Johan Lundberg: Den bortglömda slavhandeln

Den arabiska slavhandeln pågick längre och drabbade fler än den transatlantiska. Ändå ignoreras den. Det unika med Väst är inte den historiska skulden utan att man avskaffade slaveri runtom i världen.

“Slavmarknad” (1910) av Otto Pilny (1866-1936). Foto: Fine art images/Heritage images/Getty)

För ett par år sedan fick Forum för levande historia i uppdrag av dåvarande MP-språkröret, tillika jämställdhetsministern Märta Stenevi, att till en kostnad av 1,7 miljoner kronor ta fram ett undervisningsmaterial med målsättningen att öka kunskapen om Sveriges delaktighet i den transatlantiska slavhandeln. Målgruppen var huvudsakligen elever i grundskola och gymnasium.

Bakgrunden till denna satsning var i sin tur en ”kunskapsöversikt” över afrosvenskars situation i Sverige, publicerad 2014 på initiativ av den dåvarande integrationsministern Erik Ullenhag (L). Denne hade för uppgiften städslat Tobias Hübinette, Victoria Kawesa och Samson Beshir med assistans av bland annat Kitimbwa Sabuni. Med den laguppställningen var kunskapsöversiktens slutsats föga förvånande, nämligen att många afrosvenskar drabbas av ”afrofobi” i form av ”föreställningar och stereotyper om Afrika och om svarta människor som går tillbaka till kolonialtiden”.

När sedan regeringen 2021 meddelade att Forum för levande historia fått i uppdrag att till skolelever sprida kunskap om Sveriges roll i transatlantisk slavhandel, påpekade Stenevi, i linje med de ovan nämnda postkoloniala ”forskarna”, att Sveriges delaktighet i handeln med slavar har gömts undan eller glömts bort, och att ”slavhandeln var en del av den svenska ekonomin, och att det systemet påverkade vår världssyn och rasistiska föreställningar”.

Redan här kan en rätt märklig logik noteras. Att folk i gemen under lång tid svävat i okunskap om Sveriges blygsamma delaktighet i europeisk slavhandel, antas ha bidragit till att rasistiska föreställningar har reproducerats. Föreställningar som alltså har sin grund i en verksamhet som ingen känt till.

Nåväl. Historiska kunskaper kan väl aldrig skada, och skulle ett studium av hemskheter som svenskar varit delaktiga i för flera hundra år sedan, kunna göra dagens skolelever mer observanta på rasism i nutiden, så är väl det bara att välkomna. Eller?

Den som i dag tar del av Forum för levande historias kunskapshöjande material – som nu funnits tillgängligt under drygt ett år – får dock snabbt en känsla av att det fortfarande är en hel del som, för att citera Stenevi, glömts bort och gömts undan i fråga om handeln med slavar. Det gäller inte minst den historiska kontexten runt den transatlantiska slavhandeln.

En världskarta med rubriken ”Översikt över slavhandeln från Afrika, 1500–1900” har till exempel en central plats i inledningen av materialet (som alltså är digitalt). Kartan visar hur  afrikanska slavar förflyttas från en plats till en annan:

både vart förslavade människor transporterades och ungefär hur många människor som togs från Afrika. Kartan (. . .) visar att omkring 12,5 miljoner fångar lastades på skepp i Afrika. 11 miljoner av dem hamnade i Syd- och Nordamerika och Karibien.

Kartan, som är en modifierad version av en karta på databasen Slave Voyages, visar dock mer än vad den svenska beskrivningen gör gällande. Vad är det för pilar som går från norra delarna av Centralafrika till Nordafrika? Och från Östafrika till Saudiarabien, Jemen och andra delar av Mellanöstern? Det behöver tydligen inte svenska skolelever få veta.

Det som inte omnämns är alltså för det första den östafrikanska slavhandeln, där afrikaner fördes till den muslimska världen. Denna slavhandel beräknas ha varit mer omfattande än den transatlantiska. Den sistnämnda omfattade 12 miljoner slavar med afrikanskt ursprung av vilka mellan 500 000 och en miljon hamnade i Nordamerika. Mellan 12 och 15 miljoner människor från områden söder om Sahara beräknas emellertid ha förslavats i den arabiska slavhandeln, vilket dock hänger ihop med att den pågick längre än den transatlantiska, närmare bestämt från 800-talet och en bra bit in i 1900-talet. Dock finns en betydande skillnad jämfört med slavhandeln över Atlanten. De manliga offren för den arabiska slavhandeln kastrerades systematiskt. Ättlingar som kan föra sina förfäders talan är därför få (vilket för övrigt gör att det tal om folkmord och förintelse som jag tog upp i min förra artikel är betydligt mer relevant i fråga om den arabiska slavhandeln än den transatlantiska).

Med tanke på att det i Sverige i dag finns stora befolkningsgrupper som härrör från områden dit offren för den östafrikanska slavhandeln fördes kan man undra om det inte också bland de befolkningsgrupperna finns risk för ”föreställningar och stereotyper om Afrika och om svarta människor som går tillbaka till kolonialtiden”.

“The bitter draught of slavery” (1885) av Ernest Normand (1857-1923).

Den andra slavhandel som Forum för levande historia är tyst om är den nordafrikanska. Robert C Davis, professor i tidigmodern, italiensk socialhistoria, har i sin gedigna studie av denna slaveriverksamhet, Christian Slaves, Muslim Masters (2003), uppskattat att en bra bit över en miljon kristna européer blev offer för muslimska – så kallade barbareska – slavhandlande pirater. Deras räder sträckte sig ända upp till engelska och walesiska kuster, till Färöarna, Irland och till och med Island.

Ett exempel på det sistnämnda är de så kallade turkräderna sommaren 1627, då sammanlagt 380 islänningar togs som slavar och fördes till nuvarande Algeriet.