Och du hittar aldrig hem igen
Jag har ägnat nationaldagen åt att minnas – människor, torp och landskap. Minnen av minnen av det Sverige som en gång var och svenskarna vars röster vi sakta glömmer.
Dunk-dunk-dunk-dunk. Ett dovt ljud, som rör sig långsamt på lite avstånd. Jag minns det från tidiga morgnar på släktens torp – fiskebåtarnas tändkulemotorer. På den tiden det fortfarande fanns torsk att leva av även för småfiskare. En rytm som nu ytterst sällan hörs. Tändkulemotorerna är i dag lika sällsynta som fiskarna (och torsken också för den delen).
Redan när min farfar började hyra det lilla torpet i Småland av Uppsala universitet pågick urbaniseringen med full kraft. Ändå fanns det gamla livet på landsbygden kvar. Farfar var många saker, men händig var inte en av dem. När vårens och försommarens gräs skulle slås kom två kraftiga fiskare med långa liar och gjorde det på någon halvtimme. Jag har försökt upprepa det i vuxen ålder, och det tar timmar för mig. Vissa talanger hoppar över en generation, i mitt fall tycks det gälla farfars avsaknad av händighet.
Skulle man köpa ägg eller fisk, och då även den rikligt förekommande ålen, kunde man gå över ön på andra sidan sundet, följa de redan krympande stigarna och gärdsgårdarna av trä. Jag följde med pappa, som lärt sig stigarna av farfar. De gamla i huset vi kom till kändes eviga, sprungna ur jorden, med levebrödet i det bräckta havet. Lukten i den lilla traktorn jag fick prova att åka med i som treåring glömmer jag aldrig. När jag återvände i skymningen tjugofem år senare, via en vandringsled, kunde jag inte hitta stigen över ön. De fanns kvar när jag slöt ögonen, som ett hus där tanken går runt i rummen trots att det är rivet sedan länge, men inte på marken. Ingen gick där längre. Inga fiskare kom gående här med sina liar för att hjälpa stadsborna – sommarfåglarna – att få ordning på torpet. Sånt löser man ändå med grästrimmers i dag.
Pappa och hans syskon tillbringade somrarna på torpet. Brunnsvattnet var väl sådär, men magarna vande sig hjälpligt. Man kunde inte köra hela vägen ned, vilket inte spelade så stor roll eftersom farfar och farmor varken hade körkort eller bil. Handla gjorde man genom att ta en båttur med den gula träbåten, den lite för lågt liggande Puttrik, på ett par timmar.
Det gamla torpet hade stått obebott i ett par decennier innan det blev släktens sommarlovsbostad. Tro fan det. Marken ger inte mycket här, förutom stenar, alltid fler stenar. Inte undra på att de flesta gärdsgårdar här är byggda med sten i stället för av trä. Överallt ser man stenrösen och stenmurar. Om ryggvärk hade kunnat omsättas i pengar hade detta varit landets rikaste landsända. Här orkar inte potatisen växa särskilt bra, men slånbär och krusbär finns. När till och med jorden snålar så jävligt, kan man förstå om det smittat smålänningarnas sinnelag. Eller så är det bara gammalt förtal av ett redan prövat släkte.
När det var dags för oss i nästa generation att vara här på skolloven började man ta med sig vatten i dunkar, så magarna slapp vänja sig. Man lärde sig älska skinka på burk eftersom gäddan var roligare att fånga än att äta.
En dag vandrade en man ned från skogsstigen. Han hade vuxit upp i huset. De pratade en stund, mina farföräldrar och den åldrade torparsonen. Sedan gick han samma väg tillbaka, halvmilen upp till landsvägen. Nu är det över sextio år sedan. Detta var Döderhultarns trakter. Vems trakter är det nu?
Dokumentärfotografen Sune Jonsson skildrade som få andra det Sverige som redan var borta när jag föddes. Minnesbok över den svenske bonden (1971) är en bildberättelse från den småländska byn Attsjö i Kronobergslän 1969-1971. Det fanns en uppgivenhet bland lantbrukarna han pratade med, från Stockholm hade man bestämt att småbruk var irrationellt, och Jonsson önskade mer politisk kraft hos dem än där fanns. Det jordbrukspolitiska beslutet 1967 innebar ökat fokus på stordrift och specialisering, vilket gjorde det ännu svårare att överleva på landsbygden. Och på den vägen har det fortsatt för det svenska jordbruket. Självförsörjningsgraden sjunker, de öppna landskapen försvinner och bönderna som finns kvar har svårt att få lönsamhet.
Att bläddra sig igenom sådd, höbärgning, tröskning, höstplöjning, den första frosten är som att känna igen något man aldrig sett. Minnen av minnen. Mycket av den hantverksskicklighet som fanns då är förlorad i dag. Händerna som kunde skapa, reparera och vårda allt i sin omgivning har stillnat för gott för så länge sedan att ingen längre minns hur deras röster lät, även om namnen går att läsa på gravstenarna.
På tomten i Mellansverige, där min familj bodde ett tag, står ett spökhus. Ingen har bott här sedan 1965. “Arbetarbostad” står det på gamla planritningar. På gamla flygfoton ser man att träden stod mycket glesare i de i dag tätbevuxna dungarna. När man promenerar runt här ser man förfallna ladugårdar överallt. En gammal sönderrostad traktor här och var, kanske är det en Ferguson TE20, “gråsuggan” som blev så vanlig här efter andra världskriget? Ruiner av en tid då småbrukaroptimismen ännu levde, men som statlig politik, planerad centralism, gjorde oekonomiska. Nästan alla trägärdsgårdar är borta, men de av sten står kvar. I dag åker robotgräsklippare runt på tomterna. Men förr om åren, ungefär samtidigt som min farfar började hyra torpet i Småland, gav åkrarna liv till många.
Landsbygdens folk fick flytta in till städerna. Jordbrukets skickliga händer började arbeta vid industriernas löpande band. Många gånger är även dessa industrier nedlagda i dag. Småbutikerna ersatta av mer effektiva storvaruhus. När jag växte upp köpte vi bröd hos bagaren, kött och ost i charkbutiken, grönsaker i grönsaksbutiken, fisk i fiskbutiken, kläder och böcker köptes också lokalt. Allt fanns i närheten. Ja, jag inser att jag hade en anakronistisk uppväxt. Gatorna i Kungsladugård i Göteborg under 1980- till 90-talet hade kvar mycket av det som hade rationaliserats bort på andra ställen under 50- och 60-talet.
Min nostalgi, så opraktisk och ofruktbar, har ändå svårare att infinna sig i min gamla hemstad. Här har så många lager av förändring redan lagt sig över det som var. De små avtryck som en gång gjordes av mig och mina barndomsvänner är för länge sedan täckta av många lager av liv som gått där sedan dess. Här finns inte tid för folk som vill stå still en stund. Allt skyndar vidare, byter färg, byts ut. I mitt uppväxtområde är jag numera en främling. Andra människor, med andra minnen, en annan tid.
Men min hemlängtan vågar sig fram när jag är på torpet i Småland, där det är lättare att se spåren av det som varit. Här kan de små resterna av det förflutna ligga orörda som små snäckskal mellan varje besök. Man kan inte hålla kvar det förflutna, men varför måste man då minnas så mycket? Och ändå är glömskan värre.
Livet är en sand som i ett timglas rinner, som Allan Edwall sjöng. En båt som sakta åker ut mot havet. Ett ljud som aldrig hörs igen.
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
Din text väcker mig. Är född 1948 och hann uppleva en gammal by i södra Jämtland med flera små gårdar med ett traditionellt sätt att bedriva jordbruk som fanns kvar under hela 50-talet och en bit in på 60-talet. Nordsvenska hästar fick jobba. Höns och grisar fanns. Får fanns. Min mormor kommer från byn, föddes 1875, dog i Stockholm 1964. Till byn for vi varje sommarlov. Där fanns då fem småjordbruk. Man odlade korn och potatis. Alla gårdar hade fjällkor - kanske 10-15 kor per gård. Korna gick på skogen under sommarhalvåret och kom hem till sin gård för att mjölkas för hand (!!) i en sommarlagård som låg en bit från gården. Vi barn var ofta med och tittade på. Ljudet av mjölken som for ner i spannen, den minns man. Lukten av ko och mjölk också. Den mjölk som inte användes på gården, fylldes på stora krukor och sändes med den kombinerade mjölk/passagerarbussen in till mejeriet i Östersund. Bussen passerade på grusvägarna morgon och kväll. Sen var den tiden plötsligt över. Det gick fort utför med byn. Vi finns kvar med en timmerstuga, men gården är nedlagd. Vinterlagårn rasar samman. Sommarlagårn är helt borta. En enda mjölkgård i byn har överlevt och vuxit till en stor ekologisk mjölkgård men har nog lite svårt att klara sig. Deras stora högmjölkande kor betar hemma runt gården eller på lediga ytor i grannbyn. Inga kor går på skogen längre. Fjällkorna är små och tåliga, sägs vara tjuriga också, mjölkar lite jämfört med dagens stora kor. Men fjällmjölken är fetare och mer proteinrik, bättre kvalitet alltså. Skogsbruket har blivit hårdare med stora hyggen. Hushållning är ett ord som jag saknar idag. En termin gick jag på en lanthushållsskola i Höör i Skåne våren 1971. Så nyttigt det var! Men skolan försvann också. Lanthushållsskolor borde återinföras. Små jordbruk med djur borde få en renässans. Precis som i Alperna! Varför går det bra där att bedriva jordbruk i liten skala men inte här. Norra Norden är ju nästan som Alperna. Det måste finns flera sätt att mätta magar på än stora industrijordbruk. Det där med "industri" har väl haft sin tid nu och inte har det blivit bättre för oss i norr i alla fall. Det här blev långt....förlåt!
Mina barn som är födda 1992 och 1994 fick också gå med mig till fiskaffären, grönsaksståndet och köp av lantbröd på Rambaldis, Holländareplatsen i Gamlestan. Mjölken köpte vi på Konsum (inga kossor kvar på Kvibergs ängar). 😅
Allt var kanske inte bättre förr men är allt av godo i framtiden?
När vi besökte barnens farmor och farfar i norr som var skogs/jordbruksbönder, kunde jag få höra: vad skönt det var att få hjälp och ett sånt slit hade vi inte i stan.
-Nä, i stan stressar vi ihjäl oss 48 (45) veckor om året för att få leva i 4 v. Jag föredrar hårt arbete 365 dagar (200) och känna att jag lever gott under hela året.
Kan man få önska sig ett mellanting mellan 1960 och 2022 😃