Fertilitetsläkaren är far till alla barnen
Genom att missbruka sin position blev fertilitetsläkaren Donald Cline far till minst 94 barn. Ett övergrepp mot kvinnorna, anser vissa. Men inte bara Cline förtjänar kritik, utan även vår kultur.
Några välordnade killar var på samma fest som mina vänner och jag. Så gott som alla var läkarstudenter. Vi var en del av kolonin med svenskar i Danmark, som åtminstone under 00-talet reste till Danmark för att läsa medicin, eftersom man inte behövde fullt så goda betyg för att bli antagen där. De fina killarna var själva övertygade om att de tillhörde eliten, inte bara i samhället, utan även evolutionärt. De skulle bli läkare, de var vältränade och de såg bra ut i sina pastellfärgade pikétröjor. Vore det inte schysst att dela med sig av detta på något sätt? De bestämde sig för att donera sperma ihop, som anonyma donatorer, vilket ju är möjligt i Danmark. Ett slags manlig motsvarighet till altruistiskt surrogatmödraskap. De hjälpte ju kvinnor i nöd med sin elitsperma!
Altruism. Kanske var det vad vissa av fertilitetsläkarna som inseminerade patienter med sin egen sperma ansåg att de ägnade sig åt. 2017 bekände en läkare i Nederländerna på sin dödsbädd att han var far till över 60 barn, som han hjälpt till att föra till världen genom provrörsbefruktning. Detta bekräftades ett par år senare genom DNA-tester.
Ett mer uppmärksammat fall är den amerikanska fertilitetsläkaren Donald Cline, som visat sig vara far till minst 94 barn. För en vecka sedan hade dokumentärfilmen Our father: En stad full av syskon premiär på Netflix som handlar om fallet. Såhär säger dottern Jacoba Ballard, som hunnit bli 43 år:
Vad var det som fick honom att bestämma sig för att varje dag vakna, gå till jobbet, onanera, och sedan inseminera kvinnor utan deras medgivande? Han hade kunnat sluta när som helst, men han fortsatte göra det om och om igen,
Det värsta i historien om Cline är fall där han ersatte en makes sperma med sin egen, och fäder långt senare fick reda på att deras barn inte var deras biologiska. ”Han har tagit allt från mig”, säger maken i ett av fallen. Att Cline lekte med dessa människors liv på det viset är oförlåtligt, även om det inte verkar vara olagligt.
Men jag skulle vilja hävda att dessa historier, som det lär dyka upp fler av, inte bara visar hur perversa vissa individer kan vara, utan även hur komplext barnalstring och familjebildning blivit, till stor del på grund av teknikutveckling.
I och med DNA-revolutionen kan vem som helst testa sitt DNA för en överkomlig summa. Det går inte längre att vara en anonym donator, även om man kan låtsas genom att kryssa i en ruta på ett papper i Danmark. De läkare som systematiskt ersatt utvalda donatorers sperma med sin egen löper också stor risk att bli upptäckta, trots att det i de uppmärksammade fallen handlar om något som skedde för decennier sedan.
Att Donald Cline och hans likar har begått en moralisk överträdelse är glasklart. Ibland även ett kontraktsbrott, eftersom sperma från andra (för den blivande modern okända män) utlovades. Clines barn känner sig kränkta, deras inseminerade mödrar likaså och den egna magkänslan håller med dem. Men det är svårare att sätta fingret på exakt vad som är fel. I USA har en del gått så långt som att vilja likställa detta vid våldtäkt och kalla det för sexuellt övergrepp, men då har man onekligen tänjt på begreppet bortom det rimligas gräns. Hela poängen med insemination är ju att lösa något som vanligt sex inte klarade. Samtidigt finns det inga skäl att tvivla på känslan av att ha blivit utsatt för någon form av övergrepp. I dokumentären återkommer känslan av äckel hos de medverkande, vilket man som tittare också känner. Men ska äcklet bara riktas mot Donald Cline-gänget?
Det rycker lite i den abrahamitiska nerven (eller genen) hos mig: är inte detta lite priset för att man leker Gud? Man var så övertygad om att man hade bemästrat och betvingat naturen att man nu kunde skapa liv. Fortplantning utan sex.
Tillbaka till dokumentärserien om Donald Cline. Även om det går att förstå upprördheten hos en del av hans barn, kan det vara intressant att försöka artikulera orsaken. Deras biologiska pappa möjliggjorde trots allt att de i dag lever. Om deras mödrar inte hade fått hjälp hade de inte blivit till. Så vad är man egentligen arg över då? Att en anonym donator visade sig vara en annan än den man föreställt sig? Att man delar anonym donator med för många, och därmed blir av med en känsla av att vara unik? Att man är produkten av en udda mans vilja att bli en ny Djingis Khan (som ju avlade så många barn att en av tvåhundra män i dag är ättlingar till honom)? Eller har de fått en känsla av att man kan välja sin pappa, eftersom teknologin antydde det, och blir besvikna av realiteten att ingen kan det?
Kontraktsbrottet gäller ju inte barnen, utan den kvinna som inseminerades. Men även där kan man känna att, vadå, älskar du inte det barn du fick? Lite sent att reklamera det nu. Givetvis borträknat de fall där fertilitetsläkare ersatte makars sperma med sin egen.
Både lesbiska par och singelkvinnor åker till Danmark, där jag började texten, för att helt skriva ut fadern ur ekvationen med hjälp av anonyma donationer. Och sedan 2016 behöver svenska singelkvinnor inte träffa någon, utan kan gå direkt till spermabanken för att göra ett uttag. I andra fall dömer domstolar män till att ta ansvar för sina biologiska barn, men när det gäller ensamma kvinnor dömer man barnen till ett liv utan en far. Svenska kliniker avskaffar samma faderskap som svenska domstolar dömer män till.
Det rimliga är förstås att män tar ansvar för de barn de sätter till världen. Problemet i vårt samhälle är knappast att barn har alldeles för närvarande fäder. Barnets rätt till båda föräldrarna bör i varje läge trumfa en förälders vilja att smita.
Vad gäller surrogatmödraskap finns exempel på när de blivande föräldrarna ångrar sig och inte hämtar barnet de satt till världen. Kvar står kvinnan som varit gravid, med ett sålt barn vars köpare inte dyker upp. När teknologin inbillat oss att vi kan överskrida all traditionell moral, får vi också nya moraliska dilemman. Även om man är tacksam för sin existens, och även om man älskar sitt barn, kan man ju tycka att den person som betett sig så gjort något klandervärt, trots att det är svårt att nagla fast varför.
Man får känslan av att vår moral inte riktigt hunnit ikapp teknikens framsteg. Jag frågade runt i min bekantskapskrets kvinnor om de tyckte att deras man hade rätt att anonymt donera sperma, utan att först berätta för dem. Det hotar ju inte relationen. Han har inte sex med någon annan. Inga band upprättas. Samtliga tillfrågade ansåg att det var att likna vid otrohet, eller åtminstone riktigt, riktigt omoraliskt. Exakt varför var svårt att sätta fingret på, även i detta fall.
Jag äcklas av Donald Cline av samma skäl som jag blev äcklad av de finfina killarna jag mötte på festen i Danmark på 00-talet – man ska inte ta så lätt på föräldraskap. Samtidigt är ilskan som riktas mot Cline och andra liknande filurer ofta missriktad. “Det är teknologin ni rasar mot”, vill jag säga till dem. Och att ingen människa ska ha möjligheten att föröka sig själv okontrollerat, oavsett om någon kommer till skada eller inte. Tekniken som möjliggjorde att barnen ens finns till har också gett upphov till nya sätt att begå övergrepp. Känslorna kring föräldraskapet och dess komplexitet, och vem man som kvinna ger tillträde till sin kropp, försvinner inte bara för att befruktningen sker i ett labb. Det som skett är naturvidrigt, vilket skapar olust. Men slutsatserna borde gå bortom enskilda fall.
Som sagt, det är något med allt det här som … inte känns rätt. Som framkallar äckel hos både involverade och betraktare. Kan inte skaka av mig känslan av att våra försök att leka Gud får oöverskådliga konsekvenser. Att fertilitetsdoktorn blir far till alla barnen är ett tydligt bevis på det.
Här kan man se Netflixdokumentären om Donald Cline: Our father – en stad full av syskon.
Trailer:
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
Håller med. Tycker dock inte det är så svårt att sätta fingret på vad som är fel. Eller rättare sagt - det är lättare att ange vad som är rimligt i dessa situationer. Att en donator bara får bli far till x antal barn. Att en läkare givetvis inte får ta sin egen säd. Att en makes säd inte får bytas ut mot någon annans utan skäl och medgivande (kan ju finnas medicinska skäl). Att förhindra donationer tror jag är lika meningslöst som att förbjuda aborter. Precis som kvinnor alltid kommer att genomföra aborter oavsett om det är lagligt eller ej, kommer det alltid finnas barn utan fäder. Har en kvinna bestämt sig att skaffa barn även om hon inte vill leva med en man, så kan hon ordna det ändå, kanske på ett sätt som är mer traumatiskt än en donation. Bättre då att det sker i ordnade former på en klinik. Men hon får betala själv.
Mycket bra text, Jag behöver inte se dokumentären för att känna olust,