Hon är forskare, författare, poddare, programledare och skribent. Dagens gäst är även en god vän till mig. Anna-Karin Wyndhamn och jag summerar det gångna året.
Det var en fantastisk och mycket uppskattad genomgång av den politiska genus-doktrinen.
Ni har en förhållandevis vänskaplig ton mot den fastklistrade och politiskt påhittade och införda genusdoktrinen
överallt i vårt samhälle. På myndigheter, universitet, i föreningar, skolor och kommuner, regioner och forskarinstitut. Samt media förstås! Beroende på politisk hemort. Utan en införd genus-doktrin - utgår varken bidrag eller forskningsanslag.
Det är klart att man funderar på hur det kunde få gå så långt innan någon vaknar och vågar larma om den i
mitt tycke dåraktiga galenskap som försiggår när det gäller den pågående genusvetenskapen som knappast kan sägas vara en vetenskap utan enligt min mening år
ett rent politiskt påhitt med bakgrund i
Hbtqi rörelsem som efter vad jag förstå också sitter i ledningen för genussekretariatet i Göteborg.
Ni har en utomordentligt bra lösning på denna problematik genom att ändra texten i existerande dokument. Det uppskattas därför att då slipper vi en uppkommande genusrevolution hos oss som är medborgare i landet.
Ibland tänker jag på ordet paradigm där det finns ett innanför och ett utanför. De innanför vill mer än gärna vara till lags och ger upp inre stridigheter om anomalier. De utanför, de hånas. Så har jag haft det på jobbet. Tänker att du Ivar inte är killen som är innanför. Om du hamnar där då slutar du nog vara på i frågor som nu.
Intressant avsnitt! Gillar er trevliga ton även om man nästan alltid kan önska från alla ett ännu större mått av självkritik; exempelvis om att granskningen givetvis inte bara kommer vara orättvist negativ utan även orättvist positiv där ens fans försvarar allt man gör, tycker och tänker.
Något som jag funderade på när jag lyssnade var om det inte skulle kunna vara intressant att ta in ett klassperspektiv på analysen gällande vem som är mogen att ta del av vilken kunskap. Det jag tänker är att det må eventuellt vara sant som Agnes Woll säger att folk i allmänhet inte riktigt är mogna att ta in all information eller kunskap och att det är en liten elit (med henne inkluderar såklart!) som behöver göra detta. Vad händer med denna elits klassintressen? Kommer de verkligen agera efter det allmännas bästa? Ni nämner lite senare hur akademiker håller varandra och tveksamma journaler om ryggen då det passar dem. Hur undkommer man en sådan vänskapskorrumption inom den egna klassen? Tankarna går lätt till Kejserliga Kina med sina "keju" eller examinationer av byråkrater som säkerligen i stor utsträckning valde ut de mest kapabla och lämpade men ändå ledde fram till ett extremt korrupt och dysfunktionellt system.
Hur blir det vetenskapligt om den vetenskapliga klassens främsta mål blir att hålla varandra om ryggen? Hur oberoende och varierad blir egentligen media? Hur intressanta blir svaren från myndigheter som agerar som remissinstanser? Etc.
Blir meritokrati meritokratisk om de meriterade i huvudsak utgår från sina egna klassintressen?
Det känns som att man låtsats som att den "övre medelklassen" (kulturell eller ekonomisk) på något vis inte har några egna klassintressen trots att de tycks mig vara starka (där ett av intressena är att avvisa misstankar om att det finns sådana gemensamma intressen).
Det var en fantastisk och mycket uppskattad genomgång av den politiska genus-doktrinen.
Ni har en förhållandevis vänskaplig ton mot den fastklistrade och politiskt påhittade och införda genusdoktrinen
överallt i vårt samhälle. På myndigheter, universitet, i föreningar, skolor och kommuner, regioner och forskarinstitut. Samt media förstås! Beroende på politisk hemort. Utan en införd genus-doktrin - utgår varken bidrag eller forskningsanslag.
Det är klart att man funderar på hur det kunde få gå så långt innan någon vaknar och vågar larma om den i
mitt tycke dåraktiga galenskap som försiggår när det gäller den pågående genusvetenskapen som knappast kan sägas vara en vetenskap utan enligt min mening år
ett rent politiskt påhitt med bakgrund i
Hbtqi rörelsem som efter vad jag förstå också sitter i ledningen för genussekretariatet i Göteborg.
Ni har en utomordentligt bra lösning på denna problematik genom att ändra texten i existerande dokument. Det uppskattas därför att då slipper vi en uppkommande genusrevolution hos oss som är medborgare i landet.
Ibland tänker jag på ordet paradigm där det finns ett innanför och ett utanför. De innanför vill mer än gärna vara till lags och ger upp inre stridigheter om anomalier. De utanför, de hånas. Så har jag haft det på jobbet. Tänker att du Ivar inte är killen som är innanför. Om du hamnar där då slutar du nog vara på i frågor som nu.
Intressant avsnitt! Gillar er trevliga ton även om man nästan alltid kan önska från alla ett ännu större mått av självkritik; exempelvis om att granskningen givetvis inte bara kommer vara orättvist negativ utan även orättvist positiv där ens fans försvarar allt man gör, tycker och tänker.
Något som jag funderade på när jag lyssnade var om det inte skulle kunna vara intressant att ta in ett klassperspektiv på analysen gällande vem som är mogen att ta del av vilken kunskap. Det jag tänker är att det må eventuellt vara sant som Agnes Woll säger att folk i allmänhet inte riktigt är mogna att ta in all information eller kunskap och att det är en liten elit (med henne inkluderar såklart!) som behöver göra detta. Vad händer med denna elits klassintressen? Kommer de verkligen agera efter det allmännas bästa? Ni nämner lite senare hur akademiker håller varandra och tveksamma journaler om ryggen då det passar dem. Hur undkommer man en sådan vänskapskorrumption inom den egna klassen? Tankarna går lätt till Kejserliga Kina med sina "keju" eller examinationer av byråkrater som säkerligen i stor utsträckning valde ut de mest kapabla och lämpade men ändå ledde fram till ett extremt korrupt och dysfunktionellt system.
Hur blir det vetenskapligt om den vetenskapliga klassens främsta mål blir att hålla varandra om ryggen? Hur oberoende och varierad blir egentligen media? Hur intressanta blir svaren från myndigheter som agerar som remissinstanser? Etc.
Blir meritokrati meritokratisk om de meriterade i huvudsak utgår från sina egna klassintressen?
Det känns som att man låtsats som att den "övre medelklassen" (kulturell eller ekonomisk) på något vis inte har några egna klassintressen trots att de tycks mig vara starka (där ett av intressena är att avvisa misstankar om att det finns sådana gemensamma intressen).