Susanna Birgersson: Har liberaler slutat vara nyfikna?
Sedan en tid har jag och Gina Gustavsson glidit isär ideologiskt. Det blir tydligt för mig när jag läser min väns nya bok om hur en liberal bör vara. Men är det verkligen jag som slutat vara nyfiken?
Det är ganska speciellt att läsa en bok skriven av en nära vän. Man hör vännens röst. Man ser skiftningarna i texten, vet vilka ord som ska betonas, för det är så hon gör när hon pratar. Man känner igen ordvalen, känner igen motsatsparen, man letar efter sig själv, det gör man. Jag har precis läst statsvetaren Gina Gustavssons alldeles nyutkomna Det öppna sinnelaget och dess fiender (Liberal debatt/Fri tanke). Jag läste i sängen, framför spisen, i kassakön på Willys, på crosstrainern i uterummet. I några dagar umgicks jag med min vän, så intensivt som jag inte gjort på många år.
Vi möttes i Uppsala, på seminarierna om politisk teori, för snart 20 år sedan. Vi läste varandras promemorior om John Locke och John Stuart Mill, vi synade varandra, uppifrån och ner, och snart började vi ses på tu man hand och fika oss igenom stans caféer. Jag rökte som en borstbindare, hon höll god min. När ekonomin tillät reste vi, till den ena storstaden efter den andra, och pratade oss fram längs boulevarder och esplanader, i ruskiga gränder och över pittoreska torg. Vi pratade om liberalism. Det var det vi pratade om. Självklart om barndom och relationer och litteratur också, om nostalgi och hålet i själen, om religion och konst förstås – men mest om liberalism, om liberala teoretiker, om oförenliga värden, om vad toleransen verkligen krävde, om vad Kant egentligen menat och så vidare. Det var inget vi direkt kopplade till det omkringliggande samhället eller den dagspolitiska debatten. De var abstrakta idéer som vi försökte sträcka oss efter för att plocka ner och skärskåda och hitta den evigt giltiga sanningen i. Det var obeskrivligt roligt, och vi var överens om det mesta, eller kunde i alla fall bli efter tillräckligt intensivt språkande.
Men våra liv gled så småningom isär, och med dem våra åsikter. Vi är fortfarande nära vänner och det är fortfarande roligt att prata, men varje djupare samtal är också en lite smärtsam påminnelse av hur olika vi blivit. Precis så är det att läsa det hon skriver.
Gina Gustavssons bok, så märkligt det känns att skriva ut hela hennes namn, handlar inte om vilka de viktigaste liberala rättigheterna är eller de mest angelägna reformerna, den erbjuder inte någon karta att navigera efter om man vill vara en god liberal. Den föreslår istället att liberalismen utgår från människor som har anammat ett liberalt etos. Och vad är då detta etos? Inte salongsliberalen i alla fall som, enligt boken, i sitt genomrationella förhållningssätt till omvärlden inte ens låtsas dölja sitt förakt för dem som styrs av känslor och passioner. Och varken den blaserade boulevardliberalen eller den blodlösa alléliberalen, vars ideologiska universum består av spikrakt planterade principer, är till nytta eller glädje för någon annan än sig själv och sina gelikar. Nej, det liberala sinnelaget är...en räv!
Med utgångspunkt i en antik fabel, knådade den rysk-brittisk-judiske 1900-talstänkaren Isaiah Berlin fram två slags mentaliteter: rävens och igelkottens. Räven jagar på stora ytor, den är snabb och smidig, nyfiken, äter lite allt möjligt och kan växla mellan olika strategier när den jagar. En rävmänniska är uppfinningsrik och vetgirig, hon intresserar sig för allt och alla och kan tillämpa en mängd olika slags analyser, på olika nivåer – samtidigt. Hon söker inte pressa ner sina intryck i färdiga mallar utan världen får vidga sig i takt med upptäckterna.
Åh, vem vill inte vara en räv?
För igelkotten är en så trist typ: Vid åsynen av fara rullar den ihop sig med taggarna utåt och ligger helt still. Den är inte nyfiken. Alltid rädd. Rör sig på så små områden som möjligt. En igelkottsmänniska har inte något som helst intresse av att utmana sina förutfattade meningar. Vet redan hur det ligger till, avskyr när människorna runt omkring inte tycker och tänker likadant.
I boken konkretiseras rävens mentalitet, det liberala etoset: Räven är frimodig och oförfärad, respektlös mot små och stora auktoriteter om den egna övertygelsen kräver det. Den tänker självständigt, fri från konformismens våta filt. Hon är genuint nyfiken på människor och ser på individer som storslagna ekar och ovärderliga konstverk. Om jag anat det innan, så får jag det bekräftat nu att jag inte är någon räv, åtminstone inte enligt den här uttolkningen av rävnaturen.
Jag ser inte på individer på det sätt som krävs: John Stuart Mill, Madame de Staël, Isaiah Berlin och de andra av bokens liberala förebilder var förvisso vildvuxna ekar med knotiga grenar som pekade i alla riktningar. Men jag undrar om inte den typen av metaforer skrivs av hyperintellektuella människor som framför allt tänker på andra hyperintellektuella människor? Är människorna jag möter i min vardag storslagna ekar? Beskrivningen av varje individ som storslagen och ofattbart unik tycks mig överhettad och omänsklig, så krävande. Vad besviken man ständigt måste bli om man alltid förväntar sig ekar och konstverk, så svårt det måste vara att uppskatta dem som mer påminner om pålitliga elgeneratorer, varma filtar och oansenliga kryddväxter i köksträdgården.
Räven välkomnar vidare mångfald och motsättningar, skevheter och det avvikande. Men är det nödvändigtvis liberalt och bra att alltid göra det? Välkomna motsättningar – jag tror inte jag känner någon som på allvar gör det, generellt sett. Eller att ha som grundinställning att välkomna det avvikande? Mig bekymrar det snarare att det avvikande inte får vara just avvikande utan i dag nästan automatiskt måste göras till ett slags omvänd norm. Som det här: Ett mycket litet antal barn tros lida av könsdysfori, och med anledning av detta antas det allt oftare att det är bra om alla barn tar ställning till sin könsidentitet. Som om det normala och hälsosamma är att ställa sig frågande inför överensstämmelsen mellan sin kropp och sin könstillhörighet. Jag undrar om inte den tendensen beror på en lite oreflekterad föreställning om att det avvikande måste välkomnas.
Det ska sägas att det är genuint njutbart att läsa politisk teori som det läggs fram i Det öppna sinnelaget. Den lätta, eleganta prosan minimerar all friktion i själva läsningen, samtidigt som den uppmuntrar lusten att tänka själv, att kommentera och protestera. Men boken inramas av en mycket konkret problemformulering, och här får jag känslan av att räven kurar ihop sig på ett defensivt, inte så rävlikt, vis.
Inramningen handlar om populism och om hur liberaler ska bemöta människor som hyser en önskan om tillhörighet, endräkt, sammanhållning och likhet. Igelkottarna. De som tycker att det luktar konstigt på gatan numera och att det säljs konstiga saker i de underliga små matbutikerna. De ska i och för sig mötas med empati, och deras känsla av att ha förlorat något väsentligt i och med det mångkulturella samhället ska inte föraktas eller bespottas. Men igelkottarna ska inte heller smekas med...taggs. De måste utmanas! Liberala politiker måste hjälpa dessa väljare att se likheterna mellan invandrare och sig själva, hjälpa dem att se att de är mer lika än olika. Liberaler bör påminna om att attityder förändras mycket snabbt hos invandrare och – med andra ord – att de snart är ungefär som vi. Liberaler bör dessutom lägga skulden för segregationen hos majoritetsbefolkningen, eftersom den har lämnat de områden som nu är utanförskapsområden. Och de bör hänvisa till studier som visar på att invandrare diskrimineras på bostadsmarknaden.
Det kan man försöka med. Och visst finns det människor vars politiska uppfattningar bygger på att inget känns som förut, att det låter och luktar annorlunda. Men de flesta har väl en mer förankrad uppfattning än så? Och är det inte nedlåtande att utgå från att mångfaldsskeptiker inte redan förmår identifiera sig med människor av annan härkomst på individnivå; särskilt de lågutbildade ”igelkottarna” befinner sig ju ofta på samma del av arbetsmarknaden som många invandrare? Och har för övrigt inte denna föreslagna strategi redan försökts – om och om igen?
Genom hela boken varnas det för utopier, då sådana gör det alltför lätt att ignorera verkliga individer och önskningarna hos nu levande människor, sådana som de är. Men här tycks det plötsligt inte gälla längre. Människor bör gilla all slags mångfald, de bör inte lämna bostadsområden när de blir mer etniskt blandade, när barnens klasskamrater i allt större utsträckning har andra modersmål än svenska, när det blir lite stökigare runt torget på kvällarna, när drogförsäljningen ökar. Om folk inte var så inskränkta, om de slutade kräva att Ronneby skulle kännas som Ronneby och inte som en plats någon helt annanstans på jorden, så skulle vi kunna ha hur stor invandring som helst. 30 miljoner, för att låna Annie Lööfs siffra – ett övertydligt uttryck för den utopi som var förhärskande i det offentliga samtalet fram tills för några år sedan, trots att opinionen önskade något annat. Då, när allt tal om volymer var bannlyst.
Måste inte räven tillstå detta om hon vill fortsätta att vara räv?
Forskningen om hur klanstrukturerna frodas även i västerländska samhällen. Kusinäktenskapen. Studierna som visar att värderingarna hos vissa invandrargrupper blir mer bakåtsträvande i mötet med det frihetliga väst. Polischeferna som är pessimistiska om att kunna vända brottstrenderna. Socialsekreterarna som flyr från de utsatta områdena. Lärarna som är rädda för att bli nedslagna i klassrummet. De hänsynslösa gruppvåldtäkterna. Rånen. Sprängningarna. Allt detta som diskuterats i offentligheten rätt länge nu. Om räven försöker ignorera detta i mötet med dem hon betraktar som igelkottar; om hon låtsas att det bara är att bestämma sig för att återupprätta tryggheten, fast utan att någons rättigheter inskränks; om hon håller upp uppmuntrande attitydundersökningar i stället för att ta in vad den utbredda hederskulturen tvärtom signalerar – vem blir hon då?
När räven ställer fram en förenklad motbild i stället för att undersöka och erkänna hela den komplexa bilden, så är räven inte längre räv, utan har omärkligt förvandlats till en vakthund. Och som sådan kommer hon inte ha mer framgång hos de påstådda igelkottarna än de snorkiga salongsliberalerna haft under de gångna decennierna.
Jag har ibland skämts för hur mycket jag själv har ändrat åsikt sedan Uppsalatiden och sedan jag skrev ledare på de vänsterliberala tidningsredaktionerna. Men när jag läser Det öppna sinnelaget och dess fiender tänker jag att det inte är något att skämmas för. Vi är inte överens, min vän och jag, om hur verkligheten ser ut och bör beskrivas, men mina åsiktsförflyttningar beror på en ärlig och rätt plågsam omvärdering av vilka de grundläggande samhällsproblemen är.
Har jag därmed blivit mer rävlik – eller har jag bara blivit taggigare? Kanske både och. Men med tanke på att igelkottar kan döda huggormar med ett bett i nacken och sedan äter upp dem, är det måhända inte så dumt att vara lite både och!
Om ni missade…
I går välkomnade jag Susanna Birgerssons som skribent här på Rak höger. Om ni vill läsa lite om varför jag tar in andra skribenter och en intervju med henne kan ni göra det här på länken nedan.
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
 | A guest post by
|
Härligt att läsa Räven och Igelkotten.
Jag har missat dig tidigare( bor i fel ände av världen)men glad att du nu är med Ivar Arpi.
Hur avlönar jag dig?
Jag jobbar för att få bort skatten som man debiterar mig för Svt/Sr
vill hellre bestämma själv vem som är värt att lägga mina ” skattepengar”på.
På snar återseende//
Katarina
Liberaler verkar sakna förmåga till omprövning. Ser de vart globaliseringen fört oss? Eller vågar de inte erkänna att den var ett misstag?