Faktaresistensen visade sig snarare hos akademikerna

Debatten under hösten 2015 visar varför Sverige fick så stora problem med gängbrottslighet och parallellsamhällen. Inte minst beror det på inflytandet från ideologiskt styrd "forskning".

Foto: Anton Vierietin/Getty images

I dag är det få som inte ser sprängningar och eskalerande skjutvapenvåld som ett högst reellt problem som det finns anledning att oroa sig över. Lika okontroversiellt är det att koppla det senaste decenniets exceptionella våldsutveckling till så kallat utsatta områden och den misslyckade integrationen.

Det är lätt att glömma att det inte alltid har varit så. 

När jag under sommaren ägnade några veckor åt att städa ur källaren hittade jag ett exemplar av Dagens Nyheter från slutet av september 2015. Då inleddes på tidningens kultursida en artikelserie under rubriken ”Faktaresistens” – ett ord som för övrigt att döma av samma tidnings sökfunktion därmed gjorde sin entré i DN:s historia. Därefter har ordet fått stort genomslag, i synnerhet i just DN. Där har det flitigt använts för att avfärda ifrågasättanden av hegemoniska ståndpunkter liksom av ideologiskt färgade försanthållanden presenterade under akademisk täckmantel.

Därmed inte sagt att det inte existerar något som kan kallas faktaresistens, exempelvis bland politiska extremister. I den första DN-artikeln, skriven av Helene Lööw, fästs uppmärksamheten på konspirationsteorier i nazistiska miljöer. Sida vid sida med den sorts tossigheter som frodas bland nynazister och i olika ”sekteristiska miljöer”, dyker det emellertid i Lööws artikel upp en påstått faktaresistent ståndpunkt av en annan karaktär: att det är ett stort samhällsproblem med ”den ökade användningen av skjutvapen eller att handgranater kastas i våra bostadsområden”. Den som tyckte så 2015 var faktaresistent ihop med nazisterna, i dag råder det bred konsensus om detsamma.  

Ja, vissa åsikter åldras sämre än Joe Biden. Många sådana framfördes i just Dagens Nyheter under den dramatiska hösten 2015, däribland påståendet att det var ett tecken på faktaresistens att fästa speciell vikt vid skjutningar och sprängningar. I Lööws fall baserades denna ståndpunkt dock på en annan text, från vilken citatet ovan är hämtat, också den publicerad i DN, men en månad tidigare. Under rubriken ”Kriminalpolitiska utspel saknar stöd i forskningen” tillbakavisade Henrik Tham och Felipe Estrada, Stockholmsprofessorer i kriminologi, att “våldsbrottsligheten ökar och blir allt allvarligare”, inte heller fanns det någon “ökande rädsla hos befolkningen” eller efterfrågan på hårdare tag. 

Självklart kan ingen förutse exakt hur framtiden utvecklar sig, inte ens DN:s kultursida. Men nästan ett decennium senare tydliggörs frågor om hur det offentliga samtalet, och i synnerhet det som kretsat kring vår tids ödesfrågor om migration och integration, under lång tid har snedvridits på ett lika systematiskt som problematiskt sätt med hjälp av begrepp som ”faktaresistens”.