Och du hittar aldrig hem igen
Jag har ägnat sommaren åt att minnas – människor, torp och landskap. Minnen av minnen av det Sverige som en gång var och svenskarna vars röster vi sakta glömmer.
Dunk-dunk-dunk-dunk. Ett dovt ljud, som rör sig långsamt på lite avstånd. Jag minns det från tidiga morgnar på släktens torp – fiskebåtarnas tändkulemotorer. På den tiden det fortfarande fanns torsk att leva av även för småfiskare. En rytm som nu ytterst sällan hörs. Tändkulemotorerna är i dag lika sällsynta som fiskarna (och torsken också för den delen).
Redan när min farfar började hyra det lilla torpet i Småland av Uppsala universitet pågick urbaniseringen med full kraft. Ändå fanns det gamla livet på landsbygden kvar. Farfar var många saker, men händig var inte en av dem. När vårens och försommarens gräs skulle slås kom två kraftiga fiskare med långa liar och gjorde det på någon halvtimme. Jag har försökt upprepa det i vuxen ålder, och det tar timmar för mig. Vissa talanger hoppar över en generation, i mitt fall tycks det gälla farfars avsaknad av händighet.
Skulle man köpa ägg eller fisk, och då även den rikligt förekommande ålen, kunde man gå över ön på andra sidan sundet, följa de redan krympande stigarna och gärdsgårdarna av trä. Jag följde med pappa, som lärt sig stigarna av farfar. De gamla i huset vi kom till kändes eviga, sprungna ur jorden, med levebrödet i det bräckta havet. Lukten i den lilla traktorn jag fick prova att åka med i som treåring glömmer jag aldrig. När jag återvände i skymningen tjugofem år senare, via en vandringsled, kunde jag inte hitta stigen över ön. De fanns kvar när jag slöt ögonen, som ett hus där tanken går runt i rummen trots att det är rivet sedan länge, men inte på marken. Ingen gick där längre. Inga fiskare kom gående här med sina liar för att hjälpa stadsborna – sommarfåglarna – att få ordning på torpet. Sånt löser man ändå med grästrimmers i dag.
Pappa och hans syskon tillbringade somrarna på torpet. Brunnsvattnet var väl sådär, men magarna vande sig hjälpligt. Man kunde inte köra hela vägen ned, vilket inte spelade så stor roll eftersom farfar och farmor varken hade körkort eller bil. Handla gjorde man genom att ta en båttur med den gula träbåten, den lite för lågt liggande Puttrik, på ett par timmar.
Det gamla torpet hade stått obebott i ett par decennier innan det blev släktens sommarlovsbostad. Tro fan det. Marken ger inte mycket här, förutom stenar, alltid fler stenar. Inte undra på att de flesta gärdsgårdar här är byggda med sten i stället för av trä. Överallt ser man stenrösen och stenmurar. Om ryggvärk hade kunnat omsättas i pengar hade detta varit landets rikaste landsända. Här orkar inte potatisen växa särskilt bra, men slånbär och krusbär finns. När till och med jorden snålar så jävligt, kan man förstå om det smittat smålänningarnas sinnelag. Eller så är det bara gammalt förtal av ett redan prövat släkte.
När det var dags för oss i nästa generation att vara här på skolloven började man ta med sig vatten i dunkar, så magarna slapp vänja sig. Man lärde sig älska skinka på burk eftersom gäddan var roligare att fånga än att äta.
En dag vandrade en man ned från skogsstigen. Han hade vuxit upp i huset. De pratade en stund, mina farföräldrar och den åldrade torparsonen. Sedan gick han samma väg tillbaka, halvmilen upp till landsvägen. Nu är det över sextio år sedan. Detta var Döderhultarns trakter. Vems trakter är det nu?
Dokumentärfotografen Sune Jonsson skildrade som få andra det Sverige som redan var borta när jag föddes. Minnesbok över den svenske bonden (1971) är en bildberättelse från den småländska byn Attsjö i Kronobergslän 1969-1971. Det fanns en uppgivenhet bland lantbrukarna han pratade med, från Stockholm hade man bestämt att småbruk var irrationellt, och Jonsson önskade mer politisk kraft hos dem än där fanns. Det jordbrukspolitiska beslutet 1967 innebar ökat fokus på stordrift och specialisering, vilket gjorde det ännu svårare att överleva på landsbygden. Och på den vägen har det fortsatt för det svenska jordbruket. Självförsörjningsgraden sjunker, de öppna landskapen försvinner och bönderna som finns kvar har svårt att få lönsamhet.
Att bläddra sig igenom sådd, höbärgning, tröskning, höstplöjning, den första frosten är som att känna igen något man aldrig sett. Minnen av minnen. Mycket av den hantverksskicklighet som fanns då är förlorad i dag. Händerna som kunde skapa, reparera och vårda allt i sin omgivning har stillnat för gott för så länge sedan att ingen längre minns hur deras röster lät, även om namnen går att läsa på gravstenarna.
På tomten i Mellansverige, där min familj bodde ett tag, står ett spökhus. Ingen har bott här sedan 1965. “Arbetarbostad” står det på gamla planritningar. På gamla flygfoton ser man att träden stod mycket glesare i de i dag tätbevuxna dungarna. När man promenerar runt här ser man förfallna ladugårdar överallt. En gammal sönderrostad traktor här och var, kanske är det en Ferguson TE20, “gråsuggan” som blev så vanlig här efter andra världskriget? Ruiner av en tid då småbrukaroptimismen ännu levde, men som statlig politik, planerad centralism, gjorde oekonomiska. Nästan alla trägärdsgårdar är borta, men de av sten står kvar. I dag åker robotgräsklippare runt på tomterna. Men förr om åren, ungefär samtidigt som min farfar började hyra torpet i Småland, gav åkrarna liv till många.
Landsbygdens folk fick flytta in till städerna. Jordbrukets skickliga händer började arbeta vid industriernas löpande band. Många gånger är även dessa industrier nedlagda i dag. Småbutikerna ersatta av mer effektiva storvaruhus. När jag växte upp köpte vi bröd hos bagaren, kött och ost i charkbutiken, grönsaker i grönsaksbutiken, fisk i fiskbutiken, kläder och böcker köptes också lokalt. Allt fanns i närheten. Ja, jag inser att jag hade en anakronistisk uppväxt. Gatorna i Kungsladugård i Göteborg under 1980- till 90-talet hade kvar mycket av det som hade rationaliserats bort på andra ställen under 50- och 60-talet.
Min nostalgi, så opraktisk och ofruktbar, har ändå svårare att infinna sig i min gamla hemstad. Här har så många lager av förändring redan lagt sig över det som var. De små avtryck som en gång gjordes av mig och mina barndomsvänner är för länge sedan täckta av många lager av liv som gått där sedan dess. Här finns inte tid för folk som vill stå still en stund. Allt skyndar vidare, byter färg, byts ut. I mitt uppväxtområde är jag numera en främling. Andra människor, med andra minnen, en annan tid.
Men min hemlängtan vågar sig fram när jag är på torpet i Småland, där det är lättare att se spåren av det som varit. Här kan de små resterna av det förflutna ligga orörda som små snäckskal mellan varje besök. Man kan inte hålla kvar det förflutna, men varför måste man då minnas så mycket? Och ändå är glömskan värre.
Livet är en sand som i ett timglas rinner, som Allan Edwall sjöng. En båt som sakta åker ut mot havet. Ett ljud som aldrig hörs igen.
Ivar Arpi
(Denna text publicerades första gången 6 juni 2022.)
Prenumerera på eller stötta Rak höger
I takt med att fler blir betalande prenumeranter har Rak höger kunnat expandera med fler skribenter och mer innehåll. Vi får inget presstöd, vi tar inte emot pengar från någon intresseorganisation eller lobbygrupp. Det är endast tack vare er prenumeranter vi kan fortsätta vara självständiga röster i en konform samtid. Så stort tack för att ni är med, utan er hade det inget av detta varit möjligt.
Den som vill stötta oss på andra sätt än genom en prenumeration får gärna göra det med Swish, Plusgiro, Bankgiro, Paypal eller Donorbox.
Swishnummer: 123-027 60 89
Plusgiro: 198 08 62-5
Bankgiro: 5808-1837
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
En underbar text med ett textanslag värt namnet. Gjorde själv ett liknande besök den 7 oktober i fjol. Ett datum att minnas, fast då av två anledningar. Hade inte besökt min barndoms sommarlandskap på hela 28 år. Emotionellt omvälvande, visst, gråten låg på lur bland skratten. Det finaste under dagen var att få träffa en av dem som finns kvar - idag 96 - hålla hennes en gång strävsamma händer, höra henne berätta, tillsammans komma ihåg. Stanna upp, var det ja.
Tack för en fin text!
Tuffet från min morfars tändkulemotor, i Ålands östligaste skärgård, är det tveksamt om jag någonsin får höra igen.
Min mor följde min far till en annan fattig utmark. Västligaste Härjedalen.
Här har några småbönder trots alla statens försök att ta kål på dem överlevt. Min kusin , han har passerat 80, bedriver fortfarande säterbruk. Därtill har han ett mejeri och säljer ost och messmör.
Det går fortfarande att driva ett lönsamt småbruk.
Räddningen heter turism och eftertraktade produkter, för den som har intresset och den gamla kunskapen.
Besök oss gärna så kan ni själva se att här lever vi till en del bland våra minnen, tack vare kulturbärare av högsta rang, men också med hjälp av ny teknik. Den lilla affären är öppen dygnet runt, alla dagar i veckan.
Väl mött!