Hemma efter en vecka på sjukhus

Min dotter blev tack och lov utskriven. Under min text om det följer lite andra nyheter. Nu återgår jag till att skriva och podda som vanligt.

(Inte min dotter på bilden.) Foto: Getty images.

Hur ska man förklara för en tvååring varför sköterskorna gör infarter, eftersom den första misslyckas, i hennes hand och tar blod från henne? Det går inte. Jag håller fast hennes armar. “Mamma!” Men det är bara jag där. “Svettas hon alltid såhär mycket?” Undersköterskan menade säkert inte illa, men tonen är förebrående, och frågan är så absurd. “Nej. Hon är väldigt stressad nu”. 

Det är ett par mörka dagar. Hon kan inte äta eller dricka. Får till slut dropp.

Men sedan börjar det vända. Dag för dag sjunker värdena som mäter infektionen. Det dyra immunoglobulinet verkar ge effekt. Eller är det antibiotikan? Läkarna vet inte. Kawasaki är en kriteriesjukdom. Det finns inget enskilt värde som kvalificerar till diagnosen, i stället handlar det om en samlad symptombild. Kawasakis sjukdom är ett annat namn för vår långsamt minskande okunskap. Människan vet så lite, så oerhört lite, och jag allra minst i detta läge. Diagnosen kvalificerar sig som viktig i och med att den kan påverka kranskärlen, vidga dem och leda till pulsåderbråck eller blodproppar. Men allt ser bra ut på undersökningarna. “Ni får gå hem nu,” säger läkaren en dag. Om åtta veckor är det återbesök. 

Vi går hem i snöfall. Köper med oss färska hallon och kanelbullar från Ica. Det enda hon verkligen tyckte var gott på sjukhuset. Men när vi kommer hem har min fru gjort pannbiffar och potatismos. Kanelbullarna får stanna kvar i påsen.  

Det blev en vecka på sjukhuset. Nu är det som att det aldrig har hänt. Förutom att dottern i dag leker att hennes docka har blivit sjuk och måste läggas in på sjukhus. Men sonen, två år äldre, vill hellre leka att köttätande dinosaurier jagar dem. Snart är dockan på flykt även hon. Sjukhuset är glömt. 

Jag vill tacka er för alla meddelanden ni skickat. För era tankar och böner. Det värmde när det såg mörkt ut – och värmer än.

---

Omikron och vaccinpass

Omikronvarianten sprider sig. Lite déjà vu, igen. Biter vaccinet? Blir vi någonsin av med den här pandemin? Och ska hårda restriktioner införas igen? Vaccinpass? Jag blir allt mindre säker på att det är en acceptabel väg framåt. Jag har själv vaccinerat mig, och kommer ta en tredje spruta när det blir aktuellt för min årgång. Men jag tror inte att det är hållbart att straffa de som är skeptiska till vaccinet med att de inte får delta i samhället. Även om många har dött av covid-19 så har det hittills visat sig vara mycket mindre dödligt än många initialt befarade. Jag lutar alltmer åt att detta är en risk vi får lära oss att leva med.

Detta är en fråga jag kommer återvända till. Skriv gärna och säg vad ni tänker om detta. Bör vi stänga ned igen?

---

Gangsterrap i SVT

Källa: SVT

Dagen innan min dotter lades in på sjukhus deltog jag i Sverige möts. Det handlade om gangsterrap och gängskjutningar och relationen däremellan. Vi var ganska många:

• Paulina Brandberg, kammaråklagare (och en liberal man bör kryssa i riksdagsvalet om man bor i Stockholm!

• Tobias Andersson, riksdagsledamot (SD) och ordförande i Ungsvenskarna SDU

• Hanif Bali, riksdagsledamot (M)

• Gustaf Lantz, riksdagsledamot (s)

• Victor de Almeida, youtube programledare Dialogiskt. (Som gick en kickboxningsmatch mot Joakim Lamotte nyligen.)

• Leo Carmona, musikproducent

• Natalie Ström Bunpuckdee, poet och aktivist

• Balqis Lamis Khattab, grundare Möllan Basement

Leo Carmona menade, i en intervju i Aftonbladet bland annat, att våldet och den nya kriminaliteten beror på Alliansens skattesänkningar. Det förklarar ju inte varför han begick brotten han dömdes för 2004.

Jag frågade honom om han hade skattat för de 44 miljoner han kom över i det famösa Arlandarånet, om det nu är skattebrist som är problemet. Nej, det hade han inte förstås. Det är svårt att leva som man lär.

Den som vill kan se debatten här.

---

Cyniska teorier – nu även i Sverige

Häromdagen trillade en bok ned i mitt brevinkast. Det visade sig vara en översättning av Cynical theories – How Activist Scholarship Made Everything about Race, Gender, and Identity – And Why This Harms Everybody (2020) som är skriven av James Lindsay och Helen Pluckrose. Jag skrev om boken i samband med att den publicerades på engelska:

Varje tid har sin strid, sitt krig. Eftersom de flesta är mot rasism, för jämställdhet och för tolerans av hbtq, så slinker denna radikala ideologi igenom. Denna muterade postmodernism har vårt ideologiska immunförsvar inte bildat tillräckligt många antikroppar mot. Eftersom rörelsen är relativt ny märker många inte att de släpper in en trojansk häst. De tror de gör något gott. Därför finns den redan i våra skolor, på universiteten, i myndigheter och i företag. Inte bara i USA, utan här i Sverige. Detta tankevirus börjar likna en pandemi.

Att läsa Lindsay och Pluckrose i “Cynical theories” är närmast ett måste för den som vill förstå samtidens konvulsioner. Det är hög tid att organisera motståndet mot kulturrevolutionärerna.

Jag intervjuade även en av författarna, James Lindsay, i SvD:s podd Ledarredaktionen.

Översättningen är vad jag kan se gedigen och förordet av Svante Nordin är läsvärt. På svenska blir titeln: Cyniska teorier – så görs allt till en fråga om ras, genus och identitet - och blir skadligt för alla. Jag rekommenderar verkligen alla som föredrar att läsa böcker på svenska att köpa den här boken. Förutom att det är en av de bästa böckerna som getts ut som visar hur dagens woke-rörelse fungerar, är det även roligt hur den svenska översättningen blev till.

Magnus Dunder Forslin, till vardags chefredaktör på tidningen Dietisten, har på ideell basis låtit ge ut den här boken. Ex Tenebris Publishing drivs av honom själv, vilket gör det hela mer imponerande. Dessutom är den svenska mycket snyggare, med referensen till folksagan Råttfångaren från Hameln som ledde stadens barn till döden. (Framsidans illustration är gjord av Kate Greenaway.)

---

Och återigen, tack för ert tålamod under tiden när allt stått stilla här på Rak höger. Nu återgår jag till att skriva och podda som vanligt.

---

Rak höger med Ivar Arpi förlitar sig helt på bidrag från läsare och lyssnare. Man kan bli gratisprenumerant eller betalande prenumerant. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.

Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)