Man ska skratta åt idealistiska hippies och deras kollektiv. Tänka att inga alternativ till det rådande är möjliga. Att ekorrhjulet är den enda vägen. Men det stämmer inte. Inte ens för högern.
Statsindividuslismen var i grunden kollektivistisk och krävde att alla ställer upp på det gemensamma målet. I socialdemokraternas värld att vi lämnar över våra skattepengar så vi ska kunna leva som vill. Staten förutsätts vara rationell och vilja det gemensamma bästa. Invandringspolitiken har skjuti det samhällskontraktet i sank. Precis som de nyinflyttade i kollektivet.
Vi kommer inte ur systemet annat än genom att emigrera eller att bygga egna gemenskaper och oberoende som inte bygger på lönearbete.
Lund har alltid haft bostadsbrist för studenter. På min tid hette hyresskojaren Welandersson. Han är nog död nu, men han fick uppenbarligen efterföljare.
Jag "låg i Lund" under den tid då "vänstervågen" först härskade och sedermera avlöstes av "gröna vågen". Det var när kärnkraftsfrågan aktualiserades, som en ny form av "progressiv" rörelse uppstod, när "Peps" Persson började sjunga på skånska och Mikael Wiehe övergav saxofonen och för gitarren och gjorde likaledes i sin nybildade grupp "Hoola Bandoola Band".
Många av mina vänner sökte sig ut ur staden och bosatte sig i manbyggnaderna på Lundaslättens många avstyckade gamla gårdar. Det började med att de delade de på köp- eller hyreskostnader och så småningom även på andra kostnader som för mat och bil. En del utvecklades till kollektiv, men de var egentligen ganska få. Snart kom det också barn in i bilden, och då ville främst kvinnorna ha eget.
De mest långlivade var nog de kollektiv som helt övergav både universitetsstudierna och Lund och flyttade upp i mellersta eller nordöstra Skåne. Jag minns främst ett som kallade sig "Moder jord och söner" uppe i Göingetrakten som slog sig på cateringverksamhet med vegetarisk mat. Det var något helt nytt och gick nog bra under en viss tid. Det var ganska gott, minns jag efter att ha varit på en fest i Vä, en stad som brändes av Kristian IV, som i stället grundade Kristianstad 1614, "träskstaden". Kristianstad ligger under havsnivån, har våtmarker och skyddas för översvämning genom vallar och pumpar, men är ett träsk även i många andra avseenden.
Statsindividuslismen var i grunden kollektivistisk och krävde att alla ställer upp på det gemensamma målet. I socialdemokraternas värld att vi lämnar över våra skattepengar så vi ska kunna leva som vill. Staten förutsätts vara rationell och vilja det gemensamma bästa. Invandringspolitiken har skjuti det samhällskontraktet i sank. Precis som de nyinflyttade i kollektivet.
Vi kommer inte ur systemet annat än genom att emigrera eller att bygga egna gemenskaper och oberoende som inte bygger på lönearbete.
Lund har alltid haft bostadsbrist för studenter. På min tid hette hyresskojaren Welandersson. Han är nog död nu, men han fick uppenbarligen efterföljare.
Jag "låg i Lund" under den tid då "vänstervågen" först härskade och sedermera avlöstes av "gröna vågen". Det var när kärnkraftsfrågan aktualiserades, som en ny form av "progressiv" rörelse uppstod, när "Peps" Persson började sjunga på skånska och Mikael Wiehe övergav saxofonen och för gitarren och gjorde likaledes i sin nybildade grupp "Hoola Bandoola Band".
Många av mina vänner sökte sig ut ur staden och bosatte sig i manbyggnaderna på Lundaslättens många avstyckade gamla gårdar. Det började med att de delade de på köp- eller hyreskostnader och så småningom även på andra kostnader som för mat och bil. En del utvecklades till kollektiv, men de var egentligen ganska få. Snart kom det också barn in i bilden, och då ville främst kvinnorna ha eget.
De mest långlivade var nog de kollektiv som helt övergav både universitetsstudierna och Lund och flyttade upp i mellersta eller nordöstra Skåne. Jag minns främst ett som kallade sig "Moder jord och söner" uppe i Göingetrakten som slog sig på cateringverksamhet med vegetarisk mat. Det var något helt nytt och gick nog bra under en viss tid. Det var ganska gott, minns jag efter att ha varit på en fest i Vä, en stad som brändes av Kristian IV, som i stället grundade Kristianstad 1614, "träskstaden". Kristianstad ligger under havsnivån, har våtmarker och skyddas för översvämning genom vallar och pumpar, men är ett träsk även i många andra avseenden.