Finns jultomten, frågar jag min fru
Är det verkligen okej att lura i barnen att jultomten finns? Min fru och jag har diskuterat detta nästan så länge vi har varit ihop. Vad menar man med att något finns? Finns julen?
Finns jultomten, frågar jag min fru. Hon känner mig, och svarar att hon förstår vad jag försöker göra men att det är en irriterande fråga. Särskilt med den lite triumferande tonen jag har, gissar jag. I vardagligt tal, säger hon, menar man något mycket konkret när man frågar om något finns.
Okej, säger jag.
Vi har haft den här diskussionen av och till sedan vi blev ihop. Ska man klä ut sig till jultomten och på så sätt föra barnen bakom ljuset? Är det verkligen okej att (förhoppningsvis) inbilla barnen att jultomten är en faktiskt existerande varelse? Ja, det är okej! säger jag. Man måste skapa magi åt sina barn! Min fru säger att jultomten visserligen kan vara en del av ett oskyldigt skådespel, men om ett barn ställer en direkt fråga om jultomtens existens, då får man inte ljuga. Alla måste delta som skådespelare på samma scen, det ska inte vara dolda kameran på barnens bekostnad.
I en intervju hos Jimmy Kimmel häromdagen gav komikern Bill Burr min fru understöd i svekdebatten, och menade att hela tomtespektaktlet inte alls var till för barnen, utan för föräldrarna själva: “You just wanna’ see them get excited about life, ‘cause you’re so miserable!”
Ouch.
Tills nyligen hade jag aldrig, ska jag erkänna, begrundat dessa julmysterier. Men om min fru inte tyckte att jultomteluret var moraliskt försvarbart kunde jag avstå från att klä ut mig, tänkte jag de första åren. Förra året firade vi med barnens kusiner också, och jag kände att det tillhör ett gott värdskap att uppträda som jultomte. Det gav blodad tand. Det fanns mycket jul uppdämt i mig efter jultomtefastan och jag gick in i rollen med frenesin hos en mellansvensk Daniel Day-Lewis. I år ikläder jag mig ämbetet med samma entusiasm.
Men som det inledande meningsutbytet mellan min fru och mig visar så är jultomtens metafysik med oss fortfarande, i en irriterande frågvishet från min sida. Ingen vuxen människa tror att jultomten finns. Jag menar, det är helt fysiskt omöjligt att leva på Nordpolen. Varje försök att bygga en tomteverkstad där skulle gå om intet eftersom isen hela tiden rör på sig. Givetvis är jultomten till för små barn, men inte bara, som Bill Burr påpekar.
Även om vi inte tror på jultomten så tror vi på julen, åtminstone vi som firar den. Att komma i “julstämning” betyder något särskilt, även om det kan vara svårt att exakt definiera. Det är att minnas alla jular som har varit, att återskapa och samtidigt skapa nytt. Det är att äta morfars mammas leverpastej, att med god min smaka på sikpatén gjord på recept från min frus ungdomskärleks mamma och att för första gången ge sig på att göra revbensspjäll från grunden. Distinktionen mellan då och nu, tro och tvivel löses upp för alla som deltar i julfirandet. Man minns och man blir nostalgisk, även över jular man inte upplevt själv.
Just nu läser jag En julsaga av Charles Dickens för mina barn, och Ebenezer Scrooge förkroppsligar på många sätt den avförtrollning av världen som Max Weber, och många efter honom, beskrev som ett resultat av modernitetens obönhörliga bortträngande av tro, gemenskap och alternativ. För Scrooge kan allt räknas och vägas. Julen är “humbug”, en bluff som bara klenbegåvade lallar med i. Själv känner han verkligheten som den är, utan att göra sig några illusioner. När jag läste berättelsen första gången, eller om jag såg mupparnas version först, blev jag inte särskilt gripen. Men nu, kanske för att jag själv nått en viss ålder, känner jag igen vissa sidor av mig själv i Scrooge. Som försöker vara rationell och se igenom dimridåer. Julmaten är dyrare än någonsin, läser jag och muttrar vidare att julklapparna också kostar mer och mer, särskilt när barnen blir äldre. Och jobba hinner man inte heller med med alla röda dagar och familjeåtaganden. Bah, humbug!
Men precis som Scrooge efter att han fått besök av de tre julandarna fylls jag varje år när det närmar sig den 24 december av julstämning. Det är helt irrationellt på ett plan. Vadå, julafton? Bara för att vi säger att det finns något som heter jul? Det är ju bara en dag, vilken som helst. Solen går upp, solen går ned. Sedan en ny dag. Detsamma gäller nyåret för övrigt. Vad är ett år? Det är humbug.
Men om man ska försöka vara rationell på en så fundamental nivå så är det fler fenomen som måste förkastas. Visst, sånt som planeter, stjärnorna, träd och gravitationen finns. Men pengar? Vad är det? Nuförtiden är det bara några siffror i ett moln, utan relation till guld, mynt eller ens papperslappar. Och vad ska vi med flummeri som demokrati och mänskliga rättigheter, stater och konventioner? Humbug. Humbug alltihop.
När man säger att världen blir vad vi gör den till tänker jag på hur mycket av det vi tar för givet som är helt beroende av att vi alla leker fint ihop. När mina barn leker affär tänker jag ibland att det är bra övning, för det är vad vuxna också gör, fast med mindre nöje. Ibland luras man att tro att världen är mindre mystisk än den faktiskt är, med alla sina märkligheter och stämningar, lekregler och språkmagi. Vi tror alla på nånting, oavsett om vi definierar oss som ateister eller gudstroende, agnostiker eller religiösa.
Alla dyrkar vi något, frågan är vad.
Scrooge dyrkade pengar, och även om boken skrevs 1843 är den lika aktuell i dag, och hans cyniska förhållningssätt är förmodligen mer spritt i dag än det var då. Det finns dock hopp om oss alla, antyder Dickens, även roffare, snåljåpar och banditer. Och så lyder för övrigt även det kristna budskapet, som visst har med julen att göra på nåt vänster. Men det är en annan text.
Ingen tror på jultomten, men de flesta tror på julen. Den är verklig för att vi säger att den är det, för att vi gör den verklig. För att så många som gått före oss också gjort det, och att vi minns dem, genom maten vi äter, minnena vi delar, lukten av stearin och gran, smak av ingefära, saffran, kanel och kryddnejlika, prasslande omslagspapper, och genom julsångerna, läsandet av julevangeliet och Tomten av Viktor Rydberg.
Vi får se om jultomten har med sig några julklappar till mig i år. Humbug.
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
Jag håller på tomtetraditionen eller för att citera Einstein; "Den vackraste upplevelsen vi kan ha är den mystiska" och "fantasi är viktigare än kunskap". Traditioner en viktig länk till det förgångna och skänker tankar och är en hyllning till våra förfäder. Tack för en pod som sprider ljus i mörkret.
Ett sådant trevligt kåseri! En riktigt God Jul tillönskas dig av alla dina fans och följare!