Anna-Karin Wyndhamn och jag skriver om huruvida det är vi som utgör hotet mot den akademiska friheten. Och varför Per Svensson, med flera, inte förmår att se politiseringen av svenska universitet.
Man kan tillägga att detta pågått länge. Länge fast i lite olika tappningar. För drygt 40 år sedan gjorde jag värnplikten i Umeå. På något som hette Kavalleriets Kadett- och Aspirantskola (KavKAS). Jag hade fått för mig att jag skulle bli officer (och blev det också men gick över till civila studier ganska omgående därefter). Vid ett tillfälle lyssnade vi på en officer, dåvarande överstelöjtnant, på dåvarande K4. Han berättade för oss aspiranter om den snart förestående flytten av K4 från den kreativa, växande, attraktiva staden Umeå till orten Arvidsjaur. Dit hade politikerna förlagt ett nyuppståndet helt regemente därför att en socialdemokratisk trotjänare hängivet hade drivit den frågan, drivit den så länge att man till sist tyckte att trotjänaren kunde få sin belöning för långt och troget arbete. Dessutom var det ju utmärkt regionalpolitik, en sak som inte alltför sällan förtagit effekterna av anslagen till försvaret. Så vad talade överstelöjtnanten om? Jo, det fanns ju en fråga. Hur skulle unga ensamstående män i början av sin karriär kunna lockas att bosätta sig i Arvidsjaur i stället för i det för en ung man (ja ni vet, på den tiden var officerare enbart män. Jag tar risken att påminna om det även om vissa säkert anser att min kommentar därmed borde ha försetts med en inledande varningstext) mer lockande Umeå? I en fas i livet där man ofta attraheras av nöjesliv, söker sin livspartner, vill se sig om på fritiden med mera. Arvidsjaur ligger inte så värst nära någonting annat, kan tilläggas. När frågan kom upp då överstelöjtnanten talade blev hans kommentar "jag ser inga problem, bara möjligheter". Som ung och säkert naiv, sprungen ur en miljö där en spade aldrig hade kallats för något annat än spade, förstod jag inte vad denne stjärnbeströdde höjdare (för oss då, alltså) menade! Är han dum eller? Tror han att en drygt 20-årig ung man som är singel rent definitionsmässigt bara ser möjligheten att få åka snöskoter under en ganska lång årlig säsong och sedan betala för det genom en dödsdömd kamp mot mygg resterande del av året som så lockande att köerna av villiga ditflyttande kommer att ringla långa? Att jakt och fiske i en lokal kultur där man är utböling i generationer med glädje blir substitut för nöjesliv och närhet till annat?
Nej, han var så klart inte dum! Tvärtom, han var ju smart! Han hade insett att ett erkännande av detta problem (verkligheten kom ju så klart senare ändå att visa upp sitt fula tryne) inte direkt skulle ha gynnat hans position i det läget. En direkt, DIREKT, parallell till alla som viftar bort farhågorna om de problem en massiv invandring medför med att "vi ser bara resurser". En föregångsman! I front-line för vad som komma skulle.
Som ung och oerfaren kunde man också med den tidens kavalleristers kvardröjande historiska stolthet naivt flina åt vissa tokstollar som ville ha kvinnliga officerare. Det skulle påbörjas med marktjänst inom Flygvapnet om jag minns rätt. Vi kände oss inte så berörda den gången. Flygvapnet var ju egentligen inte militärt, deras officerare sov ju inte ens i tält och de gick högvakt med rostiga vapen. Sades det. Hur som helst, några årtionden senare är det en vedertagen och i högsta grad "påbjuden sanning" att fler kvinnliga officerare ger ett bättre försvar. Jag vill påpeka att jag inte alls är av motsatt uppfattning men jag tror hädiskt nog att det bästa försvaret är om officerarna är de mest begåvade, mest motiverade och mest lämpade. Oavsett kön. Alldeles oavsett alltså. En procentsats av det ena eller andra könet torde dessutom ha begränsad militär effekt mot en angripare. Vissa kvinnliga officerare får lättare att synas i befordringsgången, vissa manliga får träda tillbaka. Jag är civil sedan länge men har goda vänner kvar i Försvarsmakten. Självklart förnekas kvoteringen, lika självklart pågår den. Jag menar, vem vill inte ha ett bättre försvar? DÅ MÅSTE vi ju göra så här! Metoden är att först i realiteten besluta om vem som ska befordras eller vilka som kan komma i fråga och sedan upprätta kravspecifikationen så att vederbörandes CV passar bäst. Återigen, jag är INTE emot kvinnliga officerare och jag tillstår utan omsvep att jargongen inom Försvarsmakten förr i tiden knappast var rumsren, i många avseenden. Börja med att fråga Jan Björklund, dagens moraliska föredöme men med historiska insatser som hans nuvarande rykte sannolikt inte skulle stödjas av om de komme i fokus. Icke förty så pågår nu en politiskt motiverad kvoteringsprocess. Regionalpolitiken har fått konkurrens vad avser politiskt korrekta inslag i det som borde vara objektivt rationell hantering av de avsevärda belopp som årligen satsas i försvaret.
Säkerligen kan många andra med andra erfarenheter från andra delar av samhället vittna om motsvarande saker. Alla har så klart fel, alla är så klart reaktionära, ser spöken och "förstår inte". Kanske borde vi vara tacksamma? Det känns ändå inte helt bra att betrakta allt detta.
Ibland känns det skönt att vara lite gammal. Med sin karriär bakom sig, med lite av "sitt på det torra". Trots det så undrar jag hur långt det ska gå innan pendeln svänger. Eller vad som måste hända innan den gör det. Då kommer alla att säga "Ja, hur galet allting blivit, det här har då aldrig JAG stött!"
Ungefär som när skattesystemet reformerades i skiftet 80-/90-tal och det tidigare systemet av någon (s)-märkt benämndes om "perverst". Bara för att de höga marginaleffekterna börjat kasta sin skugga även över vissa grupper av LO-medlemmar. Eller när en (s)-profil i en sorgeskrift över Berlin-muren sökte tröst i att muren ändå under många år skyddat Östtyskland mot en okontrollerad INVANDRING. Sug på den! Tycka att det är bra att skydda sig mot okontrollerad invandring! Hujedamig!
Jag har själv stött på "genusdoktrinen" på KTH. Det var kanske tio år sedan. Jag undervisade en kurs i statistik (institutionen för matematik) och illustrerade "Wilcoxons Rangsummetest", genom att ta upp artikeln "Sex Differences in Human Neonatal Social Perception" av bl.a. Simon Baron-Cohen. De använde chi-två testet för att testa sin hypotes, och jag visade att man också kan använda rangsummetestet.
Hypoteset som testades var att det inte är någon skillnad i mäns och kvinnors hjärnor från födseln (experimentet utfördes på barn som var högst 48 timmar gamla). Hypotesen förkastades: pojkar var i genomsnitt mer intresserade av en mekanisk mojäng jämfört med ett kvinnligt ansikte, än flickorna var.
Detta resultat stred dock mot en kvinnlig elevs fördomar, så hon klagade, och det blev ett visst rabalder, där institutionens prefekt menade att den artikeln skall vi inte ta upp på KTH. Man hänvisade till KTH:s värdegrund, och att man ville få fler kvinnor att söka till KTH. (I slutänden fortsatte vi dock att undervisa med den artikeln som exempel.)
Det är också talande att den artikeln ofta viftas bort av genusforskare och andra feminister. Det görs t.ex. även in filmen "hjernevask"). Argumentet är att "de ser vad de vill se", med ett iitet hånfullt skratt.
Två fel med detta. 1. Experimentet är upplagt så att sådant fusk är omöjligt (blindtest). Dessutom görs bedömningen (av barnens reaktioner) av två oberoende utomstående personer. Genomförande är i själva verket ett föredömligt exempel på hur ett experiment skall läggas upp för att inte förutfattade meningar skall påverka resultatet.
2. Simon Baron-Cohen är en världsledande forskare i autism. Autism är mycket vanligare hos män än hos kvinnor, och för att förstå vad detta beror på undersökte han (och fyra andra forskare) om det fanns medfödda skillnader mellan könen, som kunde ligga bakom. Det fanns alltså inte någon "agena" att driva; författarna "ville" inte att det skulle vara på ena eller andra sättet.
I själva verket är genusforskarnas reaktioner avslöjande för dem själva. *De* vill se vissa resultat, och; de letar efter anekdotiska bevis för det de redan bestämt sig för skall bekräftas, och därför tror de att alla forskare gör så.
Bland det mer tröttsamma är den retoriska sammanblandningen av individnivå och den aggregerande nivån. Från början handlade det om att inte hindra individer att göra saker bara för att deras egenskaper skiljde sig från medianen (eller den accepterade könsrollen). Nu har vi något slags bisarr kombination av normalfördelningar retoriskt ihoptryckta till smala staplar, som ska föreställa nödvändig "mångfald", samtidigt som det hävdas att inte finns några skillnader alls. Mitt intryck är att många som driver den här agendan knappast vill ha fler kvinnliga ingenjörer (kvinnor som med viss sannolikhet i fördelningar för åtskilliga egenskaper befinner sig närmare sina manliga kollegor än den kvinnliga befolkningen i allmänhet), utan snarare verkar de vilja att utbildningar med potentiellt lukrativa karriärer ska göras om för att passa för just personer med deras egen begåvning och egenskaper.
Därmed inte sagt att vi inte har problem. En sexuellt reproducerande art där hanar och honor inte kommer överens är troligen inte ett recept för evolutionär framgång. Forskningen runt ärftlighet för begåvning är också lätt deprimerande om man förespråkar blank-slate-teorin, och inte blir det bättre av att fundera över om det finns en risk att gener som bor på X-kromosomen påverkas av jämställdhetsparadoxen. Det pratas om skillnad i intresse för yrken, men det som verkligen skiljer i jämställda länder eller mot tidigare generationer är om en kvinna kan klara sig utan att bilda familj och de ekonomiska och tidsmässiga förutsättningarna att kombinera familj och karriär. En sakorienterad kvinna är med viss sannolikhet mindre benägen att offra allt för familj och riskerar därför att inte finnas i samma utsträckning i kommande generationer. Därmed inte heller hennes söner. Tänk om det faktiskt finns ett självändamål att ha fler kvinnor bland ingenjörsstudenterna: potentiellt fler ingenjörer (av båda kön) i nästa generation... men det är gissningsvis om möjligt ännu mer politiskt inkorrekt att ta upp.
Det är gulligt att ni tror att det finns en seriös motpart att debattera med, en motpart som bryr sig om sanningen, vetenskapen och seriös debatt som ett sätt att mejsla fram klok politik. Högern har i decennier agerat seriöst och ansvarsfullt i både politik och debatt. Men naivt och ideologilöst. Svaret på de personer ni granskat kommer från högerns sociala-media-ytterkant. Där är man lika oseriös och oförsiktig med fakta. Där agerar man såsom Svensson, Demker mfl utifrån att det är ett krig MOT varandra det handlar om, inte en diskussion MED varandra.
All heder till er. DN och vissa myndigheter tävlar mot SwebbTV i nonsens. Samma metoder från olika sida. Ni står stadiga i vinden som saklighetens ganska ödsliga representanter. Men det enda som kan rädda Sverige nu är att en borgerlig regering utsätts för stark press högerifrån att vidta sådana åtgärder de inte har ideologisk ryggrad nog att vidta själva. Det handlar om att byta ut massor av generaldirektörer om man vinner valet och inte bara avbryta utan vända om vänsterns march genom myndigheterna genom de facto kvotering av högeråsikter vid all rekrytering.
Det är exakt denna typ av politisering som C/L har skänkt S i de senaste två mandatperioderna. En borgerlig regering måste använda sig av samma verktyg. Utnämningsmakten är helt central för att avbryta detta fulspel.
Det som sker i västvärlden idag går djupare än politik och ideologi och sker i olika sammanhang och på olika nivåer. Även om många aktörer i det offentliga samtalet inte går att föra ett ärligt intellektuellt samtal med, så finns det miljoner andra människor på olika håll i samhället som inte är ideologer och som kan (och bör) delta i en diskussion. Om vi nu lyckas komma förbi grindvakterna och den "preference falsification" som skambeläggning, häxjakter och tystnadskultur skapar. På kort sikt är det kanske en politisk strid, men mänskligheten står också på lite längre sikt inför många komplexa problem som inte går att i förväg stipulera en lösning för. Vår bästa chans är att använda mänsklighetens kollektiva intelligens och nätets möjlighet till flervägskommunikation.
Akademin har varit ett centrum för kunskapsproduktion. Om det nu tas över helt av "ett annat sätt att veta" (vilket brukar vara det religiösa sättet att beskriva det), så förlorar vi ett viktigt sätt att lösa problem. Myndighetssverige verkar onekligen vara ett annat område som behöver återtas av vettigare människor. Det är heller inte på något sätt det enda området. Allting måste göras parallellt om än kanske med olika tidsperspektiv. "Saklighetens representanter" behöver få det betydligt mindre ödsligt. Det är alltid den tysta massan som möjliggör vansinniga ideologier och det är i den man hoppas på att det ska kunna rekryteras vettiga motparter att diskutera med. Även om man lyckas ersätta politruker, så måste deras ersättare ha en vettig grund att stå på (och nej, ingen ytlig, poserande "värdegrund"). Det finns massor av kompetenta personer och välutbildat folk inom olika områden som behöver släppas fram för att hjälpa till.
Hur prata med Per Svensson på DN? Åklagaren gör som vanligt och lägger fram bevisen på den samhällsomstörtande verksamheten Per Svensson bedrivit länge. Landsförräderi, Krigsanstiftan osv, osv. Per svensson svarar, Det var inte jag! Det var Morgan Johansson! Och Palme!
Alltså. Författningsskyddet på Säpo och andra liknande leds rimligen av någon Åklagare som länge haft misstanke. Mot. Den. Den. och inte minst den. Olika saker händer i samhället. Misstanken styrks. Mer händer. Misstanken är inte bara styrkt utan Åklagare är viss om att Den, Den och Den har uppsåt till alla brott i kapitlet om Brott mot rikets säkerhet. När Åklagaren är nöjd grips De. Bevisningen läggs fram mest som en formalitet eftersom allmänheten också lagt märke till att något hänt. Vad sägs om det?
Denna intervju på UnHerd mellan Freddie Sayers och John McWhorter ger en tydlig inblick i vad som händer i USA och är på väg att hända i Sverige: https://www.youtube.com/watch?v=ALJEb8TegKU
Problemet är mycket värre än att vetenskapen politiseras. Politiken har blivit religion, vilket innebär att en politisering av vetenskapen betyder att vetenskapen är på god väg att dikteras av religiösa doktriner.
Den som vill att feministiskt initiativ inte ska få makt måste *sluta rösta* på Socialdemokraterna. Jag har gnylar inombords när vanligt folk svär över feminister men ändå lägger sin röst till vänster.. Det är liksom sossarna som står och håller upp dörren.
För att uppnå sina mål uttrycker man sig i de termer som påbjuds av samtidens överideologi. Vid första anblick kan det tyckas att intersektionalismen tagit över som överideologi, men det hela motiveras ju faktiskt fortfarande i termer av "vetenskap". Det är därför det heter genusvetenskap, därför skolor med tveksam sekulär grund döps till "Vetenskapsskolan" och därför det ständigt talas om evidensbaserad. Problemet är att den vetenskapliga metoden ofta verkar övergivits till förmån för anekdotisk bevisföring, skönlitteratur och ibland ren uppenbarelse. Det är nog ingen slump att det var nyateisterna Peter Boghossian och James Lindsay som kände igen de religiösa tongångarna, läste in sig på litteraturen och initierade "the grievance studies hoax". På sistone har det blivit allt lättare att förstå anklagelserna från de religiösa som debatterade ateister på nätet om "scientism". Även de identifierade en konkurrerande religion.
Håller med. Historikern John M Barry hade rätt i att när man blandar politik och vetenskap blir resultatet politik. I en del fall är det inte ens anekdotisk bevisföring utan bara postulat eller hänvisningar till nån annan teoretiker som säger samma sak utan bevis, sen bygger de på varandra. Och det verkar inte finnas nån kritik nånstans. Att kritisera genusvetenskap är att kritisera jämställdhet. Den som ändå är fräck nog att kritisera gör säkrast i att skaffa livvakt.
Min granne är född i Ungern, han kom om jag förstår saken rätt till Sverige med sina föräldrar som flykting, på riktigt alltså, efter det att sovjetiskt stöveltramp krossat upprorsförsöket i Ungern år 1956. Grannen är numera inte så förvånande pensionär men följer noga utvecklingen i sitt ursprungsland. Han har språket, vilket självklart underlättar när han tar sig igenom de dimridåer som svensk media i likhet med media i väst lägger ut. Odemokratiskt? Ingen har kunnat visa på valfusk i Ungern. De har en demokratiskt vald regering sedan länge men de stackars ungrarna tycker ju FEL! Så de är ändå odemokratiska för demokratisk är man bara om man tycker som vi!
Känner någon vibbarna av kommandoran över Åsa-Nisse-marxisterna? Hon som med 8-9% i ryggen av Gud givits rätten att avgöra vilka åsikter bland väljarna som ska respekteras och vilka som inte ska respekteras.
Jag har nog intrycket att ungern mer brister i sin liberalism än sin demokrati. Precis som Sverige under S idag: demokratin fungerar utmärkt för de som skrapar ihop 51%. De övriga 49% skiter man i. Här och i Ungern. Artikeln ovan illustrerar detta. De som inte följer doktrinen skall krossas, inte samarbetas med.
Ja, om man nu tycker att det är en brist att inte vara "liberal" i den meningen. Det är en trist tendens, sedan länge, att det inte räcker med att acceptera et majoritetsbeslut som tagits i laga ordning. Man måste också byta uppfattning annars är man inte just demokratisk. Anpassa också din egen uppfattning till vad en påstådd majoritet anser, annars är du odemokratisk! Just det här hbtqi-frågorna (fråga mig inte vad "i"-et står för, dessutom kommer det troligen fler bokstäver vad det lider) tar ju ganska stor plats i media. SVT ansåg det vara värt att i samband med en pride-festival som då var på gång, det är några år sedan, i nyheterna sända en intervju med en kille som var djupt engagerad i att samla pengar för att bistå afrikanska homosexuella män med glidmedel. Mer som ett exempel på att vissa frågor som väl i alla fall i min fördomsfulla värld kanske intar en marginell plats i de första public-service-tittares dagliga liv, i medias mer upplysta tillvaro tillmäts betydelse nog för att beredas plats i en nyhetssändning. Ett annat talande exempel var när media hysteriskt försökte pränta in att KDs fall i opinionen från 12% till 7% den gången ABSOLUT berodde på att Lars Adaktusson ansett att EU inte borde bestämma över enskilda länders abortpolitik. Möjligen har jag fel men jag för min del tvivlar på att den svenska allmänheten med glödande intresse följer Lars Adaktussons agerande i abortfrågor. Eller tillmäter den frågan så stor betydelse att mer än en tredjedel av väljarstödet går upp i rök på några veckor. Nej, det var en annan fråga som avgjorde, en fråga som regelbundet studsar upp igen och igen. Det är bara det att det är rasistiskt om man tror som jag i det avseendet.
Allt detta sagt för at belysa att det som ges stor tyngd i massmedia inte alltför sällan ska ses som de alltmer aktivistiska journalisternas försök att uppfostra allmänheten. Jag tror att de delvis är medvetna om det = aktivism men de är nog också formade av att leva i den bubbla de faktiskt sitter i. Undermedveten aktivism.
Se'n vet jag inte om hbtqi-människor ska "krossas" i Ungern. Det vill kanske vissa men lagen som sådan vill väl, i alla fall verkar det så, skjuta tillbaka frågan till att inte bli marknadsföring. Som när RFSL och likasinnade i Sverige var en HÅRSMÅN ifrån att lyckas med att ge minderåriga rätt att fysiskt könsoperera sig. Ett tydligt och skrämmande exempel på hur vissa grupper i sin klösande kamp för att normalisera, göra sig till del av main stream faktiskt lyckades skapa vad som kan liknas vid en pandemi av transgender. Bland flickor. I storstäder. Socialstyrelsen bytte still sist uppfattning, 180 grader. På fråga svarades det att "det spelar ingen roll vad vi ansåg tidigare". Nu funkar ju segling så. När vinden vänder får man slå ibland.
Vad hade media skrivit om landets ÖB dansat runt i en demonstration för mer öppet heterosexuellt sex? Med strippor på lastbilsflak och exhibitionistiska män dinglande med paketet? Skulle landets politiker ha tävlat om att få gå med i det tåget? Skulle vår tronföljerska engagerat ha hållit tal? Någon?
Däremot kan det nog ligga något i att Orbán & Co försöker utnyttja den här frågan, som väl egentligen mest appellerar till värdekonservatism och vämjelse inför något många traditionellt upplever som perverst, för att försöka få bort fokus från anklagelser och misstankar om korruption med EU-medel. Där är man ju för övrigt i gott sällskap och vår egen landsfader tvekar inte när det gäller att låna upp 180 miljarder och fylla på i den godisbutiken. Med stöd av en majoritet i riksdagen men knappast med stöd av en majoritet av Sveriges folk.
Ja, det är bara så synd att deras språk är infernaliskt svårt att lära sig. Jag kämpade på med tyska och det språkets fyra kasus. Det gick hyfsat efter en gedigen insats. Det sägs att ungerska har 24 olika kasus. Massivt!
Det som är odemokratiskt är EU. I en priviligierad bubbla av skattefria ersättningar och häpnadsväckande pensionsförmåner fattas beslut, beslut som sedan ländernas lokala politiker tar som argument för att besluta om i sina egna länder. Hyfsad symbios. Svenska upplånade 180 miljarder i gapet på korruptions-centra är ett bra och tragiskt exempel. Jobbar man på bra i Sverige kan man bli rikligt belönad. Som Ylva Johansson. Vandrande mellan olika stationer i livet, från kommunisterna via (S)- höjdare och in i regeringen, åtnjuter hon sisådär en kvarts miljon i månaden. Efter skatt. Uppdraget? Att försvara "det liberala Europa".
Själv kommer hon ju att ha råd med ett fint gated community vad det lider så varför bry sig?
Man kan tillägga att detta pågått länge. Länge fast i lite olika tappningar. För drygt 40 år sedan gjorde jag värnplikten i Umeå. På något som hette Kavalleriets Kadett- och Aspirantskola (KavKAS). Jag hade fått för mig att jag skulle bli officer (och blev det också men gick över till civila studier ganska omgående därefter). Vid ett tillfälle lyssnade vi på en officer, dåvarande överstelöjtnant, på dåvarande K4. Han berättade för oss aspiranter om den snart förestående flytten av K4 från den kreativa, växande, attraktiva staden Umeå till orten Arvidsjaur. Dit hade politikerna förlagt ett nyuppståndet helt regemente därför att en socialdemokratisk trotjänare hängivet hade drivit den frågan, drivit den så länge att man till sist tyckte att trotjänaren kunde få sin belöning för långt och troget arbete. Dessutom var det ju utmärkt regionalpolitik, en sak som inte alltför sällan förtagit effekterna av anslagen till försvaret. Så vad talade överstelöjtnanten om? Jo, det fanns ju en fråga. Hur skulle unga ensamstående män i början av sin karriär kunna lockas att bosätta sig i Arvidsjaur i stället för i det för en ung man (ja ni vet, på den tiden var officerare enbart män. Jag tar risken att påminna om det även om vissa säkert anser att min kommentar därmed borde ha försetts med en inledande varningstext) mer lockande Umeå? I en fas i livet där man ofta attraheras av nöjesliv, söker sin livspartner, vill se sig om på fritiden med mera. Arvidsjaur ligger inte så värst nära någonting annat, kan tilläggas. När frågan kom upp då överstelöjtnanten talade blev hans kommentar "jag ser inga problem, bara möjligheter". Som ung och säkert naiv, sprungen ur en miljö där en spade aldrig hade kallats för något annat än spade, förstod jag inte vad denne stjärnbeströdde höjdare (för oss då, alltså) menade! Är han dum eller? Tror han att en drygt 20-årig ung man som är singel rent definitionsmässigt bara ser möjligheten att få åka snöskoter under en ganska lång årlig säsong och sedan betala för det genom en dödsdömd kamp mot mygg resterande del av året som så lockande att köerna av villiga ditflyttande kommer att ringla långa? Att jakt och fiske i en lokal kultur där man är utböling i generationer med glädje blir substitut för nöjesliv och närhet till annat?
Nej, han var så klart inte dum! Tvärtom, han var ju smart! Han hade insett att ett erkännande av detta problem (verkligheten kom ju så klart senare ändå att visa upp sitt fula tryne) inte direkt skulle ha gynnat hans position i det läget. En direkt, DIREKT, parallell till alla som viftar bort farhågorna om de problem en massiv invandring medför med att "vi ser bara resurser". En föregångsman! I front-line för vad som komma skulle.
Som ung och oerfaren kunde man också med den tidens kavalleristers kvardröjande historiska stolthet naivt flina åt vissa tokstollar som ville ha kvinnliga officerare. Det skulle påbörjas med marktjänst inom Flygvapnet om jag minns rätt. Vi kände oss inte så berörda den gången. Flygvapnet var ju egentligen inte militärt, deras officerare sov ju inte ens i tält och de gick högvakt med rostiga vapen. Sades det. Hur som helst, några årtionden senare är det en vedertagen och i högsta grad "påbjuden sanning" att fler kvinnliga officerare ger ett bättre försvar. Jag vill påpeka att jag inte alls är av motsatt uppfattning men jag tror hädiskt nog att det bästa försvaret är om officerarna är de mest begåvade, mest motiverade och mest lämpade. Oavsett kön. Alldeles oavsett alltså. En procentsats av det ena eller andra könet torde dessutom ha begränsad militär effekt mot en angripare. Vissa kvinnliga officerare får lättare att synas i befordringsgången, vissa manliga får träda tillbaka. Jag är civil sedan länge men har goda vänner kvar i Försvarsmakten. Självklart förnekas kvoteringen, lika självklart pågår den. Jag menar, vem vill inte ha ett bättre försvar? DÅ MÅSTE vi ju göra så här! Metoden är att först i realiteten besluta om vem som ska befordras eller vilka som kan komma i fråga och sedan upprätta kravspecifikationen så att vederbörandes CV passar bäst. Återigen, jag är INTE emot kvinnliga officerare och jag tillstår utan omsvep att jargongen inom Försvarsmakten förr i tiden knappast var rumsren, i många avseenden. Börja med att fråga Jan Björklund, dagens moraliska föredöme men med historiska insatser som hans nuvarande rykte sannolikt inte skulle stödjas av om de komme i fokus. Icke förty så pågår nu en politiskt motiverad kvoteringsprocess. Regionalpolitiken har fått konkurrens vad avser politiskt korrekta inslag i det som borde vara objektivt rationell hantering av de avsevärda belopp som årligen satsas i försvaret.
Säkerligen kan många andra med andra erfarenheter från andra delar av samhället vittna om motsvarande saker. Alla har så klart fel, alla är så klart reaktionära, ser spöken och "förstår inte". Kanske borde vi vara tacksamma? Det känns ändå inte helt bra att betrakta allt detta.
Ibland känns det skönt att vara lite gammal. Med sin karriär bakom sig, med lite av "sitt på det torra". Trots det så undrar jag hur långt det ska gå innan pendeln svänger. Eller vad som måste hända innan den gör det. Då kommer alla att säga "Ja, hur galet allting blivit, det här har då aldrig JAG stött!"
Ungefär som när skattesystemet reformerades i skiftet 80-/90-tal och det tidigare systemet av någon (s)-märkt benämndes om "perverst". Bara för att de höga marginaleffekterna börjat kasta sin skugga även över vissa grupper av LO-medlemmar. Eller när en (s)-profil i en sorgeskrift över Berlin-muren sökte tröst i att muren ändå under många år skyddat Östtyskland mot en okontrollerad INVANDRING. Sug på den! Tycka att det är bra att skydda sig mot okontrollerad invandring! Hujedamig!
Gjorde lumpen på F16 i början av 80-talet, samtidigt så utbildades den första kvinnliga kullen underofficerare på F20 inne på området.
Jag har själv stött på "genusdoktrinen" på KTH. Det var kanske tio år sedan. Jag undervisade en kurs i statistik (institutionen för matematik) och illustrerade "Wilcoxons Rangsummetest", genom att ta upp artikeln "Sex Differences in Human Neonatal Social Perception" av bl.a. Simon Baron-Cohen. De använde chi-två testet för att testa sin hypotes, och jag visade att man också kan använda rangsummetestet.
Hypoteset som testades var att det inte är någon skillnad i mäns och kvinnors hjärnor från födseln (experimentet utfördes på barn som var högst 48 timmar gamla). Hypotesen förkastades: pojkar var i genomsnitt mer intresserade av en mekanisk mojäng jämfört med ett kvinnligt ansikte, än flickorna var.
Detta resultat stred dock mot en kvinnlig elevs fördomar, så hon klagade, och det blev ett visst rabalder, där institutionens prefekt menade att den artikeln skall vi inte ta upp på KTH. Man hänvisade till KTH:s värdegrund, och att man ville få fler kvinnor att söka till KTH. (I slutänden fortsatte vi dock att undervisa med den artikeln som exempel.)
Det är också talande att den artikeln ofta viftas bort av genusforskare och andra feminister. Det görs t.ex. även in filmen "hjernevask"). Argumentet är att "de ser vad de vill se", med ett iitet hånfullt skratt.
Två fel med detta. 1. Experimentet är upplagt så att sådant fusk är omöjligt (blindtest). Dessutom görs bedömningen (av barnens reaktioner) av två oberoende utomstående personer. Genomförande är i själva verket ett föredömligt exempel på hur ett experiment skall läggas upp för att inte förutfattade meningar skall påverka resultatet.
2. Simon Baron-Cohen är en världsledande forskare i autism. Autism är mycket vanligare hos män än hos kvinnor, och för att förstå vad detta beror på undersökte han (och fyra andra forskare) om det fanns medfödda skillnader mellan könen, som kunde ligga bakom. Det fanns alltså inte någon "agena" att driva; författarna "ville" inte att det skulle vara på ena eller andra sättet.
I själva verket är genusforskarnas reaktioner avslöjande för dem själva. *De* vill se vissa resultat, och; de letar efter anekdotiska bevis för det de redan bestämt sig för skall bekräftas, och därför tror de att alla forskare gör så.
Bland det mer tröttsamma är den retoriska sammanblandningen av individnivå och den aggregerande nivån. Från början handlade det om att inte hindra individer att göra saker bara för att deras egenskaper skiljde sig från medianen (eller den accepterade könsrollen). Nu har vi något slags bisarr kombination av normalfördelningar retoriskt ihoptryckta till smala staplar, som ska föreställa nödvändig "mångfald", samtidigt som det hävdas att inte finns några skillnader alls. Mitt intryck är att många som driver den här agendan knappast vill ha fler kvinnliga ingenjörer (kvinnor som med viss sannolikhet i fördelningar för åtskilliga egenskaper befinner sig närmare sina manliga kollegor än den kvinnliga befolkningen i allmänhet), utan snarare verkar de vilja att utbildningar med potentiellt lukrativa karriärer ska göras om för att passa för just personer med deras egen begåvning och egenskaper.
Därmed inte sagt att vi inte har problem. En sexuellt reproducerande art där hanar och honor inte kommer överens är troligen inte ett recept för evolutionär framgång. Forskningen runt ärftlighet för begåvning är också lätt deprimerande om man förespråkar blank-slate-teorin, och inte blir det bättre av att fundera över om det finns en risk att gener som bor på X-kromosomen påverkas av jämställdhetsparadoxen. Det pratas om skillnad i intresse för yrken, men det som verkligen skiljer i jämställda länder eller mot tidigare generationer är om en kvinna kan klara sig utan att bilda familj och de ekonomiska och tidsmässiga förutsättningarna att kombinera familj och karriär. En sakorienterad kvinna är med viss sannolikhet mindre benägen att offra allt för familj och riskerar därför att inte finnas i samma utsträckning i kommande generationer. Därmed inte heller hennes söner. Tänk om det faktiskt finns ett självändamål att ha fler kvinnor bland ingenjörsstudenterna: potentiellt fler ingenjörer (av båda kön) i nästa generation... men det är gissningsvis om möjligt ännu mer politiskt inkorrekt att ta upp.
Det är gulligt att ni tror att det finns en seriös motpart att debattera med, en motpart som bryr sig om sanningen, vetenskapen och seriös debatt som ett sätt att mejsla fram klok politik. Högern har i decennier agerat seriöst och ansvarsfullt i både politik och debatt. Men naivt och ideologilöst. Svaret på de personer ni granskat kommer från högerns sociala-media-ytterkant. Där är man lika oseriös och oförsiktig med fakta. Där agerar man såsom Svensson, Demker mfl utifrån att det är ett krig MOT varandra det handlar om, inte en diskussion MED varandra.
All heder till er. DN och vissa myndigheter tävlar mot SwebbTV i nonsens. Samma metoder från olika sida. Ni står stadiga i vinden som saklighetens ganska ödsliga representanter. Men det enda som kan rädda Sverige nu är att en borgerlig regering utsätts för stark press högerifrån att vidta sådana åtgärder de inte har ideologisk ryggrad nog att vidta själva. Det handlar om att byta ut massor av generaldirektörer om man vinner valet och inte bara avbryta utan vända om vänsterns march genom myndigheterna genom de facto kvotering av högeråsikter vid all rekrytering.
Det är exakt denna typ av politisering som C/L har skänkt S i de senaste två mandatperioderna. En borgerlig regering måste använda sig av samma verktyg. Utnämningsmakten är helt central för att avbryta detta fulspel.
Det som sker i västvärlden idag går djupare än politik och ideologi och sker i olika sammanhang och på olika nivåer. Även om många aktörer i det offentliga samtalet inte går att föra ett ärligt intellektuellt samtal med, så finns det miljoner andra människor på olika håll i samhället som inte är ideologer och som kan (och bör) delta i en diskussion. Om vi nu lyckas komma förbi grindvakterna och den "preference falsification" som skambeläggning, häxjakter och tystnadskultur skapar. På kort sikt är det kanske en politisk strid, men mänskligheten står också på lite längre sikt inför många komplexa problem som inte går att i förväg stipulera en lösning för. Vår bästa chans är att använda mänsklighetens kollektiva intelligens och nätets möjlighet till flervägskommunikation.
Akademin har varit ett centrum för kunskapsproduktion. Om det nu tas över helt av "ett annat sätt att veta" (vilket brukar vara det religiösa sättet att beskriva det), så förlorar vi ett viktigt sätt att lösa problem. Myndighetssverige verkar onekligen vara ett annat område som behöver återtas av vettigare människor. Det är heller inte på något sätt det enda området. Allting måste göras parallellt om än kanske med olika tidsperspektiv. "Saklighetens representanter" behöver få det betydligt mindre ödsligt. Det är alltid den tysta massan som möjliggör vansinniga ideologier och det är i den man hoppas på att det ska kunna rekryteras vettiga motparter att diskutera med. Även om man lyckas ersätta politruker, så måste deras ersättare ha en vettig grund att stå på (och nej, ingen ytlig, poserande "värdegrund"). Det finns massor av kompetenta personer och välutbildat folk inom olika områden som behöver släppas fram för att hjälpa till.
Åtta förlorade år med Alfons Åbergs pappa. I det avseendet också.
Hur prata med Per Svensson på DN? Åklagaren gör som vanligt och lägger fram bevisen på den samhällsomstörtande verksamheten Per Svensson bedrivit länge. Landsförräderi, Krigsanstiftan osv, osv. Per svensson svarar, Det var inte jag! Det var Morgan Johansson! Och Palme!
Alltså. Författningsskyddet på Säpo och andra liknande leds rimligen av någon Åklagare som länge haft misstanke. Mot. Den. Den. och inte minst den. Olika saker händer i samhället. Misstanken styrks. Mer händer. Misstanken är inte bara styrkt utan Åklagare är viss om att Den, Den och Den har uppsåt till alla brott i kapitlet om Brott mot rikets säkerhet. När Åklagaren är nöjd grips De. Bevisningen läggs fram mest som en formalitet eftersom allmänheten också lagt märke till att något hänt. Vad sägs om det?
Poserar man i en kavaj med extrema röda kommunistsymboler får man nog räkna med att bli ansedd som extrem röd kommunist.
Denna intervju på UnHerd mellan Freddie Sayers och John McWhorter ger en tydlig inblick i vad som händer i USA och är på väg att hända i Sverige: https://www.youtube.com/watch?v=ALJEb8TegKU
Problemet är mycket värre än att vetenskapen politiseras. Politiken har blivit religion, vilket innebär att en politisering av vetenskapen betyder att vetenskapen är på god väg att dikteras av religiösa doktriner.
Den som vill att feministiskt initiativ inte ska få makt måste *sluta rösta* på Socialdemokraterna. Jag har gnylar inombords när vanligt folk svär över feminister men ändå lägger sin röst till vänster.. Det är liksom sossarna som står och håller upp dörren.
För att uppnå sina mål uttrycker man sig i de termer som påbjuds av samtidens överideologi. Vid första anblick kan det tyckas att intersektionalismen tagit över som överideologi, men det hela motiveras ju faktiskt fortfarande i termer av "vetenskap". Det är därför det heter genusvetenskap, därför skolor med tveksam sekulär grund döps till "Vetenskapsskolan" och därför det ständigt talas om evidensbaserad. Problemet är att den vetenskapliga metoden ofta verkar övergivits till förmån för anekdotisk bevisföring, skönlitteratur och ibland ren uppenbarelse. Det är nog ingen slump att det var nyateisterna Peter Boghossian och James Lindsay som kände igen de religiösa tongångarna, läste in sig på litteraturen och initierade "the grievance studies hoax". På sistone har det blivit allt lättare att förstå anklagelserna från de religiösa som debatterade ateister på nätet om "scientism". Även de identifierade en konkurrerande religion.
Håller med. Historikern John M Barry hade rätt i att när man blandar politik och vetenskap blir resultatet politik. I en del fall är det inte ens anekdotisk bevisföring utan bara postulat eller hänvisningar till nån annan teoretiker som säger samma sak utan bevis, sen bygger de på varandra. Och det verkar inte finnas nån kritik nånstans. Att kritisera genusvetenskap är att kritisera jämställdhet. Den som ändå är fräck nog att kritisera gör säkrast i att skaffa livvakt.
Min granne är född i Ungern, han kom om jag förstår saken rätt till Sverige med sina föräldrar som flykting, på riktigt alltså, efter det att sovjetiskt stöveltramp krossat upprorsförsöket i Ungern år 1956. Grannen är numera inte så förvånande pensionär men följer noga utvecklingen i sitt ursprungsland. Han har språket, vilket självklart underlättar när han tar sig igenom de dimridåer som svensk media i likhet med media i väst lägger ut. Odemokratiskt? Ingen har kunnat visa på valfusk i Ungern. De har en demokratiskt vald regering sedan länge men de stackars ungrarna tycker ju FEL! Så de är ändå odemokratiska för demokratisk är man bara om man tycker som vi!
Känner någon vibbarna av kommandoran över Åsa-Nisse-marxisterna? Hon som med 8-9% i ryggen av Gud givits rätten att avgöra vilka åsikter bland väljarna som ska respekteras och vilka som inte ska respekteras.
Jag har nog intrycket att ungern mer brister i sin liberalism än sin demokrati. Precis som Sverige under S idag: demokratin fungerar utmärkt för de som skrapar ihop 51%. De övriga 49% skiter man i. Här och i Ungern. Artikeln ovan illustrerar detta. De som inte följer doktrinen skall krossas, inte samarbetas med.
Ja, om man nu tycker att det är en brist att inte vara "liberal" i den meningen. Det är en trist tendens, sedan länge, att det inte räcker med att acceptera et majoritetsbeslut som tagits i laga ordning. Man måste också byta uppfattning annars är man inte just demokratisk. Anpassa också din egen uppfattning till vad en påstådd majoritet anser, annars är du odemokratisk! Just det här hbtqi-frågorna (fråga mig inte vad "i"-et står för, dessutom kommer det troligen fler bokstäver vad det lider) tar ju ganska stor plats i media. SVT ansåg det vara värt att i samband med en pride-festival som då var på gång, det är några år sedan, i nyheterna sända en intervju med en kille som var djupt engagerad i att samla pengar för att bistå afrikanska homosexuella män med glidmedel. Mer som ett exempel på att vissa frågor som väl i alla fall i min fördomsfulla värld kanske intar en marginell plats i de första public-service-tittares dagliga liv, i medias mer upplysta tillvaro tillmäts betydelse nog för att beredas plats i en nyhetssändning. Ett annat talande exempel var när media hysteriskt försökte pränta in att KDs fall i opinionen från 12% till 7% den gången ABSOLUT berodde på att Lars Adaktusson ansett att EU inte borde bestämma över enskilda länders abortpolitik. Möjligen har jag fel men jag för min del tvivlar på att den svenska allmänheten med glödande intresse följer Lars Adaktussons agerande i abortfrågor. Eller tillmäter den frågan så stor betydelse att mer än en tredjedel av väljarstödet går upp i rök på några veckor. Nej, det var en annan fråga som avgjorde, en fråga som regelbundet studsar upp igen och igen. Det är bara det att det är rasistiskt om man tror som jag i det avseendet.
Allt detta sagt för at belysa att det som ges stor tyngd i massmedia inte alltför sällan ska ses som de alltmer aktivistiska journalisternas försök att uppfostra allmänheten. Jag tror att de delvis är medvetna om det = aktivism men de är nog också formade av att leva i den bubbla de faktiskt sitter i. Undermedveten aktivism.
Se'n vet jag inte om hbtqi-människor ska "krossas" i Ungern. Det vill kanske vissa men lagen som sådan vill väl, i alla fall verkar det så, skjuta tillbaka frågan till att inte bli marknadsföring. Som när RFSL och likasinnade i Sverige var en HÅRSMÅN ifrån att lyckas med att ge minderåriga rätt att fysiskt könsoperera sig. Ett tydligt och skrämmande exempel på hur vissa grupper i sin klösande kamp för att normalisera, göra sig till del av main stream faktiskt lyckades skapa vad som kan liknas vid en pandemi av transgender. Bland flickor. I storstäder. Socialstyrelsen bytte still sist uppfattning, 180 grader. På fråga svarades det att "det spelar ingen roll vad vi ansåg tidigare". Nu funkar ju segling så. När vinden vänder får man slå ibland.
Vad hade media skrivit om landets ÖB dansat runt i en demonstration för mer öppet heterosexuellt sex? Med strippor på lastbilsflak och exhibitionistiska män dinglande med paketet? Skulle landets politiker ha tävlat om att få gå med i det tåget? Skulle vår tronföljerska engagerat ha hållit tal? Någon?
Däremot kan det nog ligga något i att Orbán & Co försöker utnyttja den här frågan, som väl egentligen mest appellerar till värdekonservatism och vämjelse inför något många traditionellt upplever som perverst, för att försöka få bort fokus från anklagelser och misstankar om korruption med EU-medel. Där är man ju för övrigt i gott sällskap och vår egen landsfader tvekar inte när det gäller att låna upp 180 miljarder och fylla på i den godisbutiken. Med stöd av en majoritet i riksdagen men knappast med stöd av en majoritet av Sveriges folk.
Ja, det är bara så synd att deras språk är infernaliskt svårt att lära sig. Jag kämpade på med tyska och det språkets fyra kasus. Det gick hyfsat efter en gedigen insats. Det sägs att ungerska har 24 olika kasus. Massivt!
Det som är odemokratiskt är EU. I en priviligierad bubbla av skattefria ersättningar och häpnadsväckande pensionsförmåner fattas beslut, beslut som sedan ländernas lokala politiker tar som argument för att besluta om i sina egna länder. Hyfsad symbios. Svenska upplånade 180 miljarder i gapet på korruptions-centra är ett bra och tragiskt exempel. Jobbar man på bra i Sverige kan man bli rikligt belönad. Som Ylva Johansson. Vandrande mellan olika stationer i livet, från kommunisterna via (S)- höjdare och in i regeringen, åtnjuter hon sisådär en kvarts miljon i månaden. Efter skatt. Uppdraget? Att försvara "det liberala Europa".
Själv kommer hon ju att ha råd med ett fint gated community vad det lider så varför bry sig?