När blickar blev övergrepp – så pumpar svenska forskare upp siffrorna

När genussekretariatet likställer blickar med övergrepp trissas siffrorna upp rejält. När forskaren Lisa protesterar mot metodfelen blir hon utfryst. Nu sprids siffroregna vidare i EU:s miljonprojekt.

Trapphuset är tyst och ödsligt. Lisa står längst ner, med handen på räcket, blickar upp mot fjärde våningen. Där ligger hennes arbetsplats – Nationella sekretariatet för genusforskning – men dit når hon inte längre. Det finns ingen hiss, och hennes lungproblem gör trapporna omöjliga. När hon först påpekade problemet blev reaktionen från ledningen nonchalant: ”Det får vi se över sen.” Men ingen såg över det. Snart började hon misstänka att placeringen kanske inte var helt slumpmässig. Det var kollegorna och cheferna hon hamnat i konflikt med, och ingen tänkte anstränga sig för att lösa hennes situation.

Lisa disputerade i psykologi med en avhandling om professionellas bemötande av personer utsatta för övergrepp. Hon hade publicerat artiklar i internationella tidskrifter och lett forskningsprojekt finansierade av bland annat Brottsoffermyndigheten. Metodologi och trovärdighetsbedömning var hennes specialitet. Hon hade sett mer än de flesta, och visste att slarv eller metodfel kunde ge katastrofala resultat när man forskade om utsatthet.

När hon bad att få vara med på sekretariatets möten via länk nekades hon. De andra satt tillsammans, hon satt ensam hemma vid köksbordet och försökte hänga med. ”Det var inte bara svårt praktiskt – det kändes som en medveten strategi för att tysta mig,” säger hon.

Under hösten 2022 besvarades hennes mejl alltmer sällan. Viktiga beslut fattades utan hennes vetskap. Det borde aldrig ha blivit så här. Våren 2025, två år efter vårt första samtal, har Lisa lämnat sekretariatet efter en lång tids sjukskrivning och utfrysning. Men problemen började långt tidigare.

Första gången Lisa såg siffran från Latcheva-skalan blev hon kall. Femtiotre procent – mer än varannan kvinnlig doktorand skulle vara utsatt. Hon visste exakt vad det innebar: allvarliga övergrepp blandades ihop med obehagliga blickar och opassande kommentarer. Projektets egen metodrapport erkände att skalan hade brister, ändå lyfte projektledningen fram den högsta siffran. Fredrik Bondestam, chef för sekretariatet och vetenskapligt ansvarig för projektet, var drivande i hur siffrorna presenterades. Lisa anade tidigt hur forskningen riskerade att politiseras. Men när hon ifrågasatte varför just den mest spektakulära siffran användes utan reservationer möttes hon av undvikande svar. Hon såg även ett annat problem: skalan hade aldrig validerats vetenskapligt, något som projektets egen metodrapport erkände.

”Jag är inte den som brukar ifrågasätta att kvinnor är utsatta – det är ju det jag forskat om hela mitt liv,” säger hon. ”Men det måste göras rätt. Det måste stämma. Och när jag såg vad de gjorde med siffrorna, förstod jag att något var fel.”

Lisa var heller inte ensam i sin kritik. Flera etablerade forskare, däribland Christina Björklund från Karolinska Institutet och KI:s tidigare prorektor Karin Dahlman-Wright, uttryckte samma metodologiska invändningar. Men projektledningen under Bondestams ledning förblev orubblig. Situationen blev snabbt ohållbar.

”Jag orkade inte längre. Jag insåg att jag var tvungen att lämna”, säger hon.

Hon visste inte då hur långt historien skulle sträcka sig, eller att hon snart skulle behöva kämpa för att återfå sin hälsa.

Siffror som inte fick ifrågasättas

Projektets kärna var en stor enkät som skulle kartlägga utsatthet i svensk högskola. Huvudmåttet byggde på elva frågor konstruerade av den österrikiska forskaren Rossalina Latcheva. Metoden – en beteendelista – frågade inte direkt om trakasserier eller övergrepp utan räknade alla svar utom ett »nej« som utsatthet. En obehaglig blick hamnade därmed i samma stapel som ett fysiskt övergrepp.

Latcheva-skalan ifrågasattes redan internt. Den hade aldrig validerats vetenskapligt och saknade tidsram. Måttet fångar om man någon gång under sin tid i akademin upplevt någon form av genusbaserat våld, oavsett allvarlighetsgrad eller när det skedde, vilket gör resultatet svårt att tolka och än svårare att använda praktiskt. GenderSAFE:s egna metodinstruktioner (2023) varnar uttryckligen för att otestade beteendelistor utan tidsgräns riskerar att presentera missvisande resultat. EU-kommissionens riktlinjer kräver dessutom både validering och tydlig tidsavgränsning om siffror ska användas för policy.

Fredrik Bondestam och Sofia Strid. (Bild: Natalie Greppi, Pavel Koubek)

Trots detta presenterade projektledningen – med Fredrik Bondestam i spetsen – Latcheva-skalans högsta siffra, 53 procent, som huvudsakligt resultat. Samtidigt visade en annan del av samma enkät, den validerade och 12-månadersbundna COPSOQ-skalan, endast 3,5 procent under samma period. COPSOQ har just de kvaliteter Latcheva saknar: psykometrisk validering, tydlig tidsram och hög reliabilitet – kontrasten kunde knappt bli tydligare. Ändå valde projektledningen att lyfta fram Latcheva-siffran som huvudresultat. I sitt skriftliga svar berörde Strid inte kritiken mot Latcheva-skalan – att den saknade validering och tidsavgränsning – trots att dessa brister nämnts i projektets egna metodrapporter.

Ironiskt nog hade Bondestam själv redan 2018 varnat för just denna typ av listor. I Vetenskapsrådets översikt Sexuella trakasserier i akademin konstaterade han, ihop med medförfattaren Maja Lundqvist, att beteendelistor internationellt gett allt mellan två och nittiotre procent – och att överdrivna siffror riskerar att underminera hela forskningsfältet. Trots den egna varningen valde han 2021 Latcheva-metoden – utan validering, utan tidsram.

Flera forskare reagerade på hur Latcheva-skalan användes. Lisa påminner:

Utöver Latcheva använde vi en validerad skala – men den siffran hamnade i fotnoterna.

När jag pratar med Karin Dahlman-Wright, då prorektor vid Karolinska Institutet, konstaterar hon att det sammanslagna måttet var svårt att använda i praktiken: ”Utan en tydlig tidsram blir resultaten omöjliga att följa upp eller förebygga.”

Projektets kvantanalytiker Christina Björklund invänder särskilt mot det binära räknandet:

Att bli tittad på likställs med ett övergrepp. Man borde ha utforskat det mer. Jag är ju kvantforskare och tycker att det är viktigt med empiri. När man använder skalor ska de mäta det man har tänkt att det ska mäta.

Doktorander och anställda angav främst kollegor som förövare, medan studenter pekade ut andra studenter; färre än tio procent uppgav ökad utsatthet under pandemin – nyanser som aldrig nådde pressmeddelandet.

Liknande kritik återfinns internationellt. En färsk studie i Scottish Journal of Political Economy visar att beteendelistor ofta dubblerar eller tredubblar prevalensen. Forskaren Reshma Jagsi har länge varnat för att vaga listor blåser upp siffror och skadar trovärdigheten. Latcheva själv betonar att skalan bör kompletteras med andra mått för att ge en rättvisande bild. I den svenska studien justerade dessutom Statistiska centralbyrån (SCB) flera av svarsalternativen – något som enligt Lisa ytterligare kan ha försvårat internationella jämförelser och försvagat skalans validitet.

När Lisa pressade på om validitet (mäter skalan verkligen rätt sak?) svarade Bondestam med resonemang om reliabilitet (samma resultat vid upprepning).
”Validiteten, själva kärnfrågan om skalan verkligen mäter det den ska, var aldrig säkerställd”, säger Lisa.

Trots intern kritik och metodologiska reservationer fortsatte den uppblåsta siffran att spridas utan förbehåll – först i Sverige, sedan i hela Europa.

När jag mejlar Sofia Strid, vetenskaplig koordinator för UniSAFE, uppger hon att hon inte kände till någon specifik intern reservation, men medger att metodologiska risker, inklusive bortfallsbias, diskuterats i projektets offentliga rapporter. UniSAFE:s egen metodrapport konstaterar uttryckligen att den låga svarsfrekvensen innebär en ”risk för en snedvriden bild”.

I sitt skriftliga svar hävdar Strid att svarsfrekvensen “inte ogiltigförklarar resultaten” och att robusta statistiska viktningar använts. Samtidigt slår metodrapporten, som Strid alltså varit med och samordnat, fast att viktningsmetoder inte kan undanröja risken för snedvridning vid ett så omfattande bortfall. Rent vetenskapligt kan inga viktningar i världen rädda ett så extremt skevt urval. En svarsfrekvens på endast 3,9 procent innebär att de som valt att delta kan skilja sig systematiskt från dem som inte svarat – vilket gör det omöjligt att generalisera resultaten till hela populationen, oavsett hur stabila svaren är inom gruppen.

Ändå fortsatte Strid att offentligt lyfta fram siffran om 62 procent som ett huvudresultat, utan att tydligt redovisa omfattningen av de metodologiska risker som dokumenterats i UniSAFE:s egen metodrapport. Hon underlät att nämna att bortfallsbias och bristande validering kunde ge systematiska mätfel – en varning som fanns i det material hon själv haft ansvar för att samordna och kommunicera.

När siffran väl etablerats i den svenska debatten spreds den snabbt vidare i medier och politiska sammanhang, där resultaten återgavs utan kritiska förbehåll. Mönstret från Sverige skulle snart upprepas på europeisk nivå.

Marginaliserad för att hon påtalade brister

Den kritik som växte fram mot mätmetoderna inom projektet speglar en bredare oro inom akademin. I en essä i Kvartal varnar filosofen Fredrik Svenaeus för att begreppet sexuella trakasserier i akademin håller på att ”förvandlas till något som i många fall upplevs som bagatellartat eftersom det är frågan om oblyga blickar, klumpiga skämt eller pinsam flört, inte om tafsande eller sexuella kommentarer.” En sådan urvattning, menar han, riskerar att ”skada både forskningens trovärdighet och det konkreta arbetet mot verkliga övergrepp”.

Den tendens Svenaeus pekar på – där kritiska röster marginaliseras och begrepp urvattnas – blev för Lisa en konkret verklighet i arbetet med UniSAFE. Inifrån projektet såg hon hur metodkritik snabbt kom att uppfattas som ett hot mot hela satsningen. ”När jag ändå försökte lyfta problemen, blev jag marginaliserad”, säger hon.

Uppblåst. Foto: Sergio Delle Vedove/Getty

Det räckte med att någon en enda gång fått en obehaglig blick för att hamna i samma kategori som fysiska övergrepp – något Lisa kallar absurt: ”Att likställa att någon tittar obehagligt med att bli fysiskt fasthållen – hur kan man kalla det samma sak? Det är inte vetenskap, det är en ideologisk slutsats förklädd i forskningsdräkt.”

Fredrik Bondestam hade samtidigt en unik maktposition som chef, talesperson och ansvarig forskare. Trots en intern metodbilaga som uttryckligen varnade för risker med missvisande resultat lät han den mest uppseendeväckande siffran – över 50 procent – spridas utan förbehåll. Kritiker pekade på en intressekonflikt: varje invändning mot metoden uppfattades snarare som ett politiskt angrepp än som en vetenskaplig diskussion.

Mönstret var inte nytt. Tidigare medarbetaren Anna-Karin Wyndhamn har beskrivit hur metodkritik möttes av kyla och gradvis uteslutning.

När Latcheva-siffran (53 procent i Sverige, 62 procent i EU) publicerades, slog påståendet ”två av tre utsatta” igenom omedelbart i svenska medier. På bara några månader återgavs siffran i ett stort antal artiklar, ledare och debattinlägg – utan att någon gång nämna att den centrala siffran byggde på en svarsfrekvens så låg att den enligt vedertagen vetenskaplig standard borde ha diskvalificerat hela undersökningen. Enligt vad som framkommer i mediegenomgången tycks ingen journalist heller ha ställt några frågor till projektledningen om varför de valt att använda en siffra med så uppenbara metodologiska svagheter, trots att kritiken fanns tillgänglig i projektets egen metodrapport. Den typen av okritisk spridning är typisk för vad Svenaeus beskriver som ”politiska normer som ersatt sanningssökandet” inom delar av dagens akademi.

När kritik senare restes hänvisade Fredrik Bondestam i mejlväxlingar till en statistisk modell som påstods "korrigera bortfallet". Men UniSAFE:s egen metodrapport konstaterar uttryckligen att modellen inte kunde lösa de fundamentala problemen.

I Sverige var svarsfrekvensen något högre (31,9 procent), men bland studenter – den grupp medier och fackförbund oftast fokuserade på – var den endast 24 procent. Dessutom hade bara tolv procent av dem som rapporterat utsatthet gjort en formell anmälan, något som UniSAFE:s egna analytiker beskrivit som ”ett otillräckligt policymått”.

Ändå framställdes UniSAFE som "Europas mest robusta evidens". I en debattartikel i fackförbundet Publikt (november 2022) krävde Sofia Strid och Fredrik Bondestam en nollvision mot genusbaserat våld – utan att nämna metodbristerna eller metodrapportens varning om att resultaten kunde ge en felaktig bild.

Under 2023–2024 användes UniSAFE-siffrorna offensivt i workshops, upprop och ansökningar till nya EU-projekt – där resultaten inte bara legitimerade krav på åtgärder utan också blev ett strategiskt verktyg för att säkra fortsatt finansiering. Trots kända metodproblem användes siffrorna som centrala bevis i ansökan till GenderSAFE, som senare beviljades stöd från EU:s forskningsprogram. Varken i ansökan eller i projektpresentationerna nämndes de omfattande bortfallsproblemen eller risken för snedvridna resultat – trots att UniSAFE:s egen metodrapport tydligt varnat för båda.

I efterhand har Bondestam hävdat att UniSAFE-resultaten inte "säkrade" ansökan. Projektets dokumentation visar dock att siffrorna lyftes fram som en central del av ansökan och behovsbeskrivningen.

Samtidigt som ansökningarna rullade vidare på siffrornas kraft, blev Lisa alltmer utfryst. Lisas mejl besvarades alltmer sällan, hon uteslöts från möten, och hennes namn plockades bort från officiella projektlistor. Hon fick kämpa för att få bort sitt namn från EU-projektets dokumentation. Till slut placerades hon på ett kontor fyra trappor upp utan hiss, trots sina lungproblem. Hösten 2022 nådde hon sin gräns:
”Jag förstod att jag måste lämna. Det blev en vändpunkt – inte för att något blev bättre, utan för att jag vägrade låta siffrorna stå oemotsagda.”

Dopade siffror fortplantar sig inom EU

De siffror som redan internt väckt oro för överdrifter blev i Bryssel grunden för nya riktlinjer, finansieringar och kampanjer. När UniSAFE-resultaten började användas i Bryssel försvann metodbristerna snabbt ur sikte. EU:s nya Zero-Tolerance Code of Conduct citerade siffran att "nästan två av tre respondenter" inom europeisk akademi utsatts för genusbaserat våld – utan att nämna den extremt låga svarsfrekvensen på 3,9 procent eller att Latcheva-skalans mått saknade tidsavgränsning och validering.

Trots att UniSAFE:s egen metodrapport uttryckligen varnade för att bortfall och mätproblem kunde snedvrida resultaten, lyftes siffran fram som ett av huvudargumenten för nya EU-åtgärder – utan att metodbegränsningarna tydligt framhölls.

När Fredrik Bondestam och Sofia Strid talade på konferensen Ending gender-based violence in academia i Prag (november 2022) presenterades UniSAFE-siffran återigen utan reservationer. Bondestam beskrev våldet som ”ett utbrett fenomen”, medan Strid betonade att det blivit ”normaliserat” och påverkar ”kvantiteten och kvaliteten” i forskningen. Inga metodproblem nämndes.

Siffran låg sedan till grund för riktlinjer som krävde skärpta policyer, internutbildningar och åtgärdsprogram vid europeiska lärosäten. I ansökan till GenderSAFE-projektet, där 62-procentsiffran lyftes fram som ett nyckelargument, nämns överhuvudtaget inte dessa metodologiska begränsningar. UniSAFE:s resultat blev därmed en hörnsten i GenderSAFE:s arbete och i EU:s nolltoleransinitiativ.

Men spridningen stannade inte vid EU:s egna åtgärder.

Inte bara på europeisk nivå, utan även nationella aktörer som fackförbund och studentorganisationer använde siffrorna för att driva fram krav på förändringar. Internationellt integrerades resultaten i policyarbete från aktörer som European Women’s Lobby, European Students’ Union och Education International. UNESCO använde UniSAFE:s data som underlag för globala initiativ för tryggare universitetsmiljöer. Även här förekom metodkritik nästan enbart i akademiska sammanhang, där forskare påpekade risk för självselektion – men där slutsatsen ofta ändå var att det verkliga problemet kunde vara ännu större än siffrorna antydde. Den omfattande spridningen och användningen av siffran ledde till en situation där det yttre intrycket av handlingskraft dolde de kvarstående vetenskapliga problemen.

UniSAFE-forskarna Anne-Laure Humbert och Sofia Strid har senare kallat fenomenet ”unwilling trust”: lärosäten visar handlingskraft utåt men skyddar i praktiken sitt rykte snarare än de drabbade. Ironiskt nog bidrog just det bristfälliga måttet till denna ytliga trovärdighet, och via UNESCO, Education International och EU-konferenserna i Bilbao och Namur spreds siffran långt utanför Europa.

Metodkritik hördes nästan bara i akademiska kretsar. Forskare pekade på självselektion och avsaknad av validering – men lade ofta till brasklappen att verkligheten kunde vara ännu värre. Så blev ett osäkert mått grund för EU:s policy och miljardprogram mot genusbaserat våld.

Lisa fick snart se sina invändningar eka internationellt. En metodexpert vid GESIS, ansvarig för översättningskvalitet, upptäckte att den svenska enkäten saknade den obligatoriska andrahandsgranskaren: Fredrik Bondestam hade översatt själv. I ett mejl skrev experten att agerandet visade ”fullständig ignorans mot kvalitetsstandarder för interkulturella enkäter” och riskerade ”allvarliga konsekvenser för datakvaliteten”.

Efter hennes protest ströks namnet – men först efter att rapporten hunnit publiceras internationellt. “Det var redan för sent”, säger Lisa. “Skadan var gjord. Det var ingen liten formalitet – det riskerade hela datakvaliteten.”

Foto: Getty

När jag frågar Sofia Strid om hennes ansvar för översättningen hävdar hon att processen sköttes enligt bästa praxis av GESIS och att ansvaret var kollektivt. Men GESIS egen metodexpert riktade uttrycklig kritik mot den svenska översättningen, eftersom Fredrik Bondestam ensam ansvarade för den utan extern kvalitetsgranskning. Strids påstående stämmer inte överens med den dokumenterade kritiken från GESIS.

Men användningen av osäkra siffror utan metodologiska förbehåll stannade inte vid UniSAFE. Även i svensk politik har liknande mönster blivit tydliga.

Helt nyligen använde utbildningsminister Johan Pehrson (L) resultat från en SULF-undersökning där fyra av tio universitetsanställda uppgav att de någon gång utsatts för hot eller trakasserier. Trots att forskarna betonade studiens stora bortfall (83 procent) och behovet av försiktig tolkning, presenterades siffrorna utan reservationer – även vid regeringens officiella pressträff.

Pehrson gick ännu längre och lyfte fram våld som ett allvarligt hot mot den akademiska friheten. I själva verket var det bara omkring en procent av de svarande som någon gång under sin karriär utsatts för fysiskt våld.

Jämfört med andra yrkesgrupper är detta en låg siffra: varje år utsätts omkring 28 procent av högstadielärare (Sveriges Lärare, 2023), 10 procent av gymnasielärare och 35 procent av vård- och omsorgspersonal (Arbetsmiljöverket, 2021) för hot eller våld. Att använda ett så svagt och selektivt underlag för att måla upp en bild av ett omfattande hot skapar en missvisande bild – och riskerar att underminera förtroendet för verkliga problem.

Precis som i fallet med Latcheva-skalan verkar frestelsen att använda dramatiska siffror väga tyngre än viljan att redovisa verkligheten korrekt.

För Lisa blev detta mer än ett mönster i offentligheten – hon fick erfara vad som hände när metodkritik utmanade en redan etablerad siffra inifrån.

Bombhotet fick interna kritiker att tystna

Höga prevalenstal behövdes för legitimitet och fortsatt finansiering; därför blev kritik mot Latcheva-skalans validitet känslig. Lisa marginaliserades snabbt på grund av sin kritik, och flera medarbetare valde tystnad för att undvika exkludering. ”Jag vet att det är smart att vara tyst i många situationer”, säger Lisa, ”men det är inte min grej.”

Efter ett anonymt bombhot mot sekretariatet i december 2018 blev klimatet ännu mer defensivt. Efter bombhotet upplevde Lisa att sekretariatet slöt sig mer inåt. Fredrik Bondestam bad henne ”stänga ned LinkedIn” för att undvika angrepp. Man byggde murar och fick ännu svårare att ta kritik, menar hon.

Flera anställda beskriver en övervakad lojalitet: ”Det räckte inte att vara tyst – du förväntades säga rätt saker.” Paradoxalt nog varnar sekretariatets egna policydokument (2023) för just sådan kultur.

Fredrik Bondestam avböjer oftast öppna debatter om metodfrågan. I sitt skriftliga svar till denna granskning betonar han sin begränsade roll och hänvisar metodfrågor vidare till andra forskare inom UniSAFE-projektet. Han menar att resultaten är giltiga eftersom de statistiskt viktats mot populationen, men han berör inte explicit den framförda kritiken att skalan saknar tydlig tidsavgränsning och adekvat validering.

Samtidigt lever siffran vidare som beslutsunderlag – bland annat när EU beviljade 22 miljoner kronor till uppföljaren GenderSAFE. Metodbristerna som en gång marginaliserade Lisa utgör nu hörnstenen i Europas officiella strategi.

Lisas historia visar hur forskningens gränser förskjuts när siffror blir verktyg i stället för sanningar. Efter att hon lämnat projektet fortsatte prevalensen ”två av tre” driva politik och finansiering. EU sköt till nya miljoner – Bondestam var huvudförfattare i flera av de rapporter som använde siffran som bevis.

Två år senare leder Sofia Strid EU-projektet GenderSAFE. Trots den omfattande metodkritiken lutar hon sig fortfarande mot UniSAFE:s siffror, som snabbt blev oomstridda argument vid internationella konferenser – inte minst vid toppmötet i Bilbao under Spaniens EU-ordförandeskap.

Bakom etableringen låg ett medvetet arbete: Tillsammans med Fredrik Bondestam lyfte Strid aktivt fram siffran "två av tre" som ett centralt bevis för behovet av strukturella förändringar inom akademin. De presenterade resultaten vid EU-konferenser, policyseminarier i Bryssel och nätverksträffar för jämställdhet inom högre utbildning, där siffran återkom som en avgörande referens för nya initiativ och finansieringsprogram.

I sitt mejl till mig tonar Fredrik Bondestam ned sin roll och beskriver sig som "rådgivande forskare" vid enkätens framtagande. Men dokumentationen från UniSAFE och GenderSAFE visar att han varit medförfattare till metodavsnitt, deltagit i analysutformning och fungerat som officiell talesperson för projektet.

Även Sofia Strid bagatelliserar i sitt skriftliga svar det individuella ansvaret och framhåller det som kollektivt. Detta trots att hon som vetenskaplig koordinator hade det uttalade ansvaret att hålla ihop och samordna forskningsdelarna i UniSAFE-projektet. Metodologiska brister, som hon i dag säger sig inte känna till, är samtidigt tydligt dokumenterade i material hon själv haft ansvar för att producera och kommunicera.

Lisa såg allt detta hända. Hon såg hur forskningen blev aktivism, och hur fakta böjdes för att ”omvandla kunskap till transformation”, som Bondestam själv skriver.

”Vi måste låta data tala, inte våra önskningar,” säger hon när hon blickar tillbaka.

Det var aldrig fråga om vad som var sant, det var fråga om vad som var rätt sak att säga.

Ju större siffror, desto större legitimitet – och fler resurser.

Epilog

I dag arbetar Lisa med praktiskt stöd till utsatta kvinnor, långt från akademiskt rampljus. ”Egentligen vill jag mest lämna allt detta bakom mig,” säger hon. ”Och det har jag, på det stora hela. Men det är viktigt att det kommer fram.”

Fyra trappor upp ligger fortfarande Nationella sekretariatet för genusforskning. På hemsidan talar man om inkludering, men Lisa är inte längre kvar där. Siffran 62 procent lever dock vidare.

Ivar Arpi

---

Prenumerera på eller stötta Rak höger

I takt med att fler blir betalande prenumeranter har Rak höger kunnat expandera med fler skribenter och mer innehåll. Vi får inget presstöd, vi tar inte emot pengar från någon intresseorganisation eller lobbygrupp. Det är endast tack vare er prenumeranter vi kan fortsätta vara självständiga röster i en konform samtid. Så stort tack för att ni är med, utan er hade det inget av detta varit möjligt.

Den som vill stötta oss på andra sätt än genom en prenumeration får gärna göra det med Swish, Plusgiro, Bankgiro, Paypal eller Donorbox.

Swishnummer: 123-027 60 89

Plusgiro: 198 08 62-5

Bankgiro: 5808-1837

---

Källförteckning

(alfabetiskt efter första författare eller organisation)

• Arbetsmiljöverket (2021). Arbetsmiljöundersökningen 2021 – Arbetsorsakade besvär. Tillgänglig: https://www.av.se (hämtad 2025-04-25).

• Bondestam, F. & Lundqvist, M. (2018). Sexuella trakasserier i akademin – En internationell forskningsöversikt. Stockholm: Vetenskapsrådet.

• Bondestam, F. & Strid, S. (2022-11-24). "Det krävs strukturella åtgärder mot genusbaserat våld och trakasserier." Publikt. Hämtad 2025-04-25.

• Bondestam, F. m.fl. (2024). GenderSAFE – Methodological Guidelines (Version 1.2). Bryssel: EU Horizon Europe-projektet #101094508.

• Brax, D. m.fl. (2022). Hot och hat mot forskare och lärare vid svenska lärosäten. Göteborg: Nationella sekretariatet för genusforskning & SULF.

• Cortina, L.M. & Magley, V.J. (2009). "Patterns of Incivility at Work." Journal of Occupational Health Psychology, 14(2), 272–288.

• European Commission (2023). Zero-Tolerance Code of Conduct for Higher Education Institutions. Bryssel: GD EAC.

• European Commission, DG Research & Innovation (2021). Guidelines on Valid Survey Instruments for Gender-Based Violence Projects. Bryssel: European Commission.

• GenderSAFE-konsortiet (2023). Internal Survey Translation Manual. Bilaga 3 (otillgänglig online – förf. dok.).

• Humbert, A-L., Strid, S. m.fl. (2022). UniSAFE Methodological Report. Luxemburg: Publications Office of the European Union.

• Jagsi, Reshma (2018). "Measuring Sexual Harassment Prevalence: Pitfalls of Behaviour Inventories." Journal of Women’s Health, 27(4), ss. 407–409.

• Jina, A. (2023-11-15). "Beteendelistor pressar upp siffrorna." Scottish Journal of Political Economy Blog.

• Kifinfo (2022-12-08). "Etterlyser tiltak mot kjønnsbasert vold i akademia." Kifinfo.no. Tillgänglig: https://kifinfo.no/nb/2022/12/etterlyser-tiltak-mot-kjonnsbasert-vold-i-akademia (hämtad 2025-04-25).

• Kristensen, T.S. m.fl. (2005). The Copenhagen Psychosocial Questionnaire (COPSOQ). København: NFA.

• Latcheva, R. (2017). Measuring Gender-Based Violence in Academia – Development of a Behaviour Checklist. Wien: Austrian Institute for Conflict Research.

• Regeringskansliet (2025-04-24). "Forskares frihet ska stärkas." (Pressmeddelande). Tillgänglig: https://www.regeringen.se (hämtad 2025-04-25).

• SCB – Statistiska centralbyrån (2022). Intern dokumentation av anpassningar av UniSAFE-enkätens svenska version (förf. dok.).

• Scott, K. (2024). "Behaviour Lists Inflate Prevalence of Campus Misconduct: Evidence from the UK." Scottish Journal of Political Economy, 71(1), ss. 98–120.

• SULF (2022-07-04). "Fyra av tio utsatta för hot eller trakasserier." (Pressmeddelande).

• SULF (2025-04-24). "Kommentar till regeringens utredning om akademisk frihet."

• Svenaeus, Fredrik. (2023-08-23). "Så hotas den akademiska friheten." Kvartal.

• Sveriges Lärare (2023). När tryggheten brister – Hot och våld mot lärare. Stockholm: Sveriges Lärare.

• Sveriges Radio P1 – Studio Ett (2025-04-24). "Utbildningsministern om hot mot forskare och ny utredning." Inspelad sändning, arkiv SR Play.

• UniSAFE-konsortiet (2023). Gender-Based Violence in European Academia: Main Results. Bryssel: EU Horizon 2020-projektet UniSAFE.

• Universitetsläraren (2022-07-04). "Hot och trakasserier kommer främst från studenter och kollegor." Tillgänglig: https://universitetslararen.se/2022/07/04/hot-och-trakasserier-kommer-framst-fran-studenter-och-kollegor (hämtad 2025-04-25).

• UNESCO (2024). Policy Brief: Academic Freedom & Gender-Based Violence. Paris: UNESCO Education Sector.

---

Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)