svart på vitt, står det där. Föräldrar på rad på bild. Facket agerar och skolan anmäls till Arbetsmiljöverket. Artikeln väcker som väntat följdreaktioner. Det driver ytterligare uppmärksamhet kring misskötseln. Marcus Oscarsson gör en film. Lokalpolitiker kommenterar. Ett halvår tidigare har grannskolan, inom samma rektorsområde, genomgått liknande förfall. Och samma person är ansvarig i båda fallen. Sökarljuset riktas alltmer mot rektor.
Samma dag som ett laddat föräldramöte hålls på skolan, blir jag uppringd av min chef på Göteborgs universitet. Tydligen har rektorn på min sons skola sökt kontakt med min arbetsgivare för att uppmärksamma ledningen på de mejl jag skickar. Jag har använt samma adress som är kopplad till skolans digitala plattform, och det råkar vara min jobbmejl. Nu vill rektorn uppmärksamma min chef på vad jag gör som vårdnadshavare. Blir det någon reprimand för det där med GU-mejlen, frågar jag? Nej då, men jag uppmanas vänligt att använda ett annat konto i fortsättningen. Så blir det. Samma dag, som av en händelse, tar sig utbildningschefen i förvaltningen tid att i tillrättavisande ton skriftligen meddela mig, föräldragruppen och ledamöter att jag kränker rektorn med min kritik. Det jag gör är “olämpligt”.
Men det koordinerade svaret från rektor och utbildningschefen får inte avsedd effekt, eftersom föräldragruppen har all information. Det fanns i den stunden 107 bristfälligt hanterade kränkningsanmälningar på skolan och 53 incidentrapporter där personal känt sig utsatt. De berättar om elever och lärare som tagit emot glåpord och slag, mobbats och förnedrats.
Föräldrar skriver svar och undrar varför man tillrättavisar en vårdnadshavare i stället för att lösa ordningsproblemen. Trycket är kompakt.
Därefter går allt fort. Arbetsmiljöverket gör en inspektion och finner allvarliga brister både på skolan och i förvaltningens hantering. En vecka senare meddelas att rektor lämnar sin post. Strax före sommarlovets början bjuds föräldragruppens mest engagerade kärna in till möte med grundskolenämndens presidium. Vi överlämnar en skriftlig sammanställning av brister och misskötsel som identifierats under loppet av konflikten. Ordförande säger att problemet var lokalt, men vår kritik är hårdast mot förvaltningen: varför larmade ingen nivå när de ohanterade kränkninganmälningarna sköt i höjden, incidentrapporterna vällde in och sjukskrivningstalen gick upp? Det är tecken på ett systemfel. Efteråt går vi föräldrar ut och äter tillsammans. Flera av oss har aldrig träffats på riktigt, bara mejlat, sms:at och talat i telefon. Ilskan som bubblat under terminen har släppt, men oron över våra barns fortsatta tid på skolan är kvar. De saboterade lektionerna får de aldrig igen. Bråkstakarna går kvar. Disciplinfrågan besvarades aldrig. Hur ska det gå för ungarna? Vi lovar varandra att inte släppa taget.
Det som hände på mina barns skola är långt ifrån unikt. Ny statistik från OECD visar att svenska klassrum har den sämsta disciplinen i Europa. Koncentrationen brister, ljudnivån är bullrig och störande på grund av elevernas parallella aktiviteter på digitala verktyg. Svenska klassrum präglas i mycket hög grad av oordning, stök, våld och nedsättande språkbruk. Den lärare som vill göra något måste dokumentera varenda åtgärd. Om exempelvis en telefon omhändertas, måste det finnas skriftliga rutiner för hur denna operation ska gå till väga. Rutinen ska förankras med eleverna, annars ha skolan brustit. Även ordningsregler ska eleverna vara med och utforma. Planen mot kränkande behandling ska eleverna medförfatta, eftersom det ”ger eleverna en känsla av ägarskap och ansvar”. Det säger Skolinspektionen. Och Skolinspektionen kräver att skolan lyder. Att förmå eleverna att lyda lärarna verkar Skolinspektionen däremot inte vara det minsta intresserade av.
Enligt Pisa-chefen är det svensk skolas auktoritetsförakt som banat väg för resultatet i OECD:s mätning. Politiker och myndigheter har låtit sig förföras av idéer som säger att barn ska bestämma sådant som barn ännu inte förstår, kan eller vet. Barnet är satt på piedestal. Det kan låta fint, men den institutionaliserade oförmågan att tillrättavisa även de bråkigaste får långtgående konsekvenser. När de vuxna har fråntagits alla befogenheter behöver de inte respekteras. De är ju tandlösa. Så blir den som skapar kaos kung. Enskilda barn tillåts hota, slå och kuva sina klasskompisar. Och dessa får träffa Elevhälsan och prata om hur det känns, trots att problemet inte ligger hos dem.
De där månaderna lärde mig mycket. Det går att påverka som förälder. Förutsättningen är att söka kontakt med andra, att agera tillsammans, trycka ansvaret uppåt, steg för steg, hålla ihop och hålla i. Vara intensiva och koordinerade. Låt den lägre nivåns underlåtenhet att handla bli nästa nivås ansvar. Dokumentera allt. Rapportera allt. Repetera alla frågor. Kräv diarieföring. Nöt ner systemets skyddsmurar av standardsvar och floskler och härskartekniker. Markera hårt när en allvarlig händelse reduceras till en ”upplevelse”. Backa inte, även när de försöker skrämma och tysta, sök stöd hos varandra. Uthålligheten är det som tvingar fram förändring. Och förändring är i alla fall en början på något nytt.
Anna-Karin Wyndhamn
Bli en del av Rak höger!
I takt med att fler blir betalande prenumeranter har Rak höger kunnat expandera med fler skribenter och mer innehåll. Vi får inget presstöd, vi tar inte emot pengar från någon intresseorganisation eller lobbygrupp. Det är endast tack vare er prenumeranter vi kan fortsätta vara självständiga röster i en konform samtid. Så stort tack för att ni är med, utan er hade det inget av detta varit möjligt.
Den som vill stötta oss på andra sätt än genom en prenumeration får gärna göra det med Swish, Plusgiro, Bankgiro, Paypal eller Donorbox.
Swishnummer: 123-027 60 89
Plusgiro: 198 08 62-5
Bankgiro: 5808-1837
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
Tack Anna-Karin! Skrämmande! Och med ett favoritord bland politiker: "oacceptabelt", det som händer i skolan idag. Barn testar gränser. Det går inte att bemöta "lågaffektivt" och undvikande.
Imponerande!
Ledarna i skolan och i ansvariga nämnder uppträder svagt och ryggradslöst genetmot de elever/grupper som behöver lära sig vanlig hyfs , alternativt skiljas från undervisningen.. Priset för denna svaghet får de skötsamma eleverna och personalen betala.. Precis som i övriga samhället: tillåts buset bestämma.
Mycket bra gjort av föräldrarna i artikeln!