Nanna vill leka islam – men utan krav eller tro
När Nanna Olasdotter Hallberg kliver in i moskén söker hon inte Gud, inte heller islam. Det tycks mer som ett estetiskt avbrott från hennes tomhet. Men tron kräver mer än bara en pose.
När Nanna Olasdotter Hallberg kliver in i Stockholms moské är det som om något har lett henne dit – inte Gud, förstås, men kanske en algoritm. Där, mitt i den kvinnliga delen av moskén, finner hon en sorts ordning som hon aldrig mött i det kaos hon beskriver som det västerländska livet. "Små stötar går från hjässan ner uti fingertopparna," skriver hon och fångar den omedelbara känslan av frid och struktur. Islam framstår för henne som en lösning på allt: meningslöshet, rastlöshet och det ekorrhjul hon återkommer till i sina texter. Men detta möte är också en spegling av en större trend, där en del unga västerländska kvinnor söker efter mening i islam, en religion som de ofta ser som en kontrast till det västerländska samhällets ytlighet.
Ska man ta allt detta på allvar? Kanske. Kanske inte. I allt hon gör tycks Nanna Olasdotter Hallberg närma sig världen med ironin som rustning, lager på lager av ironi. I en tidigare text säger hon sig vara smittad av kronisk postmodernism. Hon är själv medveten om hur hennes inställning distanserar henne från verklig förbindelse med både människor, idéer och till och med verkligheten. I texten refererar hon till Jean Baudrillard, vilket kan ge en nyckel även till hennes konversionstext. När hon kliver in i moskén bär hon med sig detta skydd – men frågan är om det någonsin låter henne fullt ut uppleva det hon söker. Om det nu är genuint.
Hon påminner om François i Underkastelse (2015) av Michel Houellebecq, en desillusionerad litteraturprofessor med en fascination för den dekadente författaren Joris-Karl Huysmans och en diet av färdigmat – och prostituerade. När det politiska landskapet i Frankrike radikalt förändras och en islamistisk president tar makten, står François inför ett val: fortsätta sitt meningslösa liv i ensamhet, eller omfamna den nya ordningen och konvertera till islam. Det är inte Gud som lockar honom, utan löftet om en trygg akademisk karriär, bättre betalt – och, förstås, flera fruar. Det är svårt att säga nej till en nyvärvad plats som professor, särskilt när erbjudandet också inkluderar unga, fogliga kvinnor, som han ungefär uttrycker saken.
Men där François ser islam som en lösning på sin sexuella hunger och sin världsliga ambition, söker Nanna Olasdotter Hallberg en väg bort från sexualisering. Båda drivs av samma tomhet, där religion blir ett botemedel mot samtidens krav och kaos. Som skrattspeglar av varandra. Där François kapitulerar inför islam med cynisk resignation, drar Nanna på sig hijaben med samma inställning som om det vore en ny modest fashion-trend: "Ha kul med islam," som hennes influencerförebild, konvertiten Maria Reina, säger.
Likt Houellebecqs François rör sig Nanna genom en västerländsk värld som tycks ha förlorat sitt centrum. Hon har redan flanerat runt i buddhism, kristendom, asatro och animism, men inget halleluja har infunnit sig. På liknande sätt försöker bokens François följa i Joris-Karl Huysmans fotspår och hitta mening i katolicismen. Han besöker ett kloster för att utforska om det är en framkomlig väg för honom, men där Huysmans fann salighet, möts han själv bara av tystnad – både i kyrkorummet och i sitt eget inre. Hans tro på västvärlden är död, och han tycks till slut anpassa sig till det som ger honom mest fördelar här och nu, vilket är islam. Det är underkastelse, men till det världsliga islamska styret.
Innan sin konversion träffar François den nya rektorn för universitetet, Robert Rediger, som utsetts av den islamistiska regimen. De pratar om kvinnans underordning i det nya Frankrike. Är det inte lustigt att jag bor i samma hus som Dominique Aury när han skrev Berättelsen om O, säger Rediger? Boken från 1954 handlar om O, en sexuellt undergiven kvinna från Paris, som blir kedjad, piskad, brännmärkt, piercad, med mera, och tränas till total lydnad:
‘Det är underkastelse,’ mumlade Rediger. ’Den chockerande och enkla idén, som aldrig tidigare uttryckts så kraftfullt, att människans högsta lycka ligger i den absoluta underkastelsen. Jag tvekar inför att diskutera idén med mina muslimska trosbröder, som kanske skulle anse den hädisk, men för mig finns det en koppling mellan kvinnans underkastelse till mannen, som den beskrivs i Story of O, och den islamiska idén om människans underkastelse till Gud.
François drivs av motvillig nihilism, men Nanna finner även gemenskap i moskén, vilket särskiljer islam från de andra religionerna hon tagit smakprov på. Precis som för François är islam för henne något praktiskt: en paus från ekorrhjulet av västerländsk frihet, ett skydd mot kravet att vara sexig, smart och framgångsrik – samtidigt. Hijaben, som i många västerländska narrativ beskrivs som förtryckande, blir för henne ett sätt att vägra delta i samtidens marknadisering av kroppen. "Är inte sann feminism att själv få bestämma vem som ska få sexualisera dig och när det ska hända?" reflekterar Maria Reina.
Kanske är det ändå här det är tydligast att hon är postmodern, snarare än genuint öppen för islam. I slutet av Underkastelse får läsaren följa hur François går igenom hur hans konversion skulle gå till och allt han skulle vinna på det. Je n’aurais rien à regretter, konstaterar han i bokens sista mening. Jag skulle knappast få anledning att ångra mitt beslut.
Men Nanna Olasdotter Hallsberg oroar sig för om hon får fortsätta ha “mycket korta kjolar”, hbtqi-personers rättigheter, jämställdhet mellan könen, och så vidare. Hon har redan en tro, och verkar ovillig att kompromissa med den. Till skillnad mot François är det möjligt att hon faktiskt skulle ångra sitt beslut.
Om François i Houellebecqs roman är tragisk just för att han förstår vidden av sin egen dekadens, är Nannas text tragisk för att hon inte fullt ut tycks göra det. Det är svårt att tänka sig en civilisation som överlever utan att vara grundad på religion, och när trons hav, som en gång omslöt våra stränder, nu dragit sig tillbaka, ligger våra kustlinjer nakna. Exponerade för ersättningsideologier. Nanna illustrerar detta väl. Hennes text är en produkt av en civilisation som förlorat tron på sig själv – och som inte ens orkar låtsas bry sig längre. För François är islam en utväg, om än en cynisk sådan. För Nanna är islam bara ännu ett steg i hennes eviga jakt på nästa stora grej.
Hijaben blir för Nanna inte ett religiöst plagg, utan ännu en markör. Ännu ett sätt att provocera, och att provocera rätt personer, är hon noga med att få fram genom att nämna en viss sorts personer vid namn.
Vill hon bli muslim eller vill hon leka muslim? Hennes fascination för islam är säkert inte uteslutande spelad, utan delvis uppriktig – men den är framför allt performativ. Hennes fascination för hijaben beskrivs endast utifrån hennes eget behov, som "en befrielse från västerlandets exploatering av kvinnokroppen". Men hon tycks ointresserad av vad den symboliserar inom islam. Är det verkligen så en konversion ser ut? Borde man inte vara mer nyfiken än så?
Mot slutet av texten får läsaren kanske svaret. I moskéns stillhet, efter att ha upplevt att hon omslutits av gemenskapen, vill hon konvertera på studs framför hennes konvertitguide Maria och Expressens fotograf. Men när Maria förklarar vad konverteringen kräver – tro på Gud, Koranen, änglarna och att Muhammed är Guds profet – sköljer tvivlet över henne. Vad innebär det egentligen att tro på Gud? Med existentiella frågor som pockar på återvänder hon hem för att läsa på – ensam, avskuren från den gemenskap som nyss verkade erbjuda en så klar riktning.
Nanna Olasdotter Hallberg lämnar moskén och återvänder till sin ensamhet. I moskén tycktes hon för ett ögonblick hitta den struktur och gemenskap som hon, och så många andra, längtar efter. Men när trosbekännelsen kräver verklig tro och verkliga förpliktelser, drar hon sig tillbaka – inte av avståndstagande, utan av rädsla för vad tro egentligen innebär. Denna återgång till ensamheten speglar det postmoderna tillståndet där viljan att tillhöra alltid kolliderar med en rädsla för förlust av individualitet. Nanna är en tillfällig besökare, förälskad i tanken på ordning men ointresserad av vad den faktiskt innebär.
För François blir islam en praktisk lösning, men aldrig en andlig frälsning. Nanna står inför samma vägskäl, men utan François cyniska klarhet. Hon vill ha gemenskapen, men utan kravet på tro, utan att kassera den tro hon redan bär på – en omöjlig ekvation som bara kan lösas genom en återgång till det bekanta: ensamheten. Och algoritmerna som ledde henne hit, får man gissa, och som kommer leda henne vidare. Men aldrig till gemenskap.
I beskrivningen av hennes lätt förvirrade moskébesök finns ändå något som är värt att ta på allvar. Det andliga sökandet kan leda till islam, likväl som till kristendom, buddhism, stoicism eller något annat. Jag inte bara sympatiserar med dem som söker, jag är själv en av dem som alltid har sökt och fortsätter att göra det.
Men det som gör det svårt att sympatisera fullt ut med just Nanna Olasdotter Hallbergs sökande är sättet hon lägger fram det hela. En sak är att leka med en värld man inte full ut förstår, men hon ger inte sken av att ha ambitionen att förstå den heller. Hon ställer krav, i stället för att försöka förstå kraven hos tron hon säger sig vilja bli en del av. För kvinnor som Nanna är detta inget problem – hon går vidare till nästa virala text. Islam är en tom behållare för henne, ett tecken man kan använda för att signalera revolt, men som saknar substans. Hon använder den för att iscensätta en frigörelse som är lika ytlig som den samtid hon ironiserar över.
Islam för Nanna Olasdotter Hallberg blir, precis som för François, bara ännu ett tomt eko av västerlandets eviga narcissism.
Jag borde kanske bli provocerad, men jag blir mest sorgsen.
Ivar Arpi
Länk till Nanna Olasdotter Hallberg
Prenumerera på eller stötta Rak höger
I takt med att fler blir betalande prenumeranter har Rak höger kunnat expandera med fler skribenter och mer innehåll. Vi får inget presstöd, vi tar inte emot pengar från någon intresseorganisation eller lobbygrupp. Det är endast tack vare er prenumeranter vi kan fortsätta vara självständiga röster i en konform samtid. Så stort tack för att ni är med, utan er hade det inget av detta varit möjligt.
Den som vill stötta oss på andra sätt än genom en prenumeration får gärna göra det med Swish, Plusgiro, Bankgiro, Paypal eller Donorbox.
Swishnummer: 123-027 60 89
Plusgiro: 198 08 62-5
Bankgiro: 5808-1837
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
Jag tror att du är en av de djupaste skribenter jag följer. Det var ändå skönt att läsa din analys av Nanna. Jag känner inte till henne sedan tidigare, så jag trodde att hon bara var genuint korkad. Det finns ju några svenskar som konverterat till islam, och jag kan inte för mitt liv förstå varför. Jag läste koranen för snart 60 år sedan, under den förvirrade period i ens liv som är puberteten. Jag läste också bibeln och någon skrift om buddismen. Det som slog mig var att koranen var så utomordentligt grund och fylld med dumheter och redan då undrade jag hur i hela fridens namn ett sådant primitivt alster kunde ligga till grund för en religion. Kvinnliga konvertiter förstår jag allra minst. Hur kan man konvertera till en så kvinnofientlig religion? Läser de inga tidningar? Ser de inte hur kvinnor behandlas i exempelvis Afghanistan?
En mycket bra och djup analys. Tack Ivar! En personlig tro med etiska och moraliska regler skapar ett livsfundament som ger trygghet och mening vilket inte minst saknas hos vår uppväxande generation. Sveriges sekularisering ger upphov till ett vakuum där många vilsna människor ersätter vår religion med extrema ideologier och religioner. Kristendomen som sätter medmänsklighet, jämlikhet och kärlek är väl värd att försvaras i vår tid av vilsenhet, själviskhet, religiöst förtryck och falskhet. En nation vars invånare har en gemensam livsåskådning är bättre rustade mot inre och yttre konflikter och skapar en samhörighet och samförstånd.