Kan Thorbjörn Fälldins enkla fråga lyfta landsbygden?

När politiska förslag presenterades frågade Thorbjörn Fälldin alltid: 'Hur påverkar detta mina grannar i Ramvik?' En enkel fråga som svensk politik tycks ha glömt – men som behövs mer än någonsin.

Thorbjörn Fälldin i mitten. Rikstingståget Växjö 1972. Foto: Centerpartiet

Har ni hört att Muharrem Demirok avgår? Vem är det, undrar ni. Nu behöver ni inte googla, eftersom han snart är ett minne blott. Eller kanske behöver man vara känd för att bli ett minne. Det blev bara två år som partiledare. Men Centerpartiet – där han nog var med, tror jag – har djupare problem än en okänd topp. Till synes medvetet har man spelat ut sin roll, och stolt deklarerat att man är partisystemets blindtarm.

Centerpartiet var en gång något helt annat – personifierat av Thorbjörn Fälldin, vars arv kan ge lärdomar åt dagens politik. Fälldin ville förankra politiken i folks vardag, och den principen är lika relevant i dag.

Han föddes 1926 i Ångermanland och växte upp i en tid när Sverige fortfarande präglades av småskaligt jordbruk och landsbygdsbaserade näringar. Han utbildade sig till lantbrukare och blev tidigt engagerad i Bondeförbundets ungdomsförbund, som senare bytte namn till Centerpartiet. Hans väg till rikspolitiken var oväntad och oplanerad. Egentligen var planen att ägna det mesta av livet åt gården han köpt ihop med sin fru. Kanske var det därför han såg politiken som ett verktyg för att lösa verkliga problem.

När Fälldin blev partiledare 1971 och sedermera statsminister 1976 var det första gången på decennier som Sverige styrdes av en borgerlig regering. Men han var ingen traditionell borgerlig ledare. Hans övertygelse var att makten skulle finnas nära medborgarna. Lokalsamhällen borde själva få forma sin utveckling. Småföretagare och bönder skulle inte tvingas in i system skapade för storföretag i storstan. Den privata äganderätten var för honom en garant för människors frihet, vilket varken rimmade helt med vänstern eller den storbolagsorienterade högern. Han var kritisk till både socialistisk planhushållning och storfinansens koncentration av makt.

Fälldin förknippas ofta med sitt motstånd mot kärnkraft, vilket blev en av de mest brännande frågorna under hans tid vid makten. Den starka polariseringen kring kärnkraft kulminerade i folkomröstningen 1980, där Fälldin och Centerpartiet stod i frontlinjen för att ifrågasätta den snabba expansionen av atomenergi. Förvisso resulterade det inte i ett omedelbart stopp, utan ett beslut att successivt avveckla kärnkraften under kommande decennier. Även om hans linje inte vann förde han tillbaka folkopinionen till politikens centrum.¹

Thorbjörn Fälldin, 1972. Foto: Centerpartiet

En verklighetskontroll för politiken

Ramviksmetoden – som nyligen uppmärksammades av min kollega Anna-Karin Wyndhamn– innebar att Fälldin testade politiken mot verkligheten (GP 15/1). Han utgick från sin hemby i Ångermanland och ställde en enkel fråga: “Hur påverkar detta mina grannar i Ramvik?” När experter lade fram förslag i regeringskansliet krävde han svar på vad det skulle innebära för en bonde, en företagare eller en pensionär i en liten ort. Det var en metod som tvingade fram en konkret analys, långt ifrån storstädernas abstrakta planeringsdokument. Om svaret inte höll för en verklighetskontroll i Ramvik, behövde beslutet omprövas.

I genomförandet av Det Stora Framsteget hade socialdemokrater som Tage Erlander och Olof Palme inte tid för den lilla människan. Hon var för irrationell, provinsiell och omodern. Den uppfattningen tog Fälldin strid med. Hans regeringsår präglades av en vilja att bromsa den centralisering som pågått under efterkrigstiden. Han ville få stopp på flyttlasspolitiken där Socialdemokraterna med både piska och morot försökte få in landsbygdsborna till städernas industrier.

Under hans tid vid makten försökte han stärka de små företagen och lantbrukarnas konkurrenskraft, värna lokala ekonomier och hålla emot en utveckling där statliga beslut i allt högre grad dikterade villkoren för lokala samhällen. Hans politik var så pass annorlunda att självaste Tage Erlander identifierade honom som ett av de största hoten mot Socialdemokraterna – eftersom han, enligt Erlander, “angrep socialdemokratin från vänster, men med högerargument”². Fälldin kritiserade statens centralstyrning och byråkrati, vilket attraherade högerlutande väljare, men han försvarade också social och ekonomisk trygghet för landsbygdens folk, vilket gjorde att han kunde vinna väljare från arbetarrörelsen. Detta gjorde honom till en unik utmanare för det socialdemokratiska maktinnehavet.