Hon tystades efter att ha sagt n-ordet

Studenten undrade hur man söker på ras i äldre arkiv. I sitt svar uttalade Inga-Lill Aronsson n-ordet. För detta anmäldes och tystades hon. Hon har ännu inte fått en ursäkt från Uppsala universitet.

Inga-Lill Aronsson. Foto: TV4

Kalla Fakta i TV4 har just nu påbörjat en granskning av cancelkultur vid svenska universitet. Reportern Frida Jarestedt har i det första avsnittet pratat med Inga-Lill Aronsson, en forskare vid Uppsala universitet som blev tystad efter att ha sagt n-ordet när hon fick en fråga av en student om hur man kan söka på ras i äldre litteratur. Kanske kan Kalla Faktas granskning leda till att Aronsson äntligen får upprättelse, något som tidigare har uteblivit. 

I samband med händelsen intervjuade jag Aronsson. Texten nedan är ett lätt omskrivet utdrag ur Genusdoktrinen som Anna-Karin Wyndhamn och jag skrev ihop (Fri tanke 2020).  

Man kanske ska börja med att säga att Inga-Lill Aronsson, som står i centrum för händelsen, inte är någon duvunge. Fältarbetet har gjorts i konfliktzoner och katastrofområden runt om i världen, även om det ofta har varit i Latinamerika. Hon har fokuserat på hur man använder sig av minnen och kulturarv i försoningsprocesser. Hennes expertis ligger i hur man hanterar svåra slitningar efter exempelvis krig. Men det hjälpte inte långt när några studenter tog illa upp vid ett panelsamtal hon deltog i. Aronsson undervisar på masterprogrammet i Arkiv-, biblioteks och informations-, musei- och kulturarvsvetenskap (ABM) vid Uppsala universitet. Som avslutning på en kurs satt lärarna i en panel som studenterna kunde ställa frågor till. En student tog upp att de läst i kurslitteraturen att det kan vara svårt att hitta information om rasfrågor i gamla kataloger i arkiv, på museer och bibliotek. Vad ska vi göra då? undrade studenten. Aronsson uppfattade det som en ärligt menad fråga. Vad ska man söka på? Aronsson ombads svara. Hon förklarade då att man helt enkelt måste skriva in äldre ord, som i dag anses nedsättande, för att hitta rätt. Sedan gjorde hon, som hon själv säger, ”misstaget” att säga hela n-ordet. Misstag, eftersom efterspelet blev som det blev.

Fyra studenter, varav en är ledamot för Vänsterns studentförbund på Stockholms universitets studentkår, som närvarat vid detta kursavslutstillfälle mejlade till institutionen. De menade att ordet ”saknade relevans i sammanhanget”. ”I och med att Inga-Lill varken är svart eller rasifierad har hon faktiskt ingen som helst rättighet att använda ordet.” Ingen av studenterna beskriver sig själv som rasifierad, men de menade att någon rasifierad skulle kunna ha tagit illa vid sig av ordet.

Enligt universitetets riktlinjer måste de utreda när det finns misstanke om att trakasserier kan ha förekommit. Snart satt Inga-Lill Aronsson i ett rum ihop med både prefekt och ställföreträdande prefekt på hennes institution, universitetets likavillkorsspecialist och ett fackombud. Hur skulle jag ha gjort? undrade Inga-Lill Aronsson. Om någon kommer in på ett bibliotek eller arkiv och säger att de vill hitta allt som sorterats under ”neger”, så bör man själv svara ”Aha, du är intresserad av n-ordet”. Sedan skriver man in ordet i datorn. ”För datorn kan inte bli kränkt.” Så svarade prefekten. Under inga omständigheter fick det kränkande ordet yttras, trots att omständigheterna här är att handskas med ett mörkt kulturarv. Själv har hon inget intresse alls av att säga n-ordet annat än om kontexten kräver det, säger hon. Men kontexten spelade ingen roll för de andra i rummet. Hon var klandervärd, det måste hon förstå. De andra var tysta när likavillkorsspecialisten Hooshang Bazrafshan, som med sin konsultfirma Mångfaldicum har uppdrag för andra universitet, kommuner, myndigheter och regioner, böjde sig fram över bordet mot Inga-Lill Aronsson. ”Lovar du att aldrig använda det ordet igen?”

Hon berättar att hon böjde på huvudet och tystnade. Hade hon verkligen hört rätt? Sedan lovade hon.

– Vi hade fått sitta kvar om jag inte gick med på att lova det.

Jag såg ingen annan utväg än att gå med på det, säger Aronsson. Ingen av studenterna som mejlade blev personligen kränkta. Ingen annan hörde av sig och var kränkt av att n-ordet uttalats. Kanske tyckte övriga studenter att Aronsson svarade bra och informativt? Det tog man inte reda på. Men institutionen drog igång en utredning, eftersom riktlinjen är att man måste det.

Hennes kollegor avtvingade Aronsson en ursäkt och ett löfte om att aldrig använda ordet igen. Men för vems skull skedde det här? 

Att använda n-ordet var absolut ”onödigt och olämpligt”, upprepade sedan Bazrafshan i en intervju i Studio Ett (26/2 –20). När journalisten bad honom om en lista på opassande ord passade han på att säga ”hora”. Varför det är okej för honom att säga det, förklarar han inte. Med Bazrafshans egen logik: ordet saknar relevans i sammanhanget, och han är oavsett det inte kvinna själv, och har därför inte rätt att säga det. 

Det räcker med att någon anser att det finns en risk för att någon annan kan bli kränkt – även om ingen faktiskt blev kränkt – för att dra igång stora processer. Nästa gång kanske en lärare som får frågan helt enkelt vägrar svara. Det kanske vore det klokaste. Vem vill bli känd som den som måste få säga n-ordet? Det är så man har valt att framställa saken, trots att allt tyder på motsatsen.

– Jag vill hjälpa studenterna på bästa sätt. Det är allt, säger Aronsson.

Samtliga av de fyra studenterna som först anmälde händelsen uteblev från det möte som institutionen erbjöd dem i avsikt att sätta punkt. Men Inga-Lill Aronsson fortsätter sin forskning om försoningsprocesser i konfliktzoner. Allt detta kunde vara löst om universitetet producerade en lista på förbjudna ord, och en parallell lista på vem som har rätt att uttala dem. Men det ville inte Uppsala universitets rektor Eva Åkesson göra, sade hon (tack och lov) på ett rektorsseminarium. Man bedömer från fall till fall. På sociologiska institutionen får man inte säga ”exotisk frukt” längre, fick man veta på seminariet. Exotisk beror ju helt på perspektiv. Eurocentriskt, och så vidare. Mycket problematiskt.

På sagda rektorsseminarium i Uppsala, den 3:e mars 2020, diskuterades hur fritt ordet egentligen är inom akademin. Vi måste kunna prata om detta, sade rektor Eva Åkesson. Det låter fint. Men frågar man Sten Widmalm, statsvetarprofessorn som satt i panelen, verkar pratsamheten mest vara vackra ord från Åkessons sida.

– Jag mejlade både rektor och prorektor Anders Malmberg om det som skett Inga-Lill Aronsson, för att reda ut vad som egentligen hänt. När jag inte fick svar skrev jag artikeln i UNT.

Debattartikeln i UNT skrev Widmalm ihop med ett antal kollegor:

Ett viktigt argument i debatten är att om inte vi inte på principiell grund sätter gränser för politisering i dag, hur ska vi då kunna argumentera för att hålla politiska krafter – från vänster, höger eller religiösa intressenter – borta från detaljstyrning i framtiden? (28/1 –20)

På plats i Humanistiska teatern, där rektorsseminariet hålls, tog Hooshang Bazrafshan ordet. Han har inte varit med hela tiden, utan smög in mitt i. ”Här är jag. Det är jag som är skurken.” Han vänder sig direkt mot Sten Widmalm och spänner ögonen i honom, på några meters avstånd. ”Du sprider lögner via dina artiklar. Det är påhittad information. Inget stämmer. Om det skulle vara så att jag haft fel ber jag om ursäkt och säger upp mig med omedelbar verkan.” (Hooshang Bazrafshan jobbar enligt hemsidan att döma kvar på Uppsala universitet.)

Att man på rektorsbloggen ljuger om att man inte givit en reprimand till Aronsson, är förkastligt. Det går enkelt att se i protokollet att det har gjorts en utredning och att man, med Hooshang Bazrafshan i spetsen, satt Aronsson på plats.

Normstyrningen skapar småpoliser som ska övervaka vad alla säger och gör så att inga överträdelser sker. De får för mycket makt. Det är vad som sker när man ger politiskt drivna aktivister makt. Då får man Hooshang Bazrafhsan, som ser sig själv som ett offer. Som kallar dem som kritiserar hanteringen för “rasister och fascister”. Alla som har varit tillsammans med en manipulativ person vet att skuldbeläggande är ett effektivt sätt att kontrollera andra. Martyrskap kan ge sympati. Mycket riktigt, efter seminariet var många oroliga: ”Hur mår Hooshang egentligen?”

Sharon Rider, professor i teoretisk filosofi vid Uppsala universitet, varnar för utvecklingen som händelsen med Inga-Lill Aronsson visar på:

Varje lärare som en student inte tycker om kan i princip bli utredd om den upplevs som obehaglig. Det räcker med att någon person upplever sig som kränkt.”

Då får man räddhågsna lärare som vinnlägger sig om att göra studenterna ”nöjda och glada”, menar hon. Behöver det ens sägas att Inga-Lill Aronsson inte bjöds in att delta i samtalet under rektorsseminariet? Hon fick sitta i publiken. De som kom till tals i publiken under seminariet ställde sig på hennes sida. De uttryckte mer empati för henne än vad rektor och byråkrater vid Uppsala universitet har gjort. Som Sten Widmalm, professor i statskunskap vid Uppsala universitet som satt med i panelen på rektorsseminariet, uttrycker det:

– Hon är en redan offrad schackpjäs.

---

Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)