Könsdysforin botas inte alltid av könsbekräftande vård. Depression och ångest består, likaså självmordsfrekvensen. Kanske missförstår vi orsaken till att så många unga känner sig obekväma i sitt kön.
Förlåt en gamling (nybliven pensionär), men någonstans verkar det som att världen blandar ihop det som är våra biologiska kön och det som vi skulle kunna kalla för våra "sociala kön", om man kan tala om det.
En persons biologiska kön är genetiskt bestämt och, bortsett från en del väldigt sällsynta genetiska defekter, strikt binärt. Det är inget vi kan göra något åt, varken med hormonbehandlingar eller kirurgiska ingrepp.
Däremot socialt, intar en person en mängd olika roller, beroende på sammanhang och personlig läggning. Den kan ha en yrkesroll i sitt arbete, en annan i hemmet, en tredje bland vänner, och så vidare. Sociala roller har traditionellt många gånger förknippats med det ena eller det andra biologiska könet, men det är givetvis en konstruktion. Fundamentalt sett är det inget, eller borde inte vara något, som hindrar, till exempel, en kvinna att inta sociala roller som traditionellt förknippas med män, eller tvärt om.
Är det inte någonstans där det skär sig, när en persons läggning eller sociala önskningar kommer i konflikt med de egna eller omgivningens förväntningar, givet ens biologiska kön? Kanske är det speciellt i tonåren svårt att frigöra sig från den typen av förväntningar och bejaka de intressen och ambitioner man har som individ. Det kan kosta på att bryta mot den traditionella normen, vilket kan få både unga och äldre att tvivla på sig själv och vem man egentligen är.
Att behandla det här med hormoner och kirurgiska ingrepp framstår som enormt egendomligt, när det snarare handlar om att stötta inte minst unga människor att forma sina liv utifrån sina specifika intressen och förmågor, så gott det går, utan att ständigt snegla på biologin.
Behöver vi inte också en diskussion om den totalt missvisande terminologin som ger en felaktig bild av vad det handlar om? "Könstransition" är falsk marknadsföring, det finns ingen som kan byta biologiskt kön på riktigt och det förklarar nog också en hel del av besvikelsen. Det går inte att operera sig till eller käka tabletter till att få det andra könets kropp. I grund och botten finns det mycket man önskar sig som man aldrig kan få och det andra könet är liksom förmågan att flyga två saker som kirurgin inte på något sätt är i närheten av att kunna ge oss ännu, om någonsin.
Det kan låta pretentiöst men orsaken i min mening i grunden filosofisk. Transgrejen är en extrem manifistation av egentligen samma tankegods som genomsyrar varenda aspekt av dagens samhället. Liberalismen har idag utvecklats till en väldigt extremistisk ideologi som känns religiös och gnostisk, där den fysiska verkligheten i gnostisk mening verkligen är fienden, att bekänna biologiska skillnader är det värsta man kan göra. Meningen med livet enligt denna lära är att trancendera våra biologiska 'bojor', så som kön, arv och även etnicitet och ras för att befria någon diffus ide om 'individen'. Vårat sanna jag är skild från kroppen som något slags spöke i maskinen. Hela upplägget är byggt på alienation, från att vara här och nu, att vara människa.
Liksom jag såg på den där dokumentären transbarnen på svt. En sak som verkligen fastnade för mig var när en läkare konfronterades om biverkningar och han ursäktade sig om att han inte tagit del av någon studie eller ngt.
Men liksom frågan handlade om biverkningar för pubertetsblockerande, okej, behöver du verkligen en studie för att börja fundera om puberteten kanske har ett syfte? Det kanske har konsekvenser att blockera en naturlig biologisk process?
Det kräver en väldigt extrem frånkoppling, disconnect från att vara här och nu, inte vara i kontakt med erfarenheten att vara människa helt enkelt, att det inte är din första reaktion.
Grejen är ju puberteten kan ju faktiskt vara traumatisk, speciellt för tjejer. Det är en stor grej. Jag tror inte vi ska underskatta eller minimera det, att det faktiskt kan vara en traumatisk upplevelse.
Om du sedan inte ges någon kulturell kontext för den här processen så är det ju inte konstigt om det upplevs som en skrämmande sak. Ges barn några verktyg alls att placera deras upplevelse av puberten i någon sorts
kontext? Pratar fäder till sina söner och mödrar till sina döttrar om detta? Jag tvivlar skarpt på det. Jag lider med dagens barn för att vuxenvärlden är så extremt vilsna och borttappade.
Det är inte konstigt med tanke på hur småbarnen på dagis får höra att Kön inte finns. Flickor får inte vara flickor med rosa prinsessklänning om de vill men om en pojke vill det uppmuntras han. Blir man fråntagen sin naturliga identitet som barn så klart som korvspad så blir tonåringen totalt förvirrad. Flickan som inte får vara flicka som liten blir förstås ledsen och är man sen ledsen i åratal så är nog inte depressionen långt borta när hormonerna sen tar över.
Varför inte lyssna mer på personer som Emelie Köhler? Därför att Sossesverige har intagit motsatt position, och alla Läkare och andra som behandlar könsdysfori med hormoner och kirurgi gömmer sig i Sossemängden som vill få fortsätta felbehandla ett ständigt ökande antal barn och ungdomar. Jämför gärna med Nazityska funktionärer. Mekanismerna är de samma, ” jag lydde bara order”, ” jag gjorde bara som alla andra”, är vad Sossen kommer säga när han åker dit.
Tycker det låter som individer med dålig självkänsla som söker bekräftelse genom att tillhöra en grupp. Varför har de dålig självkänsla? Och hur hjälper man dem att hitta sin egen identitet? Något av det viktigaste och absolut svåraste i livet.
Förlåt en gamling (nybliven pensionär), men någonstans verkar det som att världen blandar ihop det som är våra biologiska kön och det som vi skulle kunna kalla för våra "sociala kön", om man kan tala om det.
En persons biologiska kön är genetiskt bestämt och, bortsett från en del väldigt sällsynta genetiska defekter, strikt binärt. Det är inget vi kan göra något åt, varken med hormonbehandlingar eller kirurgiska ingrepp.
Däremot socialt, intar en person en mängd olika roller, beroende på sammanhang och personlig läggning. Den kan ha en yrkesroll i sitt arbete, en annan i hemmet, en tredje bland vänner, och så vidare. Sociala roller har traditionellt många gånger förknippats med det ena eller det andra biologiska könet, men det är givetvis en konstruktion. Fundamentalt sett är det inget, eller borde inte vara något, som hindrar, till exempel, en kvinna att inta sociala roller som traditionellt förknippas med män, eller tvärt om.
Är det inte någonstans där det skär sig, när en persons läggning eller sociala önskningar kommer i konflikt med de egna eller omgivningens förväntningar, givet ens biologiska kön? Kanske är det speciellt i tonåren svårt att frigöra sig från den typen av förväntningar och bejaka de intressen och ambitioner man har som individ. Det kan kosta på att bryta mot den traditionella normen, vilket kan få både unga och äldre att tvivla på sig själv och vem man egentligen är.
Att behandla det här med hormoner och kirurgiska ingrepp framstår som enormt egendomligt, när det snarare handlar om att stötta inte minst unga människor att forma sina liv utifrån sina specifika intressen och förmågor, så gott det går, utan att ständigt snegla på biologin.
Behöver vi inte också en diskussion om den totalt missvisande terminologin som ger en felaktig bild av vad det handlar om? "Könstransition" är falsk marknadsföring, det finns ingen som kan byta biologiskt kön på riktigt och det förklarar nog också en hel del av besvikelsen. Det går inte att operera sig till eller käka tabletter till att få det andra könets kropp. I grund och botten finns det mycket man önskar sig som man aldrig kan få och det andra könet är liksom förmågan att flyga två saker som kirurgin inte på något sätt är i närheten av att kunna ge oss ännu, om någonsin.
Det kan låta pretentiöst men orsaken i min mening i grunden filosofisk. Transgrejen är en extrem manifistation av egentligen samma tankegods som genomsyrar varenda aspekt av dagens samhället. Liberalismen har idag utvecklats till en väldigt extremistisk ideologi som känns religiös och gnostisk, där den fysiska verkligheten i gnostisk mening verkligen är fienden, att bekänna biologiska skillnader är det värsta man kan göra. Meningen med livet enligt denna lära är att trancendera våra biologiska 'bojor', så som kön, arv och även etnicitet och ras för att befria någon diffus ide om 'individen'. Vårat sanna jag är skild från kroppen som något slags spöke i maskinen. Hela upplägget är byggt på alienation, från att vara här och nu, att vara människa.
Liksom jag såg på den där dokumentären transbarnen på svt. En sak som verkligen fastnade för mig var när en läkare konfronterades om biverkningar och han ursäktade sig om att han inte tagit del av någon studie eller ngt.
Men liksom frågan handlade om biverkningar för pubertetsblockerande, okej, behöver du verkligen en studie för att börja fundera om puberteten kanske har ett syfte? Det kanske har konsekvenser att blockera en naturlig biologisk process?
Det kräver en väldigt extrem frånkoppling, disconnect från att vara här och nu, inte vara i kontakt med erfarenheten att vara människa helt enkelt, att det inte är din första reaktion.
Grejen är ju puberteten kan ju faktiskt vara traumatisk, speciellt för tjejer. Det är en stor grej. Jag tror inte vi ska underskatta eller minimera det, att det faktiskt kan vara en traumatisk upplevelse.
Om du sedan inte ges någon kulturell kontext för den här processen så är det ju inte konstigt om det upplevs som en skrämmande sak. Ges barn några verktyg alls att placera deras upplevelse av puberten i någon sorts
kontext? Pratar fäder till sina söner och mödrar till sina döttrar om detta? Jag tvivlar skarpt på det. Jag lider med dagens barn för att vuxenvärlden är så extremt vilsna och borttappade.
Det är inte konstigt med tanke på hur småbarnen på dagis får höra att Kön inte finns. Flickor får inte vara flickor med rosa prinsessklänning om de vill men om en pojke vill det uppmuntras han. Blir man fråntagen sin naturliga identitet som barn så klart som korvspad så blir tonåringen totalt förvirrad. Flickan som inte får vara flicka som liten blir förstås ledsen och är man sen ledsen i åratal så är nog inte depressionen långt borta när hormonerna sen tar över.
Varför inte lyssna mer på personer som Emelie Köhler? Därför att Sossesverige har intagit motsatt position, och alla Läkare och andra som behandlar könsdysfori med hormoner och kirurgi gömmer sig i Sossemängden som vill få fortsätta felbehandla ett ständigt ökande antal barn och ungdomar. Jämför gärna med Nazityska funktionärer. Mekanismerna är de samma, ” jag lydde bara order”, ” jag gjorde bara som alla andra”, är vad Sossen kommer säga när han åker dit.
Utred först neuropsykologiskt och även andra psykologiska utredningar.
👍👍
Tack! Superbra text. Psykisk hälsa/ohälsa är så viktigt.
Tycker det låter som individer med dålig självkänsla som söker bekräftelse genom att tillhöra en grupp. Varför har de dålig självkänsla? Och hur hjälper man dem att hitta sin egen identitet? Något av det viktigaste och absolut svåraste i livet.