Johan Lundberg: Radikalfeminismen fick sitt blodsoffer
I mars 1984 hittas Catrine da Costa styckad. Kultursidor, jurister och etablissemang omfamnar den vänsterradikala idén att överheten alltid slipper undan. Därför fångas förmodligen aldrig de skyldiga.
Att ett dogmatiskt ideologiskt perspektiv kan förblinda intellektuella finns det många exempel på i historien. När den ideologiska kontexten efterhand har vittrat sönder, är allt som återstår en koreografi som är svår att följa stegen i. Ännu svårare är det att förstå vad det var som var så provocerande.
Dylika tankar aktualiserades häromsistens när jag lyssnade på podden Bildningskomplexet och dess ambitiösa dubbelavsnitt om det så kallade styckmordet på Catrine da Costa 1984. Hur kunde det komma sig att så många valde att gå i takt; att så få vågade ställa kritiska frågor? Bakgrunden till själva rättegången finns det anledning att i dag, exakt fyra decennier senare, påminna om. Catrine da Costa, som var prostituerad och heroinist, hade hittats styckad; kroppsdelarna återfanns i ett antal sopsäckar på två olika platser, i och på gränsen till södra Solna, dock utan att huvudet någonsin hittades. Hur – eller ens att – da Costa dödats kunde därför inte fastställas.
Den hypotes som polis och åklagare till slut fastnade för var att da Costa på annandag pingst hade stämt möte med två läkare, i massmedia benämnda “allmänläkaren” och “obducenten”. De tre personerna ska, tillsammans med allmänläkarens ett och ett halvåriga dotter, ha tillbringat eftermiddagen på obducentens arbetsplats, rättsläkarstationen i Solna (där det för övrigt trots att det var helgdag förekom viss annan aktivitet). Där ska de båda männen under några timmar ha gjort följande: iförda någon sorts rituella utstyrslar haft sex med varandra samt med kvinnan. Efter det mördar de, enligt hypotesen, da Costa samt styckar liket och paketerar slutligen kroppsdelarna i plastsäckar. Allt ska ha observerats av den lilla flickan men också dokumenterats med fotografier. De sistnämnda ska sedan ha framkallats av en fotofirma i Solna centrum, där allmänläkaren diskuterat innehållet på fotografierna med det par som ägde fotoaffären.
Det bör påpekas att det inte förelåg någon som helst teknisk bevisning som kunde styrka denna hypotes riktighet. De två läkarna tycks endast ha varit flyktigt bekanta, om ens det. De hade under en kort tid varit verksamma på SÖS samtidigt, och i samband med det bjöd obducenten sin kollega en kväll på te och räksmörgås i sin bostad, där även frun var närvarande. En tid senare (cirka två år före Catrine da Costas död) var obducenten tillsammans med sin dåvarande flickvän hembjuden till allmänläkaren och dennes gravida fru, med katastrofalt resultat (de två kvinnorna kom inte alls överens). Att allmänläkaren skulle ha känt Catrine da Costa fanns det inga som helst belägg för, medan ett fåtal diskutabla vittnesmål gjorde gällande att obducenten setts med henne, dock inte vid det tillfälle då mordet skulle ha skett.
Trots bristen på bevis slog rätten ändå fast att den ovan beskrivna hypotesen om vad som skedde på rättsläkarstationen våren 1984 var med sanningen överensstämmande. Läkarna dömdes dock inte för mord, eftersom det inte gick att fastställa att något mord hade skett, men påstods av rätten ha styckat kvinnan. I praktiken innebar det att de i allmänhetens ögon uppfattades som skyldiga till mord.
Men eftersom brottet mot griftefriden var preskriberat kunde de inte dömas till något straff, och eftersom de friats från mordanklagelserna kunde domen inte överklagas. Dock kunde de fråntas sina läkarlegitimationer, vilket skedde som en konsekvens av en massiv radikalfeministisk mobilisering. Med sina läkarlegitimationer indragna, samt i alla stora svenska medier uthängda som perversa sexmördare, hade livet förstörts för de båda läkarna och deras anhöriga.
Hur är det möjligt? För att förstå detta märkliga skeende måste man titta närmare på beståndsdelarna i hypotesen. Flera av dem härstammade från USA, ska tilläggas. En sådan föreställning var idén om en ytterst utbredd förekomst av incest. Enligt vissa uppgifter som florerade under 1980-talet hade så många som en tredjedel av alla barn varit utsatta för sexuella övergrepp i familjen. Dessa påståenden kombinerades i sin tur med föreställningar om bortträngda minnen (som ju senare skulle leda till nya rättsskandaler, den mest kända naturligtvis den med Thomas Quick).
Föreställningarna om incest var orsaken till att allmänläkaren överhuvudtaget drogs in i utredningen om mordet på Catrine da Costa. Hans fru hade nämligen börjat misstänka att hans sexuella ointresse var tecken på en sexuell perversion som tog sig uttryck i sexuella övergrepp på deras gemensamma dotter. När det därefter blev känt att allmänläkarens ”kompis” obducenten var misstänkt för mordet på Catrine da Costa så började allmänläkarens fru misstänka att barnets babyspråk – hon var vid tillfället 1,5 år gammal – kunde ge upplysningar om vad som skett på rättsläkarstationen i Solna. Dotterns ”vittnesmål”, tolkade av modern, blev på det sättet centrala i rättegången.
Påstådda sexuella perversioner påverkade även domen av "obducenten". Han hadebevisligen köpt sex på Malmskillnadsgatan (vid den tiden förvisso inte ett brott, men givetvis inte lämpligt för en läkare i hans ställning) – vid några tillfällen ensam, vid andra tillsammans med den dåvarande frun. Andra viktiga indicier för att fastställa obducentens perversa läggning var hans filmsamling, som vid sidan av den tidens mest populära komedier, tecknade filmer, spänningsfilmer och dramer, också innehöll ett par så kallade splatterfilmer – vilka förevisades vid rättegången under stor medial uppståndelse. (Läkarens fru skulle även ha haft många tatueringar på kroppen, bland annat på skinkorna.)
Man kan ju tycka vad man vill om det, men det har knappast något större bevisvärde
Så varför var polisen och medierna så obenägna att leta efter alternativa och mer sannolika gärningsmän än de två läkarna? Det hade att göra med den andra ideologiskt färgade idé som var styrande för behandlingen av rättsfallet och som även den härrörde från USA. Det var föreställningen om att det i västvärldens patriarkala samhällen inte rådde likhet inför lagen, utan att det sågs mellan fingrarna med brott utförda av män och i synnerhet män från överklassen. Detta gällde i synnerhet brott där offren var kvinnor, enligt teorin, och i synnerhet kvinnor från underklassen.
Med da Costa-fallet erbjöds ett gyllene tillfälle att dels tydliggöra vilka friheter som män i etablissemanget hade vant sig vid att ta för att tillfredsställa sina perverterade lustar, dels att statuera exempel genom att för en gångs skull inte låta gärningsmän från samhällets toppskikt komma undan när de ertappades med fingrarna i syltburken.
Dessa idéer företräddes i styckmordsrättegången framför allt av journalisten, och sedermera terapeuten, Hanna Olsson, som vid den tiden hade bakom sig huvudsekreterarskapet för den prostitutionsutredning som slutförts 1980. Olssons syn på styckmordet kom, med utgivningen av hennes bok Catrine och rättvisan (1990), att vinna ett allt större gehör. Bland annat kom hennes perspektiv att omfattas av en hel del universitetsjurister, som Stockholmsprofessorn Madeleine Leijonhufvud samt av Christian Diesen på samma universitet. Även den senare skulle sedermera snabbt befordras till professor men var på 1990-talet doktorand i juridik samt skribent på stalinistpartiet KPML(r):s tidning Proletären. Framför allt fick dock Olssons världsbild starkt stöd av den röststarka opinionen av kulturskribenter på Dagens Nyheter och Expressen samt av en hel del reportrar och redaktörer på SVT.
Emellertid fanns det enstaka röster som förhöll sig kritiska till den alltmer unisona kören som till varje pris ville se läkarna ostraciserade. Vid sidan av Jan Guillou och Leif G W Persson, var det Per Lindeberg som ifrågasatte mediernas bild av de två läkarna som på ytan välartade män från övre medelklass men i själva verket perversa kvinnoförtryckare och mördare.
För att förstå den massiva kraft som mobiliserades mot dem som gick mot strömmen kan tas som exempel hur svårt det var för Per Lindeberg att ge ut sin väldokumenterade och – från ett nutida perspektiv – balanserade och välskrivna bok Döden är en man från 1999 (reviderad och utökad utgåva 2008). Förlag som Bonniers och Norstedts tackade nej med genomskinliga argument som att boken saknades allmänintresse, att det redan fanns en bok i ämnet (Hanna Olssons), att boken inte tillförde något nytt, och så vidare. När Lindeberg sedan hittat ett förlag, Fischer & co, tog det inte lång tid innan även dess redaktör fick kalla fötter och, på grund av påtryckningar, försökte förhindra utgivningen. I det fallet stod ägaren Thomas Fischer på sig och gav ut boken trots att han naturligtvis insåg att kritikerna inte skulle vara nådiga mot Lindeberg.
Som exempel på genomslaget för den motsatta bild som spreds i medierna, kan nämnas att Hanna Olssons på kultursidorna hyllade bok snart kom att tillhöra kurslitteraturen på journalisthögskolor och sociologiutbildningar. Boken fungerade som grund för en uppsättning av Strindbergs Ett drömspel på Orionteatern 1990, samt för låten ”Hanna och rättvisan” (1990) av popbandet Grymlings, vars medlem och kompositör Magnus Lindberg i en intervju fastslog att ”det finns ingen rättvisa för kvinnor i vårt samhälle”. Inom skönlitteraturen förekom nidporträtt av läkarna i Katarina Frostensons diktsamling Joner (1991), i P O Enquists pjäs Tupilak (1993) samt i Ernst Brunners roman Kocksgatan (1991). Som en illustration av det överspända tonläget i debatten kan anföras fängelsedirektören (!) AnnBritt Grünewalds ord i en ETC-artikel, om att Catrine da Costa ”blev (. . .) så farlig att hon måste mördas och skändas”.
När Lars Borgnäs i fyra olika program för Uppdrag gransknings räkning (2002) försvarade domarna mot de två läkarna samt i ett av programmen utmålat obducenten som en sannolik seriemördare (som kopierade Jack the Ripper), då fanns det uppenbarligen utrymme för ytterligare böcker i ämnet, i alla fall för den som Borgnäs själv skrev och som utgavs på Norstedts. Samma förlag gav även ut två böcker av rättsläkaren Jovan Rajs där han försvarade hur han drivit på för att hans forne elev, obducenten, skulle dömas för mord, få sin läkarlegitimation indragen och så vidare.
Det paradoxala i sammanhanget är förstås att den ståndpunkt som Hanna Olsson och Christian Diesen företrädde och utmålade som systemkritisk i själva verket delades av merparten av representanter för rättsväsendet, medieetablissemanget och kulturvärlden. Hur kan ett system vara kritiskt mot sig självt? Det var en ståndpunkt som på grund av sitt stora genomslag innebar att de två läkare (som enligt den radikalfeministiska retoriken skyddades av rättsapparaten) i själva verket utsattes för karaktärs- och justitiemord av rättssamhället.
Avslutningsvis finns det naturligtvis anledning att undra över vilka nutida föreställningar som vi om några decennier kommer att uppfatta på motsvarande sätt: som ståndpunkter som det framstår som obegripligt att någon kunde inta när den ideologiska kontexten runt dem vittrat sönder, men som det innan dess varit förbundet med ett högt pris att ifrågasätta – och stora förmåner att ställa sig bakom.
När man är mitt i dansen är den absurda koreografin svårare att upptäcka, men även i dag virvlar vi runt. Mekanismerna ser likadana ut i dag som för fyrtio år sedan. Och okritiskt medlöperi lönar sig fortfarande mer än vad kritiskt ifrågasättande gör.
Johan Lundberg
Rak höger expanderar
I takt med att fler blir betalande prenumeranter har Rak höger kunnat expandera med fler skribenter och mer innehåll. Vi får inget presstöd, vi tar inte emot pengar från någon intresseorganisation eller lobbygrupp. Det är endast tack vare er prenumeranter vi kan fortsätta vara självständiga röster i en konform samtid. Så stort tack för att ni är med, utan er hade det inget av detta varit möjligt.
Den som vill stötta oss på andra sätt än genom en prenumeration får gärna göra det med Swish, Plusgiro, Bankgiro, Paypal eller Donorbox.
Swishnummer: 123-027 60 89
Plusgiro: 198 08 62-5
Bankgiro: 5808-1837
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
 |
|
Ja tyvärr obefintligt med självkritiken, bättre att undvika att överhuvudtaget se bakåt och fråga sig hur det kunde komma sig att alla var så överens om något som några decennier senare framstår som mer el mindre bisarrt: förträngda minnen, apatiska barn osv osv
Leif GW kallar Costa fallet ett av Sveriges största rättsskandaler https://www.expressen.se/nyheter/brottscentralen/leif-gw-sa-dog-catrine-da-costa/