I vänsterelitens teater saknar orden verklighetsförankring
Medan samhället brottas med bombdåd, gängkriminalitet och massmigration, väljer vänstereliterna att förskansa sig i symbolpolitik och ordlekar, fjärmade från verklighetens konsekvenser.
Om jag trodde att en annan människa hade den åsikten så skulle jag byta till andra sidan av gatan om jag såg den personen. Men ändå sitter Jens [Liljestrand] här och pratar med mig.”
Paulina Neuding sade det mot slutet av diskussionen, och det kanske ser ut som en detalj i sammanhanget. På andra sidan bordet satt Jens Liljestrand, som nyss försökt förstå varför Neuding rekommenderat en bok av Douglas Murray, som han beskrivit som ”en Taylor Swift för blåbruna med högskolepoäng”.
Blåbrun, ja. Det där ordet som blev så vanligt efter att Centerpartiet bytte block. ”I min värld så betyder brun någonting. Brun står för nånting betydligt mer allvarligt än vad det gör i din text,” fortsatte Paulina Neuding, som alltså av allt att döma inte höll med om att hennes tankar påstods leda till Auschwitz. ”Jag tar det som ett tecken på att jag vet att du aldrig har trott att det har varit sant.”
Nej, det är just det. De tror inte ens på vad de själva säger. Det är något jag tänkt på återkommande genom åren.
I februari förra året var jag med på Studentafton i Lund, där jag skulle diskutera Tidöavtalet med Andreas Gustavsson, opinionsbildande chefredaktör på Dagens ETC. Innan debatten ville moderatorn gå igenom upplägg med mera, och vi sågs i ett rum ett par våningar upp i AF-borgen. Gustavsson sträckte fram handen med ett leende och betedde sig som att det var en helt normal situation.
Redan 2018 menade han att jag genom min kritik av Nationella sekretariatet för genusforskning, och den bredare genusdoktrinen inom offentlig förvaltning, ägnat mig åt uppvigling. Bombatrappen utanför sekretariatet var med andra ord mitt ansvar I en text i januari förra året tog han upp detta igen, men den här gången var nyhetskroken att min kritik av drag queen story hour leder till blodiga attacker på hbtq-personer. Ja, han skrev så. Att det nu skulle vara blod på mina händer om någon mördade en hbtq-person eller feminist.
Det Andreas Gustavsson egentligen sade är att vissa frågor inte får diskuteras kritiskt. Och om någon ändå försöker så höjer han priset, för att använda Neudings uttryck. Gustavssons agerande speglar samma mönster som Liljestrands: en vilja att kontrollera vilka idéer som får yppas, samtidigt som han personligen beter sig tvärtemot sina offentliga deklarationer.
För några år sedan skrev jag en ledare i SvD om att detta att vara svensk kan betyda olika saker, men att det i svenskan saknas språklig precision för att beskriva det. Det finns på andra ställen, som i Finland, därolika grupper sedan lång tid tillbaka delat land och identitet. Att Thomas Gür redan tidigare hade föreslagit samma sak, utan några märkbara kontroverser, påverkade givetvis hur jag bedömde vilka reaktionerna skulle bli. Tanken var att hitta ett nytt sätt att vara inkluderande, men många tolkade det annorlunda.
En reporter på nyhetsredaktionen svarade mig genom att lägga upp en bild från massakern i Srebrenica på Twitter, där utmärglade män och pojkar står bakom ett högt stängsel:
”Först började man prata om det som skiljer oss åt. Etnicitet, ursprung, medborgarskap, nationalitet. Viktigt att skilja på det där, sa de. Man grävde i historien och gick tillbaka i generationer för att definiera. Det slutade i [Srebrenicamassakern]”
Mina ord banade vägen för folkmord. Som bosniak talade hon av egen erfarenhet, skrev hon, som upplevt detta och därför inte som jag, kunde tillåta sig lyxen att filosofera om människors ursprung. Ändå fortsatte hon att heja glatt på mig. Hon gjorde en poäng av att göra det, med hög röst. Till slut frågade jag henne, vad säger det om dig att du är så oerhört vänlig, närmast insmickrande, mot mig varje gång du ser mig? Du anstränger dig verkligen för att söka kontakt, samtidigt som du torgför att det jag skriver och gör leder till folkmord på såna som dig? Jag frågade henne: Betyder inte dina ord något? Om de gör det, varför skakar du hand med någon du ser som din bödel?
Hon gick därifrån och efter det har vi inte pratat.
Om man verkligen tror, och öppet påstår, att någons ord är första steget mot folkmord, vad kräver det för beteende av en?
Jag tog upp det i paneldebatten med Andreas Gustavsson. Att han antingen var en hycklare som inte trodde på det han sade, eller en ynkrygg som inte förmådde markera mot ondskan ens när den satt bredvid honom. Att han så ivrigt sträckte fram handen till någon han menar bidrar till blodiga dåd, som “göder ett terrorhot”, som han uttryckte det. Jag hade inte varit så hövlig mot någon jag betraktade som så destruktiv, sade jag.
Så, undrade jag, är du falsk som inte tror på vad du skriver, eller är du en ynkrygg? Det blev tråkig stämning.
I Ledarredaktionen tillstår Jens Liljestrand att han minsann kunnat erkänna att han har haft fel. Det låter ödmjukt. Tänk om det är sant, tänker jag, och läser därför allt han skrivit genom åren om invandring, migrationspolitik och angränsande ämnen. En diger skörd. I podden medger han också att invandringsdebatten har varit förljugen och att han kom till den insikten när Stefan Löfven sa att "vi såg det inte komma". Påståendet var nämligen så absurt, menar han, att det fick honom att inse att något var ruttet. Men Löfven sade detta först 2019, vilket var långt efter att personer som Paulina Neuding, Per Gudmundson, Thomas Gür, Johan Lundberg – eller Douglas Murray för den delen – skrivit om det. Och långt, långt efter att Sverigedemokraterna varnat för utvecklingen.
Det var först när problemen blivit omöjliga att ignorera som Löfven sade detta. Men även om 2019 var sent, så var det inte då Jens Liljestrand sade något. Nej, läser man vad han skrivit i frågan så uttalar han sig aldrig om Löfvens famösa intervju, varken i tidningsspalter eller på X. Det dröjde ända till en text i juni förra året innan han ens antydde att något i den förda migrationspolitiken kanske var fel: ”Jag har nog haft fel, om allt. Migrationspolitiken har varit mer misslyckad än jag velat förstå”.
Det är förpliktigande ord. Om man som Liljestrand har vigt en avsevärd del av sin kulturskribentskarriär åt att “höja priset för andra att uttala sig i migrationsfrågan”, som Paulina Neuding uttryckte det i Ledarredaktionen. Hur gick det med omvärderingen av allt han hade haft fel om? Om han verkligen hade menat det han skrev så hade förmodligen läsningen av Douglas Murrays bok ha resulterat i en annan sorts text. Trots erkännandet har han aldrig fullt ut konfronterat sina tidigare ställningstaganden.
Nu säger han att han inte heller vill ha för stor invandring, för då blir det för mycket kriminalitet, religiösa extremism och segregation, kanske till och med kåkstäder. Allt detta säger han i Ledarredaktionen. Så vad är då problemet med Douglas Murrays analys?
Förmodligen att Murray varnade för utvecklingen i för god tid, långt innan Socialdemokraterna vände, vilket även det var innan Jens Liljestrand stoppade sitt våta finger i luften för att se om han kunde vinna något på att byta fot. Viktigast för honom tycks vara att upprätthålla en fin självbild, att bli lite rörd av sin egen ödmjukhet. Liljestrands erkännande av sina fel är därför inte ett uttryck för genuin ånger, utan snarare en del av hans roll i den moraliska teatern – en narcissistisk upphöjelse av den egna positionen, utan koppling till handling.
Att vara i offentligheten kan ofta kännas som att delta i ett skådespel, där rollerna är färdigskrivna och det enda oväntade som händer är att skådespelarna då och då byts ut. Apor som plockas in för att apa sig. Inget är på riktigt, allt är en pervers form av underhållning.
Men det är inte sant. Ord betyder något. Det du skriver i en text betyder något. Om man inte kan stå för det, inte säga det ansikte mot ansikte, så borde man inte skriva det heller. Men samtidigt som ord betyder allt för den här sortens människor – betyder de heller ingenting. De betyder allt, eftersom skicklighet i språkspelet är sättet man stiger i rang i offentligheten. De tillhör den kulturelit som gömmer sig bakom en mur av symbolik och moralism, vilket avskärmar dem från de praktiska konsekvenserna av deras ställningstaganden. Denna isolering gör deras utspel till en slags intellektuell teater, där de vinnlägger sig om att framstå i bästa möjliga dager, snarare än genuin samhällsdebatt.
Vilka är Liljestrands verkliga åsikter? Har han några utöver sin status och pengar? Svårt att säga. Hans positioneringar är symboliska, och han intresserar sig aldrig för lösningar på verkliga problem. Både han och Andreas Gustavsson är fast i en värld av symboler och abstraktioner, där ord förlorar sin koppling till verkliga handlingar och konsekvenser. Därför kan de mysa med någon vars ord de menar leder till Auschwitz.
Samtidigt som verkliga problem som bombdåd, gängkriminalitet, ungdomsrån och massmigration kvarstår, förskansar sig vänstereliterna i ordlekar och symbolpolitik. De slipper konsekvenserna, men höjer istället priset för dem som vågar adressera problemen.
Ivar Arpi
Prenumerera på eller stötta Rak höger
I takt med att fler blir betalande prenumeranter har Rak höger kunnat expandera med fler skribenter och mer innehåll. Vi får inget presstöd, vi tar inte emot pengar från någon intresseorganisation eller lobbygrupp. Det är endast tack vare er prenumeranter vi kan fortsätta vara självständiga röster i en konform samtid. Så stort tack för att ni är med, utan er hade det inget av detta varit möjligt.
Den som vill stötta oss på andra sätt än genom en prenumeration får gärna göra det med Swish, Plusgiro, Bankgiro, Paypal eller Donorbox.
Swishnummer: 123-027 60 89
Plusgiro: 198 08 62-5
Bankgiro: 5808-1837
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
Väldigt bra! På våra kultursidor är kjesaren fortsatt naken! Påminner om den amerikanska debatten om än i något blekare kopia! Vi får hoppas på att den islossning som påbörjats i USA i o m Trumps seger även kommer hit! Tur att vi har fri media och några kämpande hjältar kvar ( Du o AnnaKarin W, AronFlam, Jens Ganman, Johan Lundberg, Thomas Gur, Kvartalgänget,Sista Måltiden,Marco Strömberg God Ton för att nämna några) Finns kanske några bra på vänstersidan jag missat?? Tyvärr har många där tappat skärpan sedan de smittats av eokememet!
Strålande, speciellt stycket om Liljestrands självbild och narcissistisk upphöjelse av sin egen position. Liljestrand är ett typexempel på det skådespeleri som vänsterskribenter och debattörer använder sig av för att bli omtyckt och glänsa bland sina jämlikar och där ord, fakta och analys får ge vika för de dogmer som vänstern bygget som skydd mot verkligheten. Att blunda för obekväma sanningar påminner om motståndet mot Galilei som observerade en verklighet som stred mot dåtidens dogmer. Tack Ivar, för dina ord om ordets betydelse för sanning och demokrati.