Johan Lundberg: Till kolonialismens försvar
Slaveri, rasism, folkmord, utsugning – listan är lång på det som Europas forna kolonialmakter lastas för. Men vad stämmer egentligen? Allt fler har på sistone börjat omvärdera kolonialismens historia.
”Det finns folk som tror att mordet på judarna var unikt i sin ondska. Det är ett stort misstag. Det var bara tekniken som tog ett steg framåt. Vår vita kristna civilisation har haft folkmordet som praxis i femhundra år.”
Dessa ord av Olof Lagercrantz från 1986 kan kanske förvåna eller uppröra med tanke på deras förringande av den nazistiska judeutrotningen, liksom deras missvisande framställning av kristendomen och den västerländska civilisationen.
Samtidigt är citatet belysande för hur den europeiska kolonialismen kommit att överskugga den nazistiska förintelsen som exponent för ondska. Det har i sin tur inneburit att varje försök att ifrågasätta eller nyansera de nutida uppfattningarna inom universitets- och kulturvärlden om kolonialismen, har mötts av våldsamma protester, inte sällan med krav på cancelleringar.
Till fokusförskjutningen från den nazistiska förintelsen till europeisk kolonialism ska jag strax återkomma. Men först några ord om cancelleringsförsöken, där två förhållandevis nyutkomna engelskspråkiga böcker kan tas som exempel: den amerikanske statsvetarprofessorn Bruce Gilleys The Case for Colonialism (2023) samt Oxford-professorn i teologi och etik Nigel Biggars Colonialism – A Moral Reckoning (2023).
I Gilleys fall handlade det initialt om en vetenskaplig artikel (som senare utvidgades till boken med samma namn), där han ifrågasatte de i nutida akademiska kretsar så utbredda uppfattningarna om den europeiska kolonialismen under framför allt 1800- och 1900-talen. I den första peer review-tidskrift som han 2017 vände sig till accepterade chefredaktören artikeln efter ett sedvanligt förfarande med anonyma recensenter. Dock rådfrågade chefredaktören för säkerhets skull redaktionsrådet. Där tog det stopp. Artikeln refuserades.
Proceduren upprepades med nästa tidskrift som Gilley vände sig till. Dock valde dess chefredaktör att publicera artikeln som en opinionstext utan att efterfråga redaktionsrådets åsikt. Det ledde till att halva redaktionsrådet sade upp sig (eller ställde sina platser till förfogande, som det heter i dessa sammanhang) i protest mot publiceringen. Efter två veckor avpublicerades artikeln, med Gilleys medgivande, efter att redaktionen mottagit dödshot. Sedan 2018 finns texten att läsa i tidskriften Academic Questions, där den är den mest lästa i tidskriftens 34-åriga historia.
Bråken runt Nigel Biggar inleddes i sin tur med publiceringen av en krönika i The Times där Gilleys artikel hyllades. Krönikan uppmärksammades av en Cambridge-professor i postkoloniala studier som omedelbart började organisera drev mot Biggar. Sammanlagt tre protestlistor (en undertecknad av ”avkoloniserade” Oxford-studenter, en av 58 Oxford-forskare, och en med 170 internationella påskrifter) krävde att hans då nyligen påbörjade forskningsprojekt ”Etik och Imperium” skulle stoppas.
Vad är då orsaken till att frågan om kolonialism har kommit att omgärdas av åsiktskommissarier som inte tillåter alternativa synpunkter eller förklaringsmodeller? Varför avfärdas forskare med begrepp som ”förintelseförnekare”, när de – utan att förneka förekomsten av grymheter, kulturförstörelse, exploatering och rasism i kolonialismens historia – ifrågasätter de postkoloniala teoretikernas onyanserade bild av att den västerländska civilisationen? Är man verkligen en kryptonazist om man inte finner stöd för att Europas välståndsutveckling från 1600-talet och framåt var en konsekvens av systematiska stölder från, folkmord på och förtryck av ursprungsbefolkningar runtom i världen?
Keep reading with a 7-day free trial
Subscribe to Rak höger med Ivar Arpi to keep reading this post and get 7 days of free access to the full post archives.
 |
|