Etablissemanget fördömer Dumpen – men lämnar barnen oskyddade
David Lagercrantz, som fortsatte Millennium-serien om samhällets svek mot de mest utsatta, fördömer Dumpens metoder. Så vem skyddar barnen från nätets rovdjur när rättssystemet sviker?
David Lagercrantz skräder inte orden när han kritiserar nätpublikationen Dumpen i sin senaste krönika på Expressens kultursida: “De manar fram en lynchmobbens logik, och bidrar till brutaliseringen av samhället,” skriver han.
Det låter väldigt allvarligt.
Så vad är det egentligen Dumpen, som drivs av den tidigare höjdhoppsstjärnan Patrik Sjöberg och hans kollega Sara Nilsson, gör? Vad är det som Lagercrantz finner så klandervärt? De tar hjälp av privatpersoner som skapar konton på olika chattforum där de låtsas vara barn. Omedelbart får de kontakt med män som mer eller mindre snabbt börjar sexchatta med vad de tror är ett barn. Ibland utger de sig för att vara en mamma med ett litet barn, och då kretsar det samtalet kring vad som ska göras mot detta värnlösa barn. Vad det lider stämmer mannen och “barnet” eller “mamman” träff. Syftet med mötet är sex – alltså våldtäkt.
Men när mannen dyker upp möts han inte av ett barn utan av Sjöberg och Nilsson, som filmar mötet och lägger ut på Dumpens sajt. Det tycker David Lagercrantz är förfärligt: ”Att på samma gång agera polis, åklagare och domstol utan att blanda in försvarare, är ett vågspel för förnuftet och ansvarskänslan.”
Krönikan avslutas ampert:
Nej, för helvete, Patrik Sjöberg, hitta ett annat sätt att bekämpa gärningsmännen, och samarbeta närmare med polisen. Jag har beundrat dig mycket, men stäng ner Dumpen nu genast.
Vad tycker David Lagercrantz att man ska göra istället? Vad ska man göra för att komma till rätta med det omfattande utnyttjandet av barn på nätet? Om detta sägs inte ett ord i krönikan.
Kritiken är enbart riktad mot Dumpens upphovsman, som antas vara driven av hämndbegär. Lagercrantz tycker synd om de uthängda männens fruar och barn, som om det värsta vore att mannen hängs ut, snarare än vad de fått veta att han gjort. Ingenstans skymtas någon medkänsla med de tusentals barn som utsätts. Ingenstans anas insikten om hur liten risken faktiskt är för en man som tar kontakt med ett barn på nätet. Visserligen är det olagligt att kontakta barn för sexuella syften, så kallad “grooming”, men vem ska anmäla? Barnet, som säkert själv skäms, som kanske har förmåtts att lägga upp nakenbilder?
Man kan tryggt utgå från att de fall som faktiskt anmäls och utreds bara är toppen av ett isberg.
Verkligheten är ett juridiskt moment 22: Risken att avslöjas när man sexchattar med ett barn är extremt låg. Och hamnar man i Dumpens nät kan man inte lagföras, eftersom det inte är ett brott om barnet inte är verkligt. Dumpen har länge krävt att uppsåtet ska kriminaliseras, eftersom männen själva tror att de chattar med ett barn. Hela syftet med chattandet är ju att det ska sluta i ett sexuellt övergrepp. Men inget har hänt på den punkten.
Man behöver inte tycka att Dumpens samtliga publicistiska avvägningar är optimala. Men hur kan man skriva en krönika som helt ignorerar verkligheten – att barn jagas av pedofiler på nätet? Hur kan man vara så nedlåtande och avfärdande mot det fåtal personer som faktiskt gör något för att avskräcka männen?
Offren är ofta barn som saknar trygga, stabila, närvarande vuxna. Den ensamstående mamma som sliter för att få vardagen att gå ihop kanske inte har mentalt överskott att också övervaka vad 12-åringen gör på sin mobiltelefon. Den som saknar en närvarande och trygg fadersgestalt kan vända sitt behov av bekräftelse mot främmande män på nätet, som hänsynslöst utnyttjar det emotionellt svältfödda barnet. Det är oanständigt att påstå att Dumpens arbete bidrar till en “brutalisering av samhället”, utan att ens nämna den verklighet som gör att tusentals flickor och inte så få pojkar är helt värnlösa på nätet. Brutaliseringen ligger i att det inte finns något skydd för barnen mot de anonyma sexuella rovdjuren i den digitala delen av verkligheten.
I vanlig ordning ligger det svenska rättssystemet långt efter verkligheten. Hur kommer det sig att just privilegierade kulturarbetare så ofta lägger sin energi på att kritisera dem som ser problemen och tar ställning för offren? David Lagercrantz är i gott sällskap, till exempel med sin Expressen-kollega Martina Montelius, som häromåret slog fast att Dumpen inte åstadkommer något av värde och inte hjälpt ett enda barn. På tidningen Arbetet menar Anny Berglin att det är Dumpen som eggar männen att gå för långt, att deras brottsprovokation orsakar snarare än avslöjar pedofili. Precis som Lagercrantz överväger inte ens Montelius möjligheten att risken att bli uthängd kan stävja åtminstone några mäns rovdjursbeteende. Medan Berglin alltså tror att det är precis tvärtom – att Dumpen framkallar beteendet.
Det är dessutom svårt att inte lägga märke till ironin i att David Lagercrantz – författaren som tog över Stieg Larssons Millennium-serie, där temat om mäns våld mot kvinnor är ett genomgående motiv – nu fördömer Dumpens metoder för att synliggöra förövare. I Millennium-böckerna är den centrala poängen att belysa hur samhället misslyckas med att skydda de mest utsatta och att man ibland måste våga överträda gränser för att skapa förändring. Men nu, genom sin krönika, tycks Lagercrantz ta avstånd från de idéer om rättvisa han en gång gestaltade på papper, idéer som för många läsare var själva essensen av Larssons arv.
Tidningen ETC har granskat företaget Impulskollen, som erbjuder krishantering och behandling för sexuellt oönskat beteende. Det tycks ha funnits vissa oegentligheter i vad man lovat sina klienter. Men Aftonbladet tar med sig dessa avslöjanden till Dumpen och anklagar Dumpen för att utöva utpressning. Robert Aschberg gör allt vad han kan för att klistra Impulskollens eventuella brister på Dumpen. Han får svar på tal av Sara Nilsson i en intervju som ligger öppen och oredigerad på Dumpens hemsida. Det är ett lysande exempel på hur svårt det journalistiska etablissemanget har för de aktörer som vägrar inordna sig under de principer som ofta skyddar förövare in absurdum.
”Okej, ord står mot ord,” avslutar Aschberg intervjun, i stället för att erkänna hur tunn hans anklagelseakt är, eftersom den bygger på vittnesmål från män som blivit påkomna med byxorna nere. I Aschbergs framställning är männen som blivit avslöjade med att planera våldtäkt mot barn lika tillförlitliga som Sara Nilsson. Ord mot ord. Men Impulskollens eventuellt oetiska agerande är knappast Sara Nilssons ansvar. Inte heller är det Dumpens ansvar att lösa bristen på offentligt krisstöd.
Varifrån kommer allt detta oerhörda engagemang, allt detta äckel, mot Dumpen? Varför är engagemanget inte riktat mot lagstiftarna med krav på lagar bättre anpassade till vår internetverklighet? Varför ägnar sig inte fler journalister, exempelvis på Expressen, åt att exponera männen som vill ha sex med barn? Tänk om en bråkdel av resurserna som lagts på att spåra rasism hos högerpopulister, ägnats åt att dra fram sexchattarna i ljuset.
Alla våra högstämda ord om barn, om barns rättigheter, om att skydda samhällets svagaste – allt det där som alla alltid är överens om i teorin – skorrar mot verklighetens prioriteringar.
Ett annat exempel på detta är förskolan, där jämställdhetsvärderingar tycks viktigare än tryggheten för de allra minsta.
De anmälda övergreppen bara den senaste tiden är så många att man tappar andan: Mannen som förgripit sig på åtminstone nio barn i Ljusdal, mannen i Flen som anmälts för grov våldtäkt, mannen i Stenungsund som anmäldes förra veckan för våldtäkt. Och ett axplock från de senaste åren: I Malmö anmäldes en man för barnpornografibrott och två sexuella övergrepp. I Nacka misstänktes en man ha förgripit sig på minst fem barn. I Åstorp anmäldes en man för övergrepp. Och så vidare.
Nio flickor i förskoleåldern har blivit våldtagna i Ljusdal. Det är ofattbart. Men det är som att det största problemet för vissa inte är de drabbade barnen – utan att det nu kommer att bli svårare att rekrytera män till förskolan. Aftonbladet till exempel, skriver långt och inkännande om situationen för manliga förskollärare. Och i fackpressen får de manliga förskollärarna klaga över att medier svartmålar män i förskolan.
Det behövs ju fler män i förskolan – för jämställdhetens skull! Fast inte, som man skulle kunna tro, för att det behövs manliga förebilder, utan bara för att det behövs mer personal. Ingen får förvänta sig att en manlig förskollärare ska fylla någon särskild funktion som just man. Men det är ändå himla viktigt med fler manliga förskollärare. Förlåt om jag blir lite förvirrad, men hur kan man vara så engagerad i mäns rätt att jobba med små barn? Borde inte engagemanget handla om att förhindra övergrepp? Och förlåt om min empati ligger hos barnen och deras föräldrar snarare än hos de manliga förskollärarna.
Alla är överens om att barnen är det viktigaste vi har. Förutom precis när det verkligen gäller. Då är sådant som jämställdhetsmål, pressetik och omsorg om förövare viktigare.
Nej, för helvete, David Lagercrantz, det verkliga ansvaret ligger inte hos dem som avslöjar sanningen, utan hos dem som blundar för den.
Susanna Birgersson
Prenumerera på eller stötta Rak höger
I takt med att fler blir betalande prenumeranter har Rak höger kunnat expandera med fler skribenter och mer innehåll. Vi får inget presstöd, vi tar inte emot pengar från någon intresseorganisation eller lobbygrupp. Det är endast tack vare er prenumeranter vi kan fortsätta vara självständiga röster i en konform samtid. Så stort tack för att ni är med, utan er hade det inget av detta varit möjligt.
Den som vill stötta oss på andra sätt än genom en prenumeration får gärna göra det med Swish, Plusgiro, Bankgiro, Paypal eller Donorbox.
Swishnummer: 123-027 60 89
Plusgiro: 198 08 62-5
Bankgiro: 5808-1837
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
Tack. Precis detta fokus på att män behövs i förskolan är helt sjukt. Ända sen mina flickor var små så har jag uppmärksammat detta. Då kunde man kanske sortera bort de som betedde sig skumt och den interna kontrollen fungerade hjälpligt. Nu har skräcken att bli märkt som rasist tagit över och alla bruna män är automatiskt lämpade att byta blöjor på småflickor. Vi offrar hellre de små än riskerar att inte vara pk. För några veckor sen stötte vi på en förskoleklass vid en nyanlagd äventyrslekplats här i Lund. Barnen lekte fint blad grenar och klätterträd. Deras lärare/övervakare tyckte det passade att spela gangster rap medans de hängde en bit bort och betedde sig som vanligt slödder. Dessa grabbar var alltså satta att ta hand om små barn? När vi passerade blev det lite tystare och gänget flackade lite med blicken. Dessa vet hur man beter sig runt normala människor men inte en förälder vill att deras barn hanteras av dessa drägg.
En barnomsorgschef som inte fattar att barnen är prio 1, skall bort. Omedelbart.
Tack för en välskriven artikel på ämnet. Jag var inte medveten om denna kritik, och kan inte (och än mindre efter hänvisning till lagtext som gör det omöjligt att lagföra tänkta brott, uppsåt till brott) förstå hur någon kan vilja motarbeta människor som försvarar våra barn. Vilket groteskt samhälle kan ta ställning för pedofiler? Det hela känns rätt hopplöst, och känsla av toppen av ett isberg hjärtskärande.