Per Lindgren: Så lär vi barnen att fira skuld istället för jul

Årets julkalender, där klimathot och samisk magi ersätter julens traditioner, symboliserar svenskhetens nya dygd. Det handlar om att politisera allt – och samtidigt förneka vår egen kultur.

Foto: Julia Neroznak/Getty

Jag har ofta fått den frågan, men jag kan inte komma på vad svensk kultur är. Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana där töntiga saker.

Mona Sahlins (S) svar till turkiska ungdomsförbundets tidskrift Euroturk om vad som är svensk kultur är idag att betrakta som en del av det svenska kulturarvet. Något att överväga att ha med i den kulturkanon som Lars Trädgårdh är satt att tälja fram. Hennes svar destillerar essensen av svensk kultur.

Svenskarnas självuppoffring, rotad i en protestantisk tradition av dygd och botgöring, är mer än en vana – det är en nationell disciplin. Inget folk är mer benäget än svenskarna att nedvärdera sin egen kultur för att lyfta kulturer som anses mindre privilegierade. Mona Sahlin ville det turkiska ungdomsförbundet väl. Så väl ville hon dem att hon var beredd att sänka sig själv och sin egen kultur för att lyfta dem. Svenskare än så blir det inte. Det är märkligt hur en nation kan vara så stolt över att lyfta andra att den egna kulturen nästan försvinner. Svenskhet definieras lika mycket av vår frånvaro av identitet som av vår ambition att sätta andras identiteter först. Den svenska förmågan att ifrågasätta den egna kulturen är inte begränsad till Mona Sahlins generation. Den går igen i varje del av samhället, från julkalendrar till förskoleklassrum, där vuxenvärldens självbild projiceras på nästa generation. Om självspäkning vore en olympisk gren skulle Sverige inte bara vinna guld – vi skulle också be om ursäkt för att ha tagit medaljen från någon annan som behövde den mer.

Att lyfta de svaga kan för all del vara något vackert, ja rentav ädelt, i synnerhet när det sker i kombination av en självuppoffring. Men när denna självuppoffring görs till mål snarare än medel har det ädla fått ge plats åt det dumdristiga. Det verkar som om vi har omfamnat en ny sorts moralisk regel: att skuld är den enda valuta vi bör handla med. Vi uppmuntras att sona inte bara våra egna fel utan också alla föregångares. Och detta utan att någonsin ifrågasätta när, eller ens om, skulden kan anses betald.