I sin senaste bok – Koryféerna – en konspirationsroman (Polaris) – skildrar Lena Andersson Palmemordet, även om det är lätt maskerat med andra namn. Det är en av få böcker om Palmemordet som jag har haft svårt att lägga ifrån mig. Kanske beror det på att det är en skönlitterär bok, som därför kan komma närmare än vad som har gått på annat vis. Det är en annorlunda och underhållande bok som tvingar en att tänka efter.
Lena Andersson utforskar samhällsandan i slutet av folkhemseran och bjuder på en kritisk granskning av makt och demokrati. Varför har vi accepterat att mördaren av vår statsminister aldrig har hittats? Hur kan “inkompetens” tillåtas vara en förklaring? Och hur kommer det sig att journalistiken alltmer börjat liera sig med makten och myndigheterna, snarare än granska dem?
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
Share this post