Nej, vi ska inte dämpa tonläget – tvärtom

En islamist sköt tre svenskar för att de är svenskar. Magdalena Andersson (S) uppmanar måltavlorna att dämpa sitt tonläge. Kulturskribenter är arga på en SD-tweet. Själva terrordådet har de glömt.

Demonstration mot Sverige i Jemen i juli. Foto: Mohammed Hamoud/Getty

“Allahu akbar!” För oss icke-muslimer har jubelropet – kallat takbir – blivit synonymt med terrorattentat, våldshandlingar och hat. “Gud är större än allt”, ropar de. Större än oskyldiga  fotbollssupportrar som var i Bryssel för att heja på svenska landslaget? Större än de små barnen som fick sina halsar avskurna i Israel? Större än ungdomarna som massakrerades på sin ravefest i öknen? På vilket sätt är detta stort? 

Men jag ska erkänna att jag gillar uttrycket, åtminstone i teorin, som skulle kunna tolkas som en uppmaning till ödmjukhet. Att vi människor är felbara, flyktiga, fördomsfulla, men att Gud är större än så. Ske din vilja, såsom i himmelen så ock på jorden. Men jihadisterna, och deras medlöpare, använder frasen med motsatt innebörd. De vill ödmjuka världen, inte sig själva. De har alla svar färdiga, trots att de knappt ställt några frågor. “Allah akbar!” ropade orcherna i Hamas när de lustmördade civila israeler den 7:e oktober. “Allah akbar!” ropade terroristen som mördade tre svenskar som rest till Bryssel för att heja på fotbollslandslaget. De mördades för att de var svenskar, för att de kom från ett land där koraner har bränts. “Allah akbar!” ropade tusentals araber, palestinier och muslimer på gator och torg i Sverige när de firade blodbadet i Israel. “Allah akbar!” ropade Islamiska staten när de begick ett folkmord på yesidierna i Irak. “Allah akbar!” ropar de till och med när de attackerar ambulanspersonal, brandmän och poliser. 

Inte alla muslimer, säger någon nu.