Minotauren på Mar-a-Lago har vaknat

Dollarn, skulden och säkerheten – allt kan omförhandlas. Mar-a-Lago-accorden är Trumps sätt att testa gränserna för vad en stormakt kan kräva av sina allierade.

I decennier har USA finansierat den globala ordningen med sin egen skuld. Nu verkar det som om räkningen skickas tillbaka.

Amerikansk världshegemoni har alltid vilat på ett underförstått kontrakt. USA skulle stå för stabilitet, öppenhet, säkerhet – och i gengäld acceptera en viss börda. Översatt till ekonomi: landet bar handelsunderskott, budgetunderskott och skuld – men fick tillgång till världens bästa finansieringsvillkor. Resten av världen fick tillgång till dollarn, USA:s konsumenter och amerikanskt skydd.

Det är detta kontrakt Donald Trump tycks vilja omförhandla, särskilt sedan han inledde sin andra mandatperiod. Inte genom sedvanlig diplomati, utan genom press, villkor och – kanske – tvång. Begreppet Mar-a-Lago-accorden började cirkulera i finanspress och policykretsar efter att Stephen Miran, tidigare rådgivare i Trumps finansdepartement, i november 2024 publicerade en essä om hur USA bör omförhandla sin roll som skuldemittent, valutabas och säkerhetsgarant. USA:s dominans bygger på ett överskattat privilegium – och att det är dags att använda dollarn offensivt, snarare än bära kostnaden för ett system andra rider på, menar Miran. Zoltan Pozsar – då strateg på Credit Suisse – har inte använt termen själv, men hans idéer om ekonomisk krigföring och en multipolär finansiell ordning har lästs i samma riktning. Hos båda finns en tydlig logik: dollarn, skulden och skyddet ska inte längre stabilisera världen – utan användas för att kräva något tillbaka.

Men det finns tre huvudkomponenter som ofta nämns: 1) en dollar-devalvering, 2) en skuldrestrukturering, 3) och ett nytt system där amerikanskt skydd inte längre är gratis.

I podden School of war (25/3) påpekar statsvetaren Walter Russell Mead något viktigt: Trump är inte isolationist, utan transaktionalist – han vill inte lämna världen, utan ta betalt för sin roll i den. Mead kallar det för en form av neomerkantilism: en världsbild där överskott är styrka, underskott svaghet, och realproduktion – särskilt industriell – är en förutsättning för nationellt oberoende.

Men varför sker detta? Bakgrunden är en budgetmässig och geopolitisk förskjutning. USA:s statsskuld har passerat 120 procent av BNP. Bara räntekostnaden uppgår nu till över en biljon dollar om året – mer än försvarsbudgeten. En stor del av denna skuld hålls av utländska långivare, där Kina och Japan är bland de största. Samtidigt är många av de största utgiftsposterna – socialförsäkringar, sjukvård, försvar – politiskt minerade och inget man kan rucka på ostraffat. Elon Musk har som bekant fått i uppdrag att skära i statsapparaten genom en ny myndighet för “effektivisering”, men hittills har nedskärningarna varit marginella och ofta blockerats i domstol. Kanske ska det ses som symbolpolitik som mest tar uppmärksamhet från de verkligt stora förändringarna.

Som Michael Lind berättade när jag intervjuade honom i Rak höger (20/6 –23), är Trumps ekonomiska politik också ett svar på en inrikes konflikt: mellan den globala överklassen och det industriella hjärtlandet. Frihandelns logik har gynnat storstäder, tech och finans – medan rostbältet tömts på fabriker och framtid. Kravet att omvärlden ska betala är därmed inte bara en geostrategisk linje, utan en inrikespolitisk revolt.