Har sanningen återhämtat sig efter metoo?
Fredrik Virtanen, Benny Fredriksson och en rad andra föll offer för metoo, trots att det saknades belägg. Hur kommer det gå för Johan Ingerö? Har journalisterna lärt sig något av sina övertramp?
I filmen Jakten spelar Mads Mikkelsen förskolläraren Lucas vars liv vänds upp och ned när han anklagas för pedofili. Han stöts ut ur gemenskapen i den lilla danska byn, blir av med jobbet och misshandlas av dem han kallat vänner. Som tittare vet vi att han är oskyldig, men vad spelar det för roll? Mot slutet av filmen rentvås han från misstankarna. Upprättelse till sist. Men så, när han är ute med jaktlaget i skogen, viner ett skott tätt förbi hans huvud. Vissa anklagelser kladdar sig fast, oavsett hur oskyldig man är.
Filmen kom 2012 men kunde lika gärna ha varit en metafor för Metoo.
När jag fick reda på att Uppdrag granskning-journalisten Lina Makboul skulle komma ut med en bok om Metoo blev jag mest trött. Jag mindes hennes granskning som välgjord, men också att vissa journalistkollegor tyckte att den var obalanserad, renta osolidarisk. Och metoo, har vi inte gått vidare? Nu vänder vi blad, hörrni!
Jag hade fel. Vi har inte gått vidare, och Lina Makboul ska ha en eloge för att hon återvänder till brottsplatsen för att gräva mer. "Revolutionens första offer" är bokens titel och jag kan inte komma på någon mer passande än den. Det började med att hon fick i uppdrag av Nils Hanson på UG att börja gräva i hur mycket medierna haft på fötterna när de gjorde sina metoo-publiceringar. Redan där förstår man att det kommer bli åka av. Det finns inget journalister avskyr mer än att bli granskade, och är det dessutom en av deras egna som granskart ses det som ett svek. Förräderi. Lina Makboul skulle av många anses göra dubbelt förräderi i och med sin granskning – mot sin yrkeskår och mot sitt kön. Man var med eller emot, och metoo byggde förutom föreställning om ett patriarkat som genomsyrade alla delar av samhället också på tanken om ett systerskap. Ett icke valbart systerskap, visade det sig.
Men vi springer händelserna i förväg. Det var verkligen ett revolutionärt ögonblick, där alla tittade nervöst på varandra. Ingen ville uppfattas befinna sig på fel sida. I sin genomgång visar hon inte bara hur lite tidningarna, men även radio och svt, hade på fötterna när de hängde ut Fredrik Virtanen och Benny Fredriksson. Hon visar även hur otroligt lite tid journalisterna lade på sina granskningar. Från att Cissi Wallin publicerade sitt instagraminlägg där Virtanen namngavs tog det bara några dagar innan alla stora tidningar gjort detsamma, med några anonyma vittnen som garnering för att få det att se mer genomarbetat ut än det var. Som jämförelse, skriver Makboul, arbetade New York Times i tio månader med sin granskning av Harvey Weinstein.
Så gott som varje uppgift i uthängningen av Fredrik Virtanen föll isär när Makboul för UG:s räkning började undersöka dem närmare. Ingen av journalisterna tycktes ha tagit del av den nedlagda förundersökning som gjorts några år tidigare – även den lade åklagaren tio månader på. I fallet med Benny Fredriksson hade Aftonbladet publicerat 40 vittnesmål, varav 39 var anonyma, som gick ut på att han drev ett skräckvälde och tvingat en kvinna till abort.
Metoo vände på bevisbördan. Det blev den anklagade som behövde bevisa sin oskuld, och journalistkåren drev på. I takt med att uppropen fick kraft, tycktes beviskraven sjunka. Varför slutade man försöka belägga påståenden? Medan journalisterna på New York Times kollade kvitton, bilder, loggar och dokument, räckte det med att "ta del av" anonyma vittnesmål för att publicera dem här i Sverige. Om det var många fick det tjäna som bevis för att de var sanna. Ingen kontrollerade heller hur uppropen kommit till, ingen undrade över om det kunde uppstå ett visst grupptryck när en hel bransch bestämt sig för att offentliggöra ett stort saftigt upprop. Att administratörerna i vissa slutna metoo-grupper på Facebook uppmuntrade en viss sorts berättelser, men stängde ned allt som närmade sig kritik, visar också hur ensidig rörelsen blev. Vem granskade denna dynamik?
Fredrik Virtanen fick sparken av sin chef Karin Pettersson. Trots att hon hade känt till anklagelserna i fem år, och även den nedlagda polisutredningen. Det var de andra anklagelserna som var nya för henne, de som alltså inte hade utretts. Hellre fälla än fria, tyckte Pettersson.
Stadsteatern gjorde en egen utredning av Benny Fredriksson där de intervjuade 135 nuvarande och tidigare medarbetare. Visst, det fanns en grupp bland dem som tyckte att hans ledarskap varit dåligt, att det skapat en tystnadskultur. Kanske var han inte en perfekt chef, men det förekom inte en enda anklagelse om sexuella trakasserier. Inte en enda. Inte heller stämde påståendet att han skulle ha tvingat en kvinna till abort. Men spiralen ned i mörkret hade gått för långt. En vecka efter utredningen tog Benny Fredriksson sitt liv.
Vad hände med ansvarsutkrävandet? Lina Makboul försökte få till intervjuer med ansvariga chefredaktörer, journalister och nyckelspelare bakom svenska metoo-rörelsen. Eller Fredrik Karén, då SvD:s chefredaktör, ställer upp. En gång, men inte när fler frågetecken behöver rätas ut. Och Charlotta Friborg, ansvarig utgivare för SVT, men svaren hon ger lämnar en bara med fler frågor. Thomas Mattsson på Expressen säger nej, liksom andra publicister. Ansvariga utgivare som säger sig stå för publiceringarna, men vill inte motivera varför till Makboul. Dessa journalister som alltid kräver svar av andra, vägrar alltså själva svara på frågor när de granskas som de makthavare de är. Det är fegt. Hyckleri.
Varför älta allt detta? Metoo är över, eller?
Inte om man läser recensionerna av boken. Det är som att ingenting av det Lina Makboul för i bevis spelar någon roll. I stället skjuter man in sig på hennes person i stället: hon saknar "självkritik", har gjort en “partsinlaga”, är illojal mot sin yrkeskår och dessutom sparkar hon nedåt.
På Aftonbladet kultur skriver Malin Krutmeijer att Lina Makboul borde vara självkritisk i stället för att kritisera kollegor: “Hon ser sig som den oförvitliga sanningssökaren och demokratins garant, och är väldigt arg på dem som inte köper den bilden rakt av.”
På DN Kultur menar Catia Hultqvist att det trots allt är Makboul det är fel på: “hon fokuserar på grandet i sin systers öga utan att se bjälken i sitt eget”, som det står. Hultqvist tycks mena att det patriarkat som metoo enligt henne blottlade även är skyldigt till Makbouls PTSD-diagnos. Vem är det som har en bjälke i ögat egentligen?
På Expressen kultur skriver Anna Hellgren att Makboul ifrågasätter svaga offer när hon undersöker sanningshalten i anonyma vittnesmål. När blev själva grunden för journalistik såhär ifrågasatt senast? Detta kommer dessutom från tidningen som, ihop med Svenska Dagbladet, fick mest kritik av Pressens Opininsnämnd för sina metoo-publiceringar.
På SVT anser Sandra Stiskalo, som vanligtvis är redaktör på DN:s kultursida, att Makboul är “drastisk” och saknar “eftertanke”, trots att hon helt kort ger Makboul rätt i sakfrågan: medierna hade inte på fötterna när de namngav Fredrik Virtanen.
I Sydsvenskan kallar Ida Ölmedal, tidningens kulturchef, boken för en partsinlaga och menar att det är ett försök till upprättelse som “gör journalistiken en björntjänst”.
Endast på SvD:s kultursida går recensenten Gunilla Kindstrand in på det som faktiskt framkommer i boken:
Det svenska medieetiska systemet vilar på en över hundra år gammal tradition av självreglering. Det är en kontroll som redaktionerna frivilligt underkastar sig. När det gäller metoo har systemet visat sig alarmerande undermåligt. Lina Makbouls bok skulle möjligen kunna bli utgångspunkten för en äreräddning.
Eller som Lina Makboul själv säger när jag, i poddintervjun jag gjorde med henne häromdagen, frågar henne om kritiken hon fått :
Jag hyser inga förväntningar på att de jag nämner i boken ska nå något slags självinsikt. Den där kritiken var något jag förväntade mig. Men det är ju på något sätt absurt att kritiken fortfarande handlar om Uppdrag granskning som redaktion, ingen tar upp det som beskrivs i boken – nämligen att mediernas underlag för de publiceringar, som jag och redaktionen har tittat på, är ett skämt. Det fanns inte fog för att göra de här namnpubliceringarna. Jag har också svårt för detta, som kommit fram i reaktioner på boken, att sanningen skulle ligga någonstans mitt emellan. Att jag inte idkar någon självkritik. Sanningen om den granskning vi gjorde på UG finns i de pressetiska principer som journalistiken vilar på och i de principer som rättsstaten vilar på. Det är vad vår granskning utgick ifrån.
Samma tidningar, ibland skribenter som var engagerade i medievärldens eget metoo-upprop ”deadline”, samma skribenter som släppte medieetiken för att skjuta ned män vars skuld de inte förmådde belägga, skjuter nu återigen budbäraren.
På grund av det drev som uppstod i samband med Lina Makbouls UG-program drabbades hon av PTSD. En bidragande faktor var alldeles säkert att hennes egen stam – journalisterna – vände henne ryggen, trots att hon var den som upprätthöll det etos hon trodde var gemensamt för dem alla.
När Karin Pettersson fem år efter metoo-hösten, i samband med att opinionsjournalisten Irena Pozars metoo-bok publicerades, reflekterar över sitt beslut att sparka Fredrik Virtanen från Aftonbladets ledarsida känner hon ingen ånger, skriver hon. Att det inte fanns fog för anklagelserna tycks inte bekomma henne. I stället undrar hon varför så få killar och män vill prata och skriva om sex, relationer och intimitet. Hon förmår inte tänka tanken att hon själv, och andra som hon, är en bidragande orsak till att män inte vill delta. Nej, Karin Pettersson ångrar sig inte, trots att hon hade fel.
Det är skamligt att den journalistiska etik som Lina Makboul hela tiden försökt upprätthålla, var det som gjorde att hennes kollegor vände henne ryggen när det stormade som värst. När hon var som mest journalist och konsekvensneutralt försökte ta reda på vad som gick att belägga i fallen Fredrik Virtanen och Benny Fredriksson, det var då hon fick stora delar av journalistkåren mot sig. Och detta syns fortfarande i reaktionerna på boken. Vad säger det om integriteten och hederligheten hos den svenska journalistkåren?
De senaste dagarna har alla som läser tidningen fått ta del av hur Sara Skyttedal, sedan 2019 europaparlamentariker för KD, anklagar Johan Ingerö, tills nyligen partisekreterare för samma parti, för sexuellt ofredande på en fest 2014. Ingerö gick själv ut på sin facebooksida med att han var den som anklagades, och menade att det var lögn. Strax svarade Skyttedal i samma forum med att det var hon som hade gjort polisanmälan. Detta gav medierna möjlighet att skriva ut vilka det handlade om, eftersom de inblandade själva avslöjat det först.
Ebba Busch gav inte Ingerö något val, skulle man nog kunna hävda. Hon tänkte ge honom sparken som partisekreterare för detta, men påstå att det handlade om att han misskött jobbet. Av tidpunkten att döma är det dock helt uppenbart att det främst handlade om anklagelsen från Skyttedal Men Busch har med en dåres envishet hållit fast vid sin version i flera sammanhang. Först sade hon att det är “klart att det är något vi tar mycket allvarligt på”, och gett honom sparken ändå, av publicitetsskäl får man förmoda. Några månader efter att hon rekryterat honom till positionen som partisekreterare så ska hon försöka sälja in att det är hans bristande kompetens som är skälet. Jo, tjena. Snacka om att inte låta någon gå med hedern i behåll.
Från ett journalistiskt perspektiv är det dock värre att uppgifter som en ex-flickvän till Ingerö sprider i Dagens ETC sedan sprids vidare av de stora tidningarna. Pratade de med Johan Ingerö innan publicering? Hur värderades uppgifterna? Var de verkligen så graverande att de motiverade publicering? Brottsliga? Dubbelkollade de påståendena? Den sista frågan är retorisk, eftersom tidsspannet är för kort för att de ska ha hunnit göra en sådan kontroll. När drevet går sänks beviskraven. Man har vittring efter högvilt.
Förundersökningen mot Johan Ingerö lades ned. Det eventuella brottet är preskriberat och ord står mot ord. Ingen vet vad som hände den där kvällen förutom Ingerö och Skyttedal. Vad vi vet är vad som numera brukar ske i den här sortens situationer. Kommer Johan Ingerö tillåtas gå vidare?
Spelade det någon roll att Fredrik Virtanen frikäntdes i en gedigen polisutredning? Att medierna saknade belägg när de hängde ut honom? Fick han gå vidare? Benny Fredriksson kunde inte gå vidare, inte hans fru och barn heller. Andra som jag inte tänker namnge här dömdes också till förvisning av folktribunalen, trots nedlagda utredningar och anklagelser som inte gick att belägga.
Lärde vi oss något av metoo? Lärde sig journalister något? Det verkar tveksamt.
Min intervju med Lina Makboul
Lejondieten i Svenska Dagbladet
Jag har skrivit en lång essä i Svenska Dagbladet om lejondieten, som jag prövade en vecka. Enligt den får man endast äta kött och salt, och dricka vatten till det. Jag såg det som en möjlighet att skriva om fetma, dieter, ozempic och vad individen har för ansvar i allt detta. På fredag spelar jag in en podd om detta ganska breda ämne med Rasmus Landström, som bland annat är litteraturredaktör på Aftonbladets kultursida. Han har skrivit en mycket läsvärd text på ungefär samma tema.
Här är ett utdrag ur min text:
Dag sju av att bara äta kött – och jag är glad att det är sista dagen. Men samtidigt är det väl för kort tid för att vara meningsfullt? Min redaktör tycker att det vore oetiskt av tidningen att låta mig hålla på för länge med något som kan vara hälsovådligt. Far och dotter Peterson har ju hållit på i månader och år, tänker jag surt, men säger inget. För jag har verkligen blivit den sämsta versionen av mig själv. Glaset är konstant halvtomt. Jag tror knappt att min fru eller någon annan vill ha med mig att göra snart.
Ändå vill jag inte tillbaka till civilisationen, den som är byggd av bröd och socker. Jag åt som en gris innan, nu säger de att jag äter som ett lejon. Men jag är bara en blek gammal nakenapa.
Om majoriteten av befolkningen blivit överviktig under några få decennier finns förmodligen problemet i miljön vi lever i. Är det då verkligen rimligt att kräva av individer att de ska lösa problemet?
Bara på vägen mellan Uppsala och Stockholm passerar man en rad snabbmatskedjor med drive-through, och det sämsta vi kan äta finns i slutet av butikerna. När vi redan brutits ned av köandet och tjatande barn.
Den som går in hungrig i en matbutik kämpar mot miljontals år av evolution. Frågan är kanske inte varför vissa av oss blir feta, utan varför inte fler blir det? Vad är det för fel på dem som kan avstå en kladdkaka utan problem? Som inte vill ha en portion till av pasta med sås?
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
Metoo skulle ha kunnat ha blivit en rörelse som återskapar ett djupare förhållande mellan man och kvinna. I stället använder feminismen rörelsen som ett vapen mot män. Etik och moral i förhållanden måste finnas hos bägge könen vilket glöms. Sara Skyttedal är en i raden som utnyttjat sin sexualitet för sina, i detta fall politiska syften. Tidigare var det Linda Staaf som utnyttjade sin kvinnlighet för att klättra i polishierarkin. Även den prostituerade kvinnan som nyligen utpressade en politiker utnyttjade sin kvinnlighet på ett moraliskt fullständig förkastligt och olagligt sätt. Metoorörelsen är tyst om detta och sanningen har inte återhämtat sig. För många år sedan hade kvinnor en orättvis och besvärlig situation i samhället men man kan inte idag bara hänvisa till historiska orättvisor, att möjligheterna inte fanns då betyder inte att skyldigheterna saknas idag. Den extrema feminismen är en skam för kvinnorörelsen.
Mycket bra pod med Lina Makboul men också skrämmande. Meetoo kan man likna vid en feministisk inkvisition, där en sammansvuren inte sällan välbergad pöbel ger sig på utvalde män men även i det här fallet Lina och skuldbelägger dom på svaga grundet. Den minnesbild jag har är när alla kända kvinnor traverserar en scen med bister uppsyn. Undrar hur många av dem som skäms nu.