Kan en myndighetsnörd ge Skolverket en omstart?

Joakim Malmström är Skolverkets nye generaldirektör. I en intervju berättar han om sin plan för en omstart – med fokus på lärarens auktoritet och mindre ideologi. Kan en ”myndighetsnörd” lyckas?

Joakim Malmström efterträdde Peter Fredriksson som generaldirektör för Skolverket i mars i år. Foto: Regeringen

Joakim Malmström, Skolverkets nye generaldirektör, står inför sitt hittills mest utmanande uppdrag: att vända förtroendet för en myndighet som länge präglats av splittrad styrning och omfattande kritik. Med en bakgrund som historiker och erfaren chef på flera stora myndigheter är han fast besluten att skapa ordning och återupprätta lärarens auktoritet. "Vi behöver ha lärarna i förarsätet i klassrummet", säger Malmström, som nu tar sig an arbetet med att minska ideologiskt präglade inslag och sätta fokus på kunskap och evidens.

En myndighetsstyrningsnörd. Det är så Skolverkets nye generaldirektör Joakim Malmström beskriver sig när jag träffar honom för en intervju på myndighetens huvudkontor i Solna.

Skolverket är den tredje myndigheten som 46-årige Malmström leder. Karriären har gått fort: efter att raskt nått den administrativa toppen vid Stockholms universitet, blev han 2017 landets yngste myndighetschef, i rollen som överintendent på Naturhistoriska Riksmuseet. Några år senare utsågs Malmström, som är disputerad i historia, till Sveriges riksarkivarie. Och nu alltså Skolverket, den största av landets fem skolmyndigheter, med nästan 900 anställda. Men medan Malmströms tidigare arbetsplatser rankas mycket högt i förtroendemätningar, är det annorlunda med Skolverket. Myndigheten har legat i bottenskiktet när det kommer till allmänhetens förtroende under 13 år i rad. Dessutom får man återkommande kritik från såväl lärare, akademiker och andra skoldebattörer. Så vad lockar Joakim Malmström just hit?

– När frågan först dök upp, tänkte jag så här: nej, det tror jag inte. Även om jag har varit många år i universitets- och högskolevärlden, har jag ju aldrig rört mig i skolans värld. De kommer äta mig levande, eftersom jag saknar skolbakgrund. Men sen kom frågan tillbaka, mer än en gång. Med 900 skolexperter behövs inte en till – det som saknas är någon som kan myndighetsstyrning och få fason på organisationen. Det finns stora utmaningar för Skolverket att jobba med. Det tyckte jag var intressant och spännande.

Under vårt samtal återkommer Malmström ofta till Skolverkets behov av styrning och av en ”förflyttning”. Frågan är vad han anser att myndigheten behöver flytta från? Jag är en av dem som kritiserat Skolverket för att i stödmaterial, handledningar och rekommendationer fortsatt torgföra en uppsättning pedagogiska idéer om undervisning som är influerade av en konstruktivistisk metodik och en postmodern kunskapssyn. Det har skett i konflikt med politiska direktiv. Hur är det med myndighetens syn på läraren?

– Det är inte som om myndigheten på något systematiskt vis driver en kunskapssyn som är den där konstruktivistiska, där läraren är en coach. Vi pratade med läroplansavdelningen så sent som häromdagen kring det där, med anledning av att jag skulle träffa dig. Fakta och kunskaper ska vara i fokus.

Malmström är tydlig: Statens Skolverk i Solna driver ingen egen agenda. Problemet är snarare, enligt den nye generaldirektören, bristen på samordning inom myndigheten. Verksamheten sönderfaller i fem-sex ”helt olika myndigheter”, där ”var och en inom sitt område är ambitiösa, entusiastiska och har en genuin, vilja att göra bra saker”, men där samordning och ensning saknats. Det finns ingen gemensam bild av vilken slags nytta verkets medarbetare ska åstadkomma i skolväsendet.

Ingen samordning och därför ingen agenda. Men under femton års tid med start 2009 har Skolverket exempelvis förespråkat att normkritik ska genomsyra hela det pedagogiska uppdraget och att läraren till en följd härav ska träda tillbaka. Det var inga enstaka skrifter, utan skedde med emfas och ihärdighet. Normkritik beskrivs i myndighetens material som ett vaccin mot makthierarkier och pedagogiskt förtryck. I nyproducerade filmer med tillhörande kommentarmaterial, förklarar Skolverket skillnaden mellan framgångsrikt ledarskap i klassrummet kontra inte alls framgångsrikt. Läraren som föreläser, ställer krav och tar kommando i klassrummet gestaltas på övertydligt vis som en diktator som ogillar sina elever. Den digitala, kompisläraren däremot framställs som klassens hjälte. Här framträder ett mönster, eller?

– Jag hör vad du säger. Men jag kan i mina dialoger på chefsnivå konstatera att det inte är en agenda som drivs. Fakta är i fokus, liksom den här regeringens tydliga fokus på grundläggande färdigheter. Det sker en förflyttning mot det analoga, mot läroböcker. Jag upplever att det har famnats inom myndigheten och av de bärande leden. Det är också sådant som vi håller på att sätta på pränt som prioriterade områden i verksamhetsplaneringen framåt.

Vetenskap, evidens och en renovering på djupet

Nej, under sitt halvår i Solna har Joakim Malmström inte noterat någon ideologisk slagsida. Däremot saknas en berättelse och en röd tråd i vad myndigheten står för, säger han. Under 2023 kritiserade skolminister Lotta Edholm myndigheten för att det omfångsrika materialet på webben brast i vederhäftighet, relevans och tillgänglighet. Det ledde till en order om digital storstädning:

–Vi förstod att den myndigheten har producerat en film per dag i tio års tid. Då kan man ju, som ny myndighetschef som vill få en samordnad och effektiv myndighet som gör vettiga grejer, tycka inte låter klokt. Men där vet jag också att vi redan har avpublicerat 550 filmer. Det är SÅ spretigt åt alla håll och kanter och det går att hitta nästan vad som helst på den webben.

Trots denna enorma filmkatalog, finns det några saker man inte kan hitta. Till exempel får den som söker på ”biologiska könsskillnader” inte en enda träff.

–Det är intressant.

Om man använder sökordet kognition, får man fyra träffar. Skriver man in ”normer”, får man däremot 317 träffar.

–Intressant.

Är det verkligen inte möjligt att se ett mönster här?

–Jag tänker inte dyka ner i de detaljerna. Du har ju tittat på det här noggrannare vad jag har gjort. Vad jag kan konstatera är att här och nu och framåt och utifrån den ambitionsnivå och riktning jag har för den här myndigheten, så ska det definitivt inte gå att prata om att myndigheten har någon form av ideologisk slagsida.

En annan förändring som Malmström hoppas realisera är att inrätta ett brett sammansatt vetenskapligt råd. Det är en nödvändig förflyttning bort från hur saker gjorts tidigare. 

–Vi har ingen samordning inom myndigheten i våra forskarkontakter. Jag som kommer från universitets- och högskolevärlden känner att det där är en hjärtefråga. Jag kunde efter bara några veckor på Skolverket höra att: vi skulle behöva en referensgrupp med sådana här och sådana här forskare… ja, men jag hörde att grannavdelningen har det. Det har de haft i tre års tid. Det hade man ingen aning om. 

Malmströms nya råd ska inte utgöra en ”ekokammare”, det betonar generaldirektören flera gånger. Även de som är ”genuint kritiska till var Skolverket befinner sig idag” ska finnas representerade och de ska uppmuntras att tala fritt i rådet. Kritik ska uttryckligen välkomnas. Det ska sätta stopp för misstankar om bias.

Kritiken mot Skolverket har varit särskilt skarp när det handlar om vilken slags vetenskapligt stöd som råd och rekommendationer vilar på. Trots upprepad kritik och obefintlig evidens, höll myndigheten länge fast i neuromyten om lärstilar, senare omdöpt till UDL (Universal Design for Learning). I filmer och stödmaterial fortsatte man att argumentera för att undervisningen ska individualiseras utifrån hypotesen om elevers olika ”intelligenser” och förment väsensskilda sätt att lära. Någonstans måste det ha funnits starka övertygelser vid myndigheten? 

–Det stämmer att det fanns texter på hemsidan där det där trycktes ut. Det har vi sett till att avpublicera så långt vi bara kan. Det finns ingen evidens för lärstilar. Punkt. Men jag tror verkligen inte att det är någon sorts ideologiskt genompräglad 900-plus-personer-struktur som pumpar ut ett visst synsätt. Jag ser inte på det så. Det är inte kärnan i den här myndigheten. Däremot betvivlar jag inte att man kan hitta den typen av spår och avtryck i material, eftersom myndigheten inte har haft tydlig samordning och styrning.

Foto: Maskot/Getty

Den lärare som söker vägledning och stöd via Skolverkets webb, kan i varje portal och länk läsa att materialet ”bygger på forskning och beprövad erfarenhet”. Det ser ut som en akademisk kvalitetsstämpel. När samtalet rör vad Skolverket menar med att materialet bygger på ”forskning och beprövad erfarenhet”, klargör Malmström:

–För mig betyder det att vi på ett systematiskt sätt ska ha inhämtat forskningens syn i all sin komplexitet. Det som väl kommer på pränt ska det finnas evidens för. Och beprövad erfarenhet är att vi faktiskt också väger in all den här kompetensen och kunskapen som finns ute i skolvärlden.

Det förutsätter ett underlag som är så stort och tillförlitligt att det tillåter metaanalyser, alltså sammanvägningar av studier med hög evidensgrad. Men vid en närmare titt på vilken slags forskning och beprövad erfarenhet som fordras för Skolverkets evidensstämpel, finner jag inte sällan en eller två enskilda forskare inom pedagogik eller didaktik. De åberopar sina egna, kvalitativa observationsstudier av undervisning i ett högst begränsat antal klassrum. Beprövad erfarenhet knyts på samma vis ofta till en enskild lärares upplevelse av sin undervisningspraktik. 

Använder man inte begreppet “forskning och beprövad erfarenhet” på ett felaktigt och nästan vilseledande sätt här?

–Jag håller med om det. På en systemnivå så är vi helt ense. Det här tror jag är en av de stora utmaningarna apropå trovärdigheten och tilliten till den här myndigheten. En av de absolut största trovärdighetsutmaningarna är att just den typen av diskussioner kommer upp. Ingen här skulle säga att vi skiter i vetenskapligheten. Den är jätteviktigt för oss. Men det finns inte ett enhetligt arbetssätt, inte ett samlat vetenskapligt råd med arbetsgrupper som systematiskt säkerställer och förankrar. Därför får vi den här förtroendediskussionen.

Skarp förtroendediskussion uppstod senast i somras, då det blev känt att Skolverket inrättat ämnet ”Makt, normer och kön” för gymnasieskolan. Kursens innehåll bestod i normkritik, maktanalys, intersektionalitet och queerteori. Syftet var att lära eleven använda dessa analysverktyg för att förstå sig själv och tolka omvärlden. I en intervju kallade jag ämnet för politisk fostran (vilket jag även skrev om här på Rak höger). Jag frågar generaldirektören vad normkritik betyder för honom:

–Det är inte en fråga som jag har ägnat några djupa tankar kring.

Men känner du till teorin?

–Ja, jag känner till teorin och jag vet ju hela diskussionen kring huruvida vi i olika material skyfflar ut det normkritiska tänkandet. Jag har hört mig för i organisationen och frågat om det verkligen finns systematik i det här? Och den bilden delar inte organisationen. 

Men normkritik verkar i alla fall fortsatt högprioriterat för somliga i ledningen. Så sent som i somras sa enhetschef Jonas Vig i en intervju i Studio Ett att Skolverket har ett specifikt uppdrag att vara just normkritiskt.

– Ja, det är väl utifrån alltså vad som står i läroplanen.

Men det ordet finns inte med. Det står inget om normkritik i regleringsbrev eller tilläggsdirektiv.

Joakim Malmström menar att det som avsågs var myndighetens jämställdhetsuppdrag. Skolverket har en så kallad sektorsmyndighet, men särskilt ansvar för just jämställdhetsfrågor:

– Skolverket har ju konstaterat att det finns tre stora utmaningar där: könsbundna studie- och yrkesval, mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld. Där har vi arbete att göra. Det är superviktigt att jobba med och där tror jag vi har en massa saker kvar att göra.

Men om det är jämställdheten, och inte normkritiken, som är en stöttepelare i vad myndigheten ska fokusera och bistå skolan med, innebär det att utgångspunkten är att det finns två kön? Joakim Malmström blir först tyst. Sen upprepar han min fråga – om det finns två kön? 

Om män och kvinnor finns. 

– Ja. För mig finns det män och kvinnor.

Jag uppfattar att han finner min fråga udda, och jag försöker förklara. I en del av ett nyproducerat material på myndighetens webb, ger Skolverket råd och rekommendationer för skolpersonal som möter elever som byter könsidentitet. Bakgrunden är en lavinartade ökning av främst unga flickor som upplever könsdysfori. Den affirmativa vården har efterhand mött skarp kritik, bland annat eftersom kunskapsläget gäller behandling av unga människor med dysfori är högst oklart. Av detta märks inget alls i Skolverkets material som ju ska vila på vetenskap. Nej, lärare ska alltid tillmötesgå och bekräfta elevens nya namn och pronomen. Skolan ska smyckas med flaggor och symboler på ett sådant sätt att den blir en trygg fysisk miljö för elever som växlar könsidentitet. I sina rekommendationer går Skolverket längre än så och säger att skolan ska undvika tvåkönsperspektivet. Man avråder lärare från att tala om eleverna som ”pojkar och flickor”. Det är därför jag undrar: hur arbetar man med jämställdhet, om man inte får tala om eller ens benämna könskategorierna? 

Joakim Malmström blir tyst igen, sedan skrattar han till. Han säger att han får återkomma i frågan. Finns det, undrar jag, möjligen en kollision mellan myndighetens jämställdhetsuppdrag och dess stödmaterial, då det senare underkänner ett grundantagande om två biologiska kön?

–Som lärare i ett demokratiskt samhälle så måste man också kunna se och förstå och ha en insikt i att det finns personer som varken identifierar sig som män eller kvinnor. Det är viktigt att kunna arbeta med dem. Vi är en del av samhället. Men de här exemplen som vi har identifierat som handlar om könsbundna studie- och yrkesval, bygger ju på killar och tjejer i skolan. När jag nyligen besökte en teknikinriktad gymnasieskola i Göteborg, så bestod den av 94 procent grabbar. Det klart att man då måste kunna konstatera att det är en utmaning.

Materialet som jag refererar till har bland annat tagits fram av intresseorganisationen RFLS, MUCF och av genusvetare. Undersökningarna vilar på mycket på en mycket liten mängd intervjuer. Utifrån detta formuleras rekommendationer till hela skolväsendet.

– Den typen av djupdykningar i materialen, där är jag inte ännu.

Men vågar du ta bort även sådant material, där det är mer ideologiskt drivet snarare än evidensbaserat?

–Hittar jag sådant som kolliderar med vårt uppdrag så kommer jag såklart ta bort det. Hittar jag sådant som jag tycker behöver ett omtag eller en bredare diskussion och där vi behöver lyssna in kritiska röster, så har jag redan visat att jag är beredd att ta sådana omtag.

Det var det som skedde med det nya ämnet ”Makt, normer och kön.” Kritiken växte under sommaren och i september meddelade myndigheten att man ”landat i att inte gå vidare med det nya gymnasieämnet makt, normer och kön i sin nuvarande form”. Det var Malmström som tog beslutet. Och enkelt var det inte, berättar han. Särskilt inte internt. Omtaget innebär en bredare dialog med forskarsamhället och en ny analys för att se vilka behov ämnet ska fylla. Det får inte, som generaldirektören säger, bli ”för snävt och för smalt och för teoretiskt nischat”. Så hur kommer arbetet gestalta sig framöver?

–Läroplansavdelningen ska komma tillbaka till mig med en plan. Jag är ju uppvaktad av forskare som verkligen vill dra en lans för att omtaget ska resultera i ett likadant utfall som tidigare. Den sidan har ju hört av sig och jag kommer att lyssna på dem med stort intresse. Men jag ska också se till att Skolverket blir bättre på att bjuda in dem som är kritiska. Någonstans är det faktiskt ganska kul att sitta i samma rum som Anna-Karin Wyndham, även om hon pressar dig om normkritik som du känner att du inte har koll på.

Skolverket, vars personalstyrka fördubblats på ett decennium, står inför ett sparbeting på 80 miljoner. År 2025 minskar anslaget med ytterligare 80 miljoner och året därefter med 100 miljoner. Uppdraget är att ”vända på varenda sten” kring organisation, styrning, prioriteringsmekanismer och uppföljning. Målet är ett sammanhållet och effektivt skolverk med fokus på kärnuppdraget. Jag frågar om det kommer ske förändringar i staben. Malmström svarar inte på det, utan framhåller igen att hans problemanalys har mött lokalt erkännande, inte skepsis och ifrågasättande.

Lärarens roll i centrum

Malmström beskriver en ”kritisk massa” inom Skolverket – både på chefs- och medarbetarnivå – som vill driva myndigheten i en ny riktning. ”Det känner jag starkt,” säger han och betonar vikten av att återupprätta lärarens auktoritet.

– Det är läraren som ska bestämma i klassrummet, inte specialpedagogen, inte föräldrarna eller eleverna. Disciplin är avgörande, och det ska råda studiero.

Malmström understryker att Skolverket måste stötta lärarna och minska deras administrativa börda så att de kan fokusera på sitt kärnuppdrag – att undervisa. På frågan om Skolverkets tidigare roll i att eventuellt underminera lärarens auktoritet är han försiktig:

– Jag kan inte uttala mig om Skolverkets historiska påverkan, men jag upplever inget motstånd mot att stärka lärarens roll och studieron. Det är den linje jag vill driva, och jag känner inte att det stöter på patrull här.

När samtalet lider mot sitt slut frågar jag om han själv haft en lärare som påverkat hans vägval. Malmström skiner upp:

– Det fanns det sannerligen! Jag kommer från ett studieovant hem, inga högskolepoäng så långt ögat når. Det är uteslutande för att det fanns en fantastisk historielärare som med fakta och kunskap kunde levandegöra historiska skeenden som en arbetargrabb från Köping kunde få för sig att pipa iväg till Uppsala, och som den första i familjen och gå hela vägen upp till en doktorsexamen i historia.

Med en sådan bakgrund är det lätt att förstå varför Malmström drivs av övertygelsen om lärarens centrala roll och vikten av att ge lärare rätt förutsättningar. Det är en del av den riktning han nu vill ge Skolverket.

Vi har suttit i ett mötesrum nära entrén och nu är samtalet slut. Jag frågar om jag kan få en snabbtur i huset, men en pågående ombyggnad gör visningen svår, säger pressekreteraren och pekar på byggarbetare som rör sig i foajén. Nästa gång, lovar han och så tar vi farväl.

I taxin tänker jag att en renovering i alla fall är en början. Om den görs från grunden och om byggherren ser att en hel del virke behöver bytas ut. 

De tjänstemän som blir kvar efter rockaderna behöver hållas i ytterst korta tyglar. Då sätter man punkt för nya aktivistiska olycksfall i arbetet. Skapar ordning och reda. Först i huset i Solna, sedan i skolan. 

Kanske är en myndighetsstyrningsnörd rätt man för jobbet. Om Joakim Malmström lyckas, återstår att se. 

Anna-Karin Wyndhamn

Foto: Foto: Gustav Hammarskiöld

---

Poddavsnitt på samma tema

---

Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)