Dagens gäst är Alex Schulman. Han är inte bara krönikor sedan många år, numera i DN, utan har även en av Sveriges populäraste poddar ihop med Sigge Eklund som heter just Alex & Sigges podcast. Han är också författare, vars senaste bok är en roman som heter Överlevarna (Bonnier 2020), och handlar om återuppleva sin barndom som vuxen.
Jag förstår att det kanske förvånar att jag väljer att ha ett samtal med just honom här i podden. Låt mig då förklara lite hur jag tänker.
När jag slutade som ledarskribent kändes det som en lättnad att lämna den ganska tydliga ideologiska mall man förväntades följa. Inte så mycket av min chef, Tove Lifvendahl, som gav mig mycket fria tyglar och utgjorde ett bra bollplank, utan mer av läsare. Ledarsidan ska fylla en funktion i debatten och ledarskribenterna är de politiska lägrens trogna hirdmän, eller legosoldater i vissa fall. Det jag vill bidra till med podden, och med Rak höger överlag, är att vara mer prövande än jag kunde vara då. Podden slogan är att jag har “samtal med vänner och fiender. Utan filter eller skygglappar.” Det låter aningen högtravande, men det är inte tomma ord för mig, utan något jag strävar mot. Men det är såklart lättare att få vänner att tacka ja när man hör av sig. Många har ingen lust att prata med någon de inte håller med, tyvärr.
När jag läste Alex Schulmans två senaste krönikor kände jag att jag gärna ville ha honom som gäst, trots att vi utväxlade hårda ord med varandra ganska nyligen. Eller just därför. Vi hamnar ofta på motsatta sidor i politiska frågor, men hans krönikor om Ukrainakriget har jag läst med stor behållning. Varför finner jag plötsligt sånt värde i hans krönikor? Har något hänt i samtiden när en sådan som Alex Schulman, som inte direkt pratat sig varm om nationalism innan, plötsligt skriver om att försvara sitt land? Om hans pappas sorg över att förlora sitt barndomshem i Karelen till Ryssland? Om detta och mycket annat pratar vi i dagens podd.
Länkar
Alex Schulmans senaste krönika: Kriget har blivit vardag – nu börjar vi käbbla igen (DN 29/3)
Alex Schulmans näst senaste krönika, som handlar om hans pappa och om att försvara sitt land: Ryssarna jämnade min pappas hus med marken (DN 21/3)
Några avslutande ord
De tre senaste veckorna haft ett pågående projekt som gick i hamn i går. Därför har jag inte kunnat jobba för full maskin. Projektet var att tjugo år efter att alla mina jämnåriga kamrater gjorde det ta körkort, vilket jag nu gjort. Jag körde min första körlektion tisdag för tre veckor sedan med körskolan My driving academy och igår blev jag godkänd på uppkörningen. Är hemskt lättad. Och nu återgår jag till att jobba heltid med Rak höger igen.
En annan sak också. Jag har lovat att det ska komma ett poddavsnitt varje söndag, men har inte alltid hållit det. I stället har jag prioriterat att få ut avsnitt så snabbt det går, ofta för att innehållet har nyhetsvärde. Det kommer jag även fortsättningsvis att göra, tänkte jag. Om ni verkligen inte gillar det så hör gärna av er till: ivararpi@substack.com
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
Har du blivit nationalist, Alex Schulman?