Johan Lundberg: Victor Malms banala torftighet

Cancelkultur, åsiktskorridorer och wokeism är bara hjärnspöken hos högern. Kritiserar man dessa randfenomen är man nog högerextrem. Så resonerar de som varken vill se eller göra något åt problemen.

Det är inte helt enkelt att sätta fingret på exakt vad som karakteriserar det som Håkan Juholt så kärnfullt beskrev som ”klägget”. Det slog mig när jag bevistade Expressens kulturfest häromsistens. Den utmärktes av en blandning av journalister och programledare från statsägda medier samt allehanda kulturutövare, kritiker och opinionsbildare. Just den sortens mix misstänker jag var exakt vad Juholt avsåg med sitt begrepp.

Många utomstående skulle, är jag övertygad om, beskriva majoriteten av i alla fall kulturutövarna, kritikerna och opinionsbildarna på festen som vänster. Men jag är även medveten om att en sådan karakteristik skulle avfärdas kategoriskt av gruppen i fråga, där det skulle hävdas att dylika etiketteringar är illvilliga och missvisande genom att de inte gör rättvisa åt den svenska kulturdebattens breda palett av liberaler, vänsterliberaler, socialliberaler samt mer eller mindre demokratiskt sinnade socialister och kommunister.

När Expressens kulturchef Victor Malm, några dagar efter festen, publicerade en sågning av Douglas Murrays till svenska översatta bok Kriget mot väst: att bemästra en tid av oförnuft (NoPolar Publishing 2023), slog det mig att den alltmer centrala konflikten i det offentliga samtalet om kultur i allt högre grad har kommit att stå mellan två hållningar, som båda gör anspråk på just epitetet liberal, men som skiljer sig åt i fråga om synen på just den sorts problem som Murray diskuterar i sin bok, nämligen företeelser som wokeism och cancelkultur. (Douglas Murray intervjuades i Rak höger när boken gavs ut på engelska.)

De två hållningar som tydliggörs av hur man förhåller sig till det som Murray i denna och tidigare böcker belyst, kan beskrivas i termer av en överslätande kontra en stridbar attityd.

I det förra fallet förnekas, förringas eller försvaras förekomsten av sådant som cancelkultur, åsiktskorridorer eller wokeism. Enligt den motsatta hållningen ringar begreppen in en utveckling på kollisionskurs mot centrala värden i den västerländska traditionen av upplysning och klassisk liberalism. Det som förenar de två hållningarna är att båda avfärdar varandra med hänvisning till att den motsatta hållningen står i strid mot fundamentala liberala värden.

Douglas Murray.

Ett exempel på den överslätande attityden är filosofiprofessorn Åsa Wikforss som med en imponerande energi har ägnat sig åt att på sistone påtala problem med olika former av tänkande som inte håller sig inom de för dagen föreskrivna normerna för vad som bör tyckas och uttryckas. Nyligen hävdade hon till exempel, apropå en studie om utbredd självcensur, att kritiken mot förekomsten av så kallade åsiktskorridorer är problematisk därför att den ”inte har lett till en mer upplyst debatt” utan tvärtom har försämrat ”debattens kvalitet”. Enligt henne bör en åsiktskorridors positiva effekter inte underskattas, i form av bland annat en ”mer humanitär och disciplinerad diskussion”.

Cancelkultur är inte något dåligt, det är tvärtom sunt “politiskt gränshållande”, som genusvetaren Rebecca Selberg formulerat saken.

Victor Malm är i sin artikel inne på liknande resonemang och avfärdar Murrays bild av hur en rad anti-västliga föreställningar har kommit att på ett destruktivt sätt breda ut sig i offentligheten, som representativ för ”den identitära nykonservatism som når framgång runtom i världen”.

Visst: identitär nykonservatism låter knappast som något som höjer ”debattens kvalitet”. Men den viktigare frågan är om det verkligen är en korrekt beskrivning av Douglas Murrays bok, som ju i strid med den identitära högerns idéer försvarar den klassiska liberalismen och den västerländska upplysningstraditionen – i Murrays fall alltså mot systematiska attacker, vilka efter George Floyds tragiska död sipprade ner från universiteten genom samhällskroppen via BLM-aktivister.

Malms påstående blir inte mindre märkligt med tanke på att Murray i sin bok vänder sig mot akademiska teoretikers kritik mot ”färgblindhet”. Det vill säga den idé som bland annat Martin Luther King propagerade för, om vikten av att bortse från folks hudfärg – vilket enligt nutida företrädare för så kallad kritisk rasteori anförs som exempel på rasism. Därtill kan noteras att Murray framhåller hur västerländsk konstutövning vitaliserats genom ingående studier, styrda av beundran, av estetiska uttryck från andra kulturkretsar (vilket av identitetsvänstern avfärdats som ”kulturell appropriering”) – knappast det heller en ståndpunkt som är typisk för en ”identitär” höger.

Nu säger sig Victor Malm förvisso hålla med Douglas Murray om: ”att det finns en postkolonial politisk rörelse som driver hård kritik mot upplysningsarvet i allmänhet och dess mörka kontinenter i synnerhet”. Denna beskrivning, säger Malm (i och för sig efter att lite tidigare i artikeln ha raljerat om exakt samma idéer):

är förstås sann, liksom att denna ibland tar sig absurda, dumma uttryck: statyvältarkarnevalen som pågick våren 2020, New York Times historierevisionistiska ’The 1619 project’ eller försöken att cancellera Immanuel Kant och David Hume för rasism.

Dock är detta, inskärper han, endast ”marginalfenomen”. Så: efter att först ha avfärdat Murrays bok som högerextremistisk, därefter givit Murray rätt i sak när det gäller existensen av – och de grundläggande idéer som bär upp – de fenomen som Murray kritiserar, landar Expressens kulturchef i ståndpunkten att bokens titel är. . . överdriven. Kriget mot väst – är verkligen krigsmetaforiken lämplig i sammanhanget? Det är sant, men det är ändå inte förjävligt, för att parafrasera en känd sentens.

Victor Malm. Foto: Frankie Fouganthin

Detta kan förvisso tyckas vara en marginell invändning, men i Malms text genererar den en störtskur av negativa omdömen: ”banal totftighet”, ”långsökt”, ”överdrifter nära det vulgära”, ”konspiratoriska kvaliteter”, ”tråkig” och så vidare.

Men är det då verkligen ett marginalfenomen som Murray diskuterar? När förvandlades ett historierevisionistiskt projekt (som det nämnda 1619-projektet) initierat av New York Times till ett ”marginalfenomen”?

Om nu inte Murrays initierade genomgång räcker – och för att stävja kritik om att boken saknar relevans för andra än engelsmän och amerikaner – kan vi ta Sverige som exempel. Implementeringen av intersektionella perspektiv och kvotering inom statliga myndigheter, högre lärosäten, regioner och länsstyrelser under andra halvan av 2010-talet? Är det ett marginalfenomen? ”Intersektionella perspektiv” innebär alltså att samhället beskrivs på exakt det missvisande sätt som Douglas Murray uppehåller sig vid: som genomsyrat av olika sorters förtryckande strukturer. För att nu inte tala om bilden av den västerländska historien som en enda lång räcka av förtryck, framför allt av alla som inte är vita, heterosexuella män (som i den mån de inte även är döda uppfattas som kollektivt skyldiga till sina anfäders eventuella missdåd). Detta är inte randfenomen, tyvärr. 

Som jag och flera andra har visat i andra sammanhang, har utbredningen i Sverige av intersektionella perspektiv bland annat gått ut över arbetet mot hedersförtryck (genom att den intersektionella analysen ger vid handen att den som tar upp hedersförtrycksfrågan är rasist). Med tiden har i just den frågan verkligheten till slut trumfat de akademiska teorierna. Dock hade den utvecklingen gått betydligt snabbare – och krävt betydligt färre offer – om den inte hade motarbetats av dem som i det fallet värnade om ”debattens kvalitet” genom att utmåla dem som påtalade problemen som högerextremister.

Johan Lundberg

---

Intervju med Johan Lundberg

Som första steget i en expansion välkomnade jag i går Johan Lundberg som ny skribent på Rak höger. Nedan kan ni läsa en intervju med honom.

Johan Lundberg.

Varmt välkommen som skribent på Rak höger, Johan Lundberg!

Den första texten av dig som jag hittar i Mediearkivet Retriever är i Svenska Dagbladets kultursida från 9 januari 1995. Där recenserar du en då ny bok av Camille Paglia:

vars texter när de är som bäst har en närmast dionysisk karaktär, präglade som de är av ett rått, oborstat, känsloladdat skrivsätt, vars främsta kännetecken är energin, spontaniteten och den sunt skeptiska attityden till den typ av välartat, politiskt korrekt tänkande som under det senaste decenniet frodats inom de kulturella, akademiska och massmediala etablissemangen.

Det har nästan gått 30 år sedan dess. Vad tänker du när du läser det där citatet? Vann Paglia mot den politiska korrektheten? 

– Jag tänker att den där dionysiska sidan inom humaniora inte har haft helt lätt att göra sig gällande i den värld av kamrersjälar som dagens universitet har utvecklats till. Jag är stolt över att jag har stått på den förlorande sidan i den kampen sedan 1990-talet. För, nej, Camille Paglia vann inte, men hon visade sig ha rätt och hon borde med sin fantastiska bok Sexual Personae (1990) ha blivit mönsterbildande.

– Camille Paglia var tillsammans med sin före detta handledare vid Yale, Harold Bloom, en av de första att ifrågasätta den utveckling inom universitetsvärlden som jag själv då, i mitten av 90-talet kände stark skepsis mot och som jag fortsatt att kritisera på senare år, till exempel i min bok När postmodernismen kom till Sverige (Timbro 2020). 

Dina första böcker – som Figurationer (2009), En evighet i rummets former gjuten (2000) och Under omprövning (2011), fokuserade på konst och kultur. Jag upplevde det offentliga samtalet under det sena 00-talet och tidiga 10-talet som mer fokuserat på den sortens frågor. Men det kanske mest var ditt fel? Är offentligheten mindre intresserad av den sortens frågeställningar? 

– Att det inte är samma fokus på den sortens frågor beror nog mest på att kultursidorna i dag är intresserade av helt andra saker än den sortens idédebatt. Det finns också i kulturvärlden generellt sett ett större mått av konsensus än då. Att ifrågasätta rådande trender – vilket borde vara en självklarhet för varje land som gör anspråk på att kalla sig kulturnation – gör att man riskerar att förlora alla plattformar på ett helt annat sätt än vad som var fallet för 20–30 år sedan. Akademiskt finns det alltför många som har gjort stora investeringar i idéer och teorier som är väldigt grunda, varför man till varje pris vill undvika debatt och strypa all diskussion.

Din bok Ljusets fiender kom 2013. Den påverkade mig på ett fundamentalt plan. Många andra också. I den så klargör du hur extrema ideologier slagit rot mitt i samhället, hur de finansieras av skattemedel och vilka som ligger bakom. Vad fick du för reaktioner på boken? 

– Den fick vad man brukar kalla ”blandad kritik”. I Dagens Nyheter jämfördes den med ett polisprotokoll och läsningen av boken liknades vid att bli uppträngd i ett hörn på en fest av någon som maniskt vill berätta om allt han tycker illa om. Det är en känd taktik. Ger man många exempel till stöd för de teser man driver, så blir man liknad vid någon sorts monoman asperger-aktiv upprättare av polisprotokoll, och ger man inte många exempel så anklagas man för att vara svepande och anekdotisk. 

Nyligen gavs en tredje utvidgad upplaga ut. Det har gått tio år sedan den först gavs ut. Tar fler hoten du identifierade på allvar? 

– Det har skett stora förändringar, inte minst när det gäller islamistisk extremism. Det arbete som har bedrivits inom ramen för stiftelsen Doku, som jag var med och startade, vittnar om det. Sedan är det desto sorgligare att mycket av den legering mellan islamism och vänsterextremism som jag skrev om i Ljusets fiender har förvärrats. Särskilt med avseende på vänsterlutande antisemitism, som jag i boken diskuterar rätt grundligt, och som jag uppfattar i dag har blivit mer rumsren. Dess företrädare har paradoxalt nog blivit ännu mer accepterade i etablerade medier än vad fallet var 2013.

Du är docent i litteraturvetenskap, verksam som lektor på Stockholms universitet. Varför ska man läsa litteratur? Blir man godare, smartare och/eller snyggare av det? 

– Att leva sig in i fiktiva skildringar, gör att man får erfarenheter, ibland extrema sådana, till en väldigt låg kostnad. Och att få erfarenheter gör en förhoppningsvis smartare. Att man skulle bli så mycket godare är nog tveksamt. En fullt legitim anledning till att läsa litteratur skulle snarare kunna vara att få distans till nutiden och få möjlighet att vistas i världar och miljöer där det är mer givande att vistas.

Vilka tre skönlitterära böcker måste man ha läst, enligt dig.

– Om jag ska svara ärligt på frågan blir svaret tyvärr rätt förutsägbart: Vergilius Aeneiden, Shakespeares Hamlet och sedan någonting mer modernt: kanske Dostojevskijs Onda andar? 

Vad pratar vi om för lite i dag? Vad pratar vi för mycket om?

– Apropå den förra frågan: vi pratar för lite om skönlitteratur som kunskapskälla, som pedagogiskt verktyg – för att få förståelse för historiska epoker eller historiska händelser och skeenden. Franska revolutionen via Dickens A Tale of Two Cities; politisk extremism runt år 1900 via Joseph Conrad, Henry James och nämnda Onda andar; 1800-talets sionism via George Eliot; första puniska kriget via Flaubert, klankulturer via Dante och så vidare.

– Utifrån ett vidare perspektiv talas det för mycket om västvärldens historiska skuld – och för lite om västvärldens historia som en unik, successiv befrielse från olika former av förtryck.

---

Intervju med Douglas Murray

---

Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)