En familj har levt "avskärmad" i Halland. Trots att ingen vanvård avslöjats ska staten nu ta över vårdnaden av barnen. Och frågan som ställs är inte varför, utan varför man inte gått in tidigare.
Precis som du formulerar var min tanke när media skrev om familjen. En familj är inte dysfunktionell för att man vill stå utanför samhället, givet förstås att barn inte far illa.
Förstår på ett sätt vad du menar. Men barn i dysfunktionella familjer som vill stå utanför samhället är helt utlämnade till sina föräldrar. Som barn är man alltid maktlös och beroende och därför är det bra att det finns insyn och lagar som skyddar barnen och ser dem som egna individer och inte bara föräldrarnas egendom.
Visst fyller dessa institutioner en funktion men var de inte från början tänkta som komplement för de som inga andra stödfunktioner hade? De utsatta? Att dessa institutioner nu utnyttjas som redskap i statliga maktövergrepp av nitiska ”tjänstehen” är tragiskt.
Detta är en saga = film med lyckligt slut som alltid i Hollywood. Herr Fritzl i Österrike tog också hand om sina barn och höll dem borta från statens institutioner.
Ivar har hittat ytterligare ett relevant fall där frågan om statens respektive individens ansvar ställs på din spets. Det är en fråga som inte har dryftats de senaste 60 åren! Se här!
Hej Ivar, gillar vad du gör och skriver/poddar för det mest, men använder du inte samma argument här för att man inte skall ta hand om dessa personers barn (som bryter mot lagen om skolplikt) som du tidigare använt för att man skall omhänderta vissa invandrares barn? Är det något annat förutom hudfärg och etnicitet som skiljer dessa fall åt?
A good point! – Det är inte en enkel gränsdragning här. (Den ska givetvis, så långt det är möjligt, vara oberoende av etnicitet, med mera.)
Det är mycket ett barn behöver lära sig och övas i för att förbereda sig inför vuxenlivet. Det finns säkert en del föräldrar som har kapacitet att lära sina barn att läsa, skriva, räkna och mycket annat, liksom att se till att barnet har möjlighet att öva sina sociala förmågor och annat. Å andra sidan är det många, förmodligen flertalet föräldrar, som inte fullt ut har den kapaciteten (tid, engagemang och färdigheter). Ju äldre barnet blir krävs det dessutom allt mer av ämneskunskaper för att hänga med.
I Sverige har vi haft skolplikt sedan mitten av 1800-talet. Det har varit en förutsättning för att utveckla samhället till vad det nu är. I grund och botten är det en god och rimlig ordning. Det finns förvisso en del att debattera om hur dagens skola löser den uppgiften, men det är en lite annan diskussion.
Förskolan är inte obligatorisk. Det går att göra andra val. Förutsatt att barnet får den stimulans och träning motsvarande vad andra barn får, är det något man som förälder kan göra. – Det är vanskligt att uttala sig om specifika fall, utan att ha bilden klar för sig. Så länge det inte är till men för barnet, bör det rimligen finnas spelrum att göra olika val.
Varför just skolplikt? Varför inte läroplikt som de flesta andra länder har? Att barn behöver lära sig vissa saker är givet men har platsen där det görs verkligen någon betydelse? De länder som tillåter unschooling visar i många fall upp bättre studieresultat hos de elever som ex hemskolas än hos de som går i ”vanlig” skola.
När vi, som du skriver, har stora problem med att få skolan att klara sitt uppdrag, ska vi verkligen tvinga dit vartenda barn då?
Det är en relevant fråga du ställer. Jag är inte säker på att jag har ett självklart svar. En skolplikt ställer givetvis höga krav på att skolan verkligen löser sin uppgift. I ett samhälle där skolan fallerar, måste man som förälder ha rätt eller till och med skyldighet att fråga sig vilka alternativ som finns?
Jag vet inte vilka exempel du hänvisar till, där hemskolning uppvisar bättre resultat än den vanliga skolan, eller hur den utvärderingen har gått till. – Om jag tillåter mig att spekulera, kan jag tänka mig att de föräldrar som väljer att "hemskola" också är djupt engagerade i det, själva har god bildning och relevanta ämneskunskaper. De barnen skulle troligen, med det stöd de skulle få av sina föräldrar, även klara den vanliga skolan bra, ofta bättre än genomsnittet. Det gör jämförelsen svår, eftersom urvalen av dem som får hemskola och av dem som går vanlig skola kanske inte är likvärdiga. – Jag påstår inte att det är så, men det är möjligt och svårt att veta.
Ser vi till den svenska skolan idag, måste jag erkänna att det nu är många år sedan jag hade egna barn i skolan, än längre sedan jag själv var ett skolbarn. Min direkta erfarenhet är därmed inte helt aktuell. Bilden som förmedlas genom dagens medierapportering är att många skolor lider av svåra problem, både av pedagogisk och social natur. Att komma till rätta med det kräver säkert en mängd åtgärder inom skolan (det kan handla om lärarutbildning, arbetssätt och till exempel läraryrkets status i samhället) och även i problemelevers uppväxtmiljöer. Det senare är inte primärt en skolfråga, men det har betydelse för skolans möjligheter. Jag är på intet sätt expert i detta, men jag har mycket svårt att tro att en uppmuntran till "hemskolning" skulle vara en väg framåt.
Min egen erfarenhet av skolan, som elev och genom mina barn, är däremot att den på det hela fungerat ganska väl. På vägen har jag mött många kunniga och engagerade lärare. Med all respekt tror jag inte ett ögonblick att alla dem hade kunnat ersättas med undervisning i hemmet.
För egen del började min skolgång i första klass hösten 1964. Den kan sägas avslutad med en masterexamen från universitetet hösten 1981. Det är 17 år av utbildning (inklusive ett års militär grundutbildning). Det är en oerhörd mängd kunskaper och erfarenheter som inhämtas under den tiden, i olika miljöer, från olika lärare och andra förebilder. Den som förordar hemundervisning måste ställa sig frågan hur stor del av det som realistiskt kan förmedlas från föräldrar till barn i hemmiljö, om än så engagerade och kunniga? Var ska man dra gränsen? Hur sker sen överlämningen till den "vanliga" skolan? Hur säkerställer man att barnet får alla de grundkunskaper det förutsätts ha för fortsatta studier? – Det är ett stort ansvar att ta.
Förvisso är det så att under de första tre till fyra åren av skolan undervisas en klass väsentligen av en ensam klasslärare, eller idag kanske av två lärare som arbetar i par (?). Det är en roll som skulle kunna ersättas av en förälder, förutsatt att den har den tid, det engagemang och de förmågor som krävs, är inläst på läroplanen och har tillgång till lämpliga läromedel. Jag påstår inte att det är omöjligt. För de flesta tror jag emellertid att uppgiften vore övermäktig. Vid någon punkt under elevens utbildning blir den definitivt det, även för den mest engagerade och hängivna förälder. Av den anledningen tror jag att skolplikten i grundskolan trots allt är väl motiverad.
Tack för ditt utförliga svar. Som du säger är det ingen enkel fråga och det finns säkerligen inte heller något enkelt svar.
Du har rätt i att de föräldrar som väljer att hemskola ofta är väldigt engagerade och säkerligen också i många fall välutbildade. Men spelar det egentligen någon roll? Tanken med att införa läroplikt är ju att just dessa föräldrar ska ha ett alternativ till de skolor som erbjuds idag. De föräldrar som inte har rätt engangemang kommer sannolikt även i fortsättningen låta sina barn gå i ”vanlig” skola. I de länder där hemskolning är accepterad och relativt vanlig ser man också alternativ där flera familjer går ihop skolar sina barn tillsammans. Man tar tillvara de kunskaper som finns hos föräldrarna och om det finns någon kunskapslucka inom ett ämne hyr man in en extern lärare för just detta.
Det jag ser i dagens skola är ett enormt missgynnande av elever med hög intelligens. Jag gick själv i skolan under 80 och 90-talet och har idag tre barn i låg och mellanstadium. Det jag reagerar starkt mot i dagens skola är det stora misslyckandet med att ta tillvara på de elever som ligger över medel i intelligens och kunskaper.
Både jag och alla mina barn har ADHD, jag fick diagnosen i vuxen ålder. Vi har alla lätt för att lära, är drivna och prestationsinriktade, engagerade och har dessutom svårt för att stå ut med meningslösa uppgifter.
Mina slutbetyg var väldigt medelmåttiga och jag slutförde knappt gymnasiet. Jag har dock arbetat hela tiden sedan tidiga tonår, är idag egen företagare, kommunpolitiker och en väldigt kompetent och mångsidig kvinna.
Mina barn har än så länge knappt lärt sig någonting i skolan mer än att vänta och sitta av tiden. Allt engangemang från lärarna går åt till att hålla ordning och att hjälpa de som har det svårt.
Obs! Det finns vissa lärare som klarar detta galant och lyckas utmana alla elever på rätt sätt men de är få. De är dock det som får mina barn att överhuvudtaget gå till skolan utan tvång. Min son går i fjärde klass, ligger längst fram i alla ämnen, läser aldrig läxor men klarar proven med topp-poäng. Han är intresserad av det mesta och gillar att lära sig saker. Ändå avskyr han skolan. Just för att han aldrig blir utmanad på rätt nivå. Han förväntas sitta stilla och vänta ut övriga elever för att ingen ska bli ledsen för att man inte blev klar först. I hans klass finns flera killar med problematik, alla lika smarta, empatiska och positiva när jag umgås med dem utanför skolan. I skolan klassas dom som värstingar och där vandrar de mest omkring och stör eller beger sig ut från klassrummet.
Jag pratar ofta med frustrerade föräldrar som undrar varför deras barn ska tvingas gå i skola i 10 år utan att få någon som helst behållning av det. Hur många vuxna hade gått med på att ha ett sådant arbete?
Nedan två hänvisningar till studier angående hemskolade barn vs skolade.
(Martin-Chang mfl 2011:197-198). Resultatet visade att hemskolade barn vars föräldrar aktivt följt en läroplan och sett sin egen insats som betydande har uppnått skolresultat som överträffar skolbarns resultat.
Mycket av den forskning som faktiskt finns är gjord i USA där 2,4 miljoner barn får någon form av hemundervisning. Och där finns trots allt en växande mängd studier som kvantitativt jämför hemskolade barn med de som går i skolan. När Brian D. Ray, grundare av National Home Education Research Institute, för tre år sedan gick igenom forskningen hittade han 14 peer-review-granskade studier som jämförde barnens akademiska prestationer. I elva av studierna presterade hemundervisade barn bättre, medan en studie visade att de presterade sämre än barn som går i skolan. Ett par år tidigare publicerade Peabody Journal of Education ett temanummer om hemundervisning. En av artiklarna var en kritisk granskning av de studier som sägs visa att hemundervisade barn lyckas bättre akademiskt, och hur de studierna används av intresseorganisationer. Författarna identiferade ett grundproblem hos all forskning, publicerad såväl som kommande: Urvalet av familjer kan aldrig bli representativt eftersom föräldrar som hemskolar sina barn kan antas ha högre engagemang och motivation, och deras barn skulle troligen klara sig bättre än genomsnittet, också i en vanlig skola.
Precis som du formulerar var min tanke när media skrev om familjen. En familj är inte dysfunktionell för att man vill stå utanför samhället, givet förstås att barn inte far illa.
Förstår på ett sätt vad du menar. Men barn i dysfunktionella familjer som vill stå utanför samhället är helt utlämnade till sina föräldrar. Som barn är man alltid maktlös och beroende och därför är det bra att det finns insyn och lagar som skyddar barnen och ser dem som egna individer och inte bara föräldrarnas egendom.
Visst fyller dessa institutioner en funktion men var de inte från början tänkta som komplement för de som inga andra stödfunktioner hade? De utsatta? Att dessa institutioner nu utnyttjas som redskap i statliga maktövergrepp av nitiska ”tjänstehen” är tragiskt.
Titta på Captain Fantastic Ivar! Den handlar om en familj som valt leva utanför samhället.
https://www.imdb.com/title/tt3553976/
Detta är en saga = film med lyckligt slut som alltid i Hollywood. Herr Fritzl i Österrike tog också hand om sina barn och höll dem borta från statens institutioner.
Man väljer sina perspektiv på vita duken och i verkligheten.
Visst, men man gör ej film om de misslyckade fallen
Ivar har hittat ytterligare ett relevant fall där frågan om statens respektive individens ansvar ställs på din spets. Det är en fråga som inte har dryftats de senaste 60 åren! Se här!
https://bulletin.nu/debatt-lvu-demonstrationerna-satter-fingret-pa-om-punkt
Hej Ivar, gillar vad du gör och skriver/poddar för det mest, men använder du inte samma argument här för att man inte skall ta hand om dessa personers barn (som bryter mot lagen om skolplikt) som du tidigare använt för att man skall omhänderta vissa invandrares barn? Är det något annat förutom hudfärg och etnicitet som skiljer dessa fall åt?
Mvh / Svante
A good point! – Det är inte en enkel gränsdragning här. (Den ska givetvis, så långt det är möjligt, vara oberoende av etnicitet, med mera.)
Det är mycket ett barn behöver lära sig och övas i för att förbereda sig inför vuxenlivet. Det finns säkert en del föräldrar som har kapacitet att lära sina barn att läsa, skriva, räkna och mycket annat, liksom att se till att barnet har möjlighet att öva sina sociala förmågor och annat. Å andra sidan är det många, förmodligen flertalet föräldrar, som inte fullt ut har den kapaciteten (tid, engagemang och färdigheter). Ju äldre barnet blir krävs det dessutom allt mer av ämneskunskaper för att hänga med.
I Sverige har vi haft skolplikt sedan mitten av 1800-talet. Det har varit en förutsättning för att utveckla samhället till vad det nu är. I grund och botten är det en god och rimlig ordning. Det finns förvisso en del att debattera om hur dagens skola löser den uppgiften, men det är en lite annan diskussion.
Förskolan är inte obligatorisk. Det går att göra andra val. Förutsatt att barnet får den stimulans och träning motsvarande vad andra barn får, är det något man som förälder kan göra. – Det är vanskligt att uttala sig om specifika fall, utan att ha bilden klar för sig. Så länge det inte är till men för barnet, bör det rimligen finnas spelrum att göra olika val.
Varför just skolplikt? Varför inte läroplikt som de flesta andra länder har? Att barn behöver lära sig vissa saker är givet men har platsen där det görs verkligen någon betydelse? De länder som tillåter unschooling visar i många fall upp bättre studieresultat hos de elever som ex hemskolas än hos de som går i ”vanlig” skola.
När vi, som du skriver, har stora problem med att få skolan att klara sitt uppdrag, ska vi verkligen tvinga dit vartenda barn då?
Det är en relevant fråga du ställer. Jag är inte säker på att jag har ett självklart svar. En skolplikt ställer givetvis höga krav på att skolan verkligen löser sin uppgift. I ett samhälle där skolan fallerar, måste man som förälder ha rätt eller till och med skyldighet att fråga sig vilka alternativ som finns?
Jag vet inte vilka exempel du hänvisar till, där hemskolning uppvisar bättre resultat än den vanliga skolan, eller hur den utvärderingen har gått till. – Om jag tillåter mig att spekulera, kan jag tänka mig att de föräldrar som väljer att "hemskola" också är djupt engagerade i det, själva har god bildning och relevanta ämneskunskaper. De barnen skulle troligen, med det stöd de skulle få av sina föräldrar, även klara den vanliga skolan bra, ofta bättre än genomsnittet. Det gör jämförelsen svår, eftersom urvalen av dem som får hemskola och av dem som går vanlig skola kanske inte är likvärdiga. – Jag påstår inte att det är så, men det är möjligt och svårt att veta.
Ser vi till den svenska skolan idag, måste jag erkänna att det nu är många år sedan jag hade egna barn i skolan, än längre sedan jag själv var ett skolbarn. Min direkta erfarenhet är därmed inte helt aktuell. Bilden som förmedlas genom dagens medierapportering är att många skolor lider av svåra problem, både av pedagogisk och social natur. Att komma till rätta med det kräver säkert en mängd åtgärder inom skolan (det kan handla om lärarutbildning, arbetssätt och till exempel läraryrkets status i samhället) och även i problemelevers uppväxtmiljöer. Det senare är inte primärt en skolfråga, men det har betydelse för skolans möjligheter. Jag är på intet sätt expert i detta, men jag har mycket svårt att tro att en uppmuntran till "hemskolning" skulle vara en väg framåt.
Min egen erfarenhet av skolan, som elev och genom mina barn, är däremot att den på det hela fungerat ganska väl. På vägen har jag mött många kunniga och engagerade lärare. Med all respekt tror jag inte ett ögonblick att alla dem hade kunnat ersättas med undervisning i hemmet.
För egen del började min skolgång i första klass hösten 1964. Den kan sägas avslutad med en masterexamen från universitetet hösten 1981. Det är 17 år av utbildning (inklusive ett års militär grundutbildning). Det är en oerhörd mängd kunskaper och erfarenheter som inhämtas under den tiden, i olika miljöer, från olika lärare och andra förebilder. Den som förordar hemundervisning måste ställa sig frågan hur stor del av det som realistiskt kan förmedlas från föräldrar till barn i hemmiljö, om än så engagerade och kunniga? Var ska man dra gränsen? Hur sker sen överlämningen till den "vanliga" skolan? Hur säkerställer man att barnet får alla de grundkunskaper det förutsätts ha för fortsatta studier? – Det är ett stort ansvar att ta.
Förvisso är det så att under de första tre till fyra åren av skolan undervisas en klass väsentligen av en ensam klasslärare, eller idag kanske av två lärare som arbetar i par (?). Det är en roll som skulle kunna ersättas av en förälder, förutsatt att den har den tid, det engagemang och de förmågor som krävs, är inläst på läroplanen och har tillgång till lämpliga läromedel. Jag påstår inte att det är omöjligt. För de flesta tror jag emellertid att uppgiften vore övermäktig. Vid någon punkt under elevens utbildning blir den definitivt det, även för den mest engagerade och hängivna förälder. Av den anledningen tror jag att skolplikten i grundskolan trots allt är väl motiverad.
Tack för ditt utförliga svar. Som du säger är det ingen enkel fråga och det finns säkerligen inte heller något enkelt svar.
Du har rätt i att de föräldrar som väljer att hemskola ofta är väldigt engagerade och säkerligen också i många fall välutbildade. Men spelar det egentligen någon roll? Tanken med att införa läroplikt är ju att just dessa föräldrar ska ha ett alternativ till de skolor som erbjuds idag. De föräldrar som inte har rätt engangemang kommer sannolikt även i fortsättningen låta sina barn gå i ”vanlig” skola. I de länder där hemskolning är accepterad och relativt vanlig ser man också alternativ där flera familjer går ihop skolar sina barn tillsammans. Man tar tillvara de kunskaper som finns hos föräldrarna och om det finns någon kunskapslucka inom ett ämne hyr man in en extern lärare för just detta.
Det jag ser i dagens skola är ett enormt missgynnande av elever med hög intelligens. Jag gick själv i skolan under 80 och 90-talet och har idag tre barn i låg och mellanstadium. Det jag reagerar starkt mot i dagens skola är det stora misslyckandet med att ta tillvara på de elever som ligger över medel i intelligens och kunskaper.
Både jag och alla mina barn har ADHD, jag fick diagnosen i vuxen ålder. Vi har alla lätt för att lära, är drivna och prestationsinriktade, engagerade och har dessutom svårt för att stå ut med meningslösa uppgifter.
Mina slutbetyg var väldigt medelmåttiga och jag slutförde knappt gymnasiet. Jag har dock arbetat hela tiden sedan tidiga tonår, är idag egen företagare, kommunpolitiker och en väldigt kompetent och mångsidig kvinna.
Mina barn har än så länge knappt lärt sig någonting i skolan mer än att vänta och sitta av tiden. Allt engangemang från lärarna går åt till att hålla ordning och att hjälpa de som har det svårt.
Obs! Det finns vissa lärare som klarar detta galant och lyckas utmana alla elever på rätt sätt men de är få. De är dock det som får mina barn att överhuvudtaget gå till skolan utan tvång. Min son går i fjärde klass, ligger längst fram i alla ämnen, läser aldrig läxor men klarar proven med topp-poäng. Han är intresserad av det mesta och gillar att lära sig saker. Ändå avskyr han skolan. Just för att han aldrig blir utmanad på rätt nivå. Han förväntas sitta stilla och vänta ut övriga elever för att ingen ska bli ledsen för att man inte blev klar först. I hans klass finns flera killar med problematik, alla lika smarta, empatiska och positiva när jag umgås med dem utanför skolan. I skolan klassas dom som värstingar och där vandrar de mest omkring och stör eller beger sig ut från klassrummet.
Jag pratar ofta med frustrerade föräldrar som undrar varför deras barn ska tvingas gå i skola i 10 år utan att få någon som helst behållning av det. Hur många vuxna hade gått med på att ha ett sådant arbete?
Nedan två hänvisningar till studier angående hemskolade barn vs skolade.
(Martin-Chang mfl 2011:197-198). Resultatet visade att hemskolade barn vars föräldrar aktivt följt en läroplan och sett sin egen insats som betydande har uppnått skolresultat som överträffar skolbarns resultat.
Mycket av den forskning som faktiskt finns är gjord i USA där 2,4 miljoner barn får någon form av hemundervisning. Och där finns trots allt en växande mängd studier som kvantitativt jämför hemskolade barn med de som går i skolan. När Brian D. Ray, grundare av National Home Education Research Institute, för tre år sedan gick igenom forskningen hittade han 14 peer-review-granskade studier som jämförde barnens akademiska prestationer. I elva av studierna presterade hemundervisade barn bättre, medan en studie visade att de presterade sämre än barn som går i skolan. Ett par år tidigare publicerade Peabody Journal of Education ett temanummer om hemundervisning. En av artiklarna var en kritisk granskning av de studier som sägs visa att hemundervisade barn lyckas bättre akademiskt, och hur de studierna används av intresseorganisationer. Författarna identiferade ett grundproblem hos all forskning, publicerad såväl som kommande: Urvalet av familjer kan aldrig bli representativt eftersom föräldrar som hemskolar sina barn kan antas ha högre engagemang och motivation, och deras barn skulle troligen klara sig bättre än genomsnittet, också i en vanlig skola.