Rätten till obligatorisk pappaledighet
Egentligen verkar barnen vara oviktiga för dem som förespråkar kvoterad föräldraförsäkring. Inte ens utjämning av livsinkomster verkar motivera dem. Det tycks främst handla om att komma åt familjen.
Föräldraförsäkringen är till för barnen, för att barnen ska ha närvarande föräldrar. Skulle man kunna tro i alla fall. Efter att ha följt hur politiker och andra ideologer resonerar i frågan har jag förstått att barnen egentligen är relativt oviktiga. Inte heller är föräldrarna något man behöver bry sig om. Nej, det viktiga är hur det ser ut på pappret, att statistiken visar att människor har valt rätt.
Häromdagen kom en rapport från Inspektionen för Socialförsäkringen som bland annat kom fram till att “Vart tredje barn som föddes 2017 har en pappa som använt färre än 30 dagar med föräldrapenning”. Detta blev en stor nyhet. Att inte ta ut lika mycket av föräldraförsäkringen upprätthåller patriarkatet, könsmaktsordningen och säkert flera andra destruktiva strukturer.
Vilka är då de här männen som sätter sig på tvären och vägrar vara med sina barn? Det man kan se är att det är vanligare för pappor med lägre inkomst, som är arbetslösa, utrikes födda, har kort utbildning och/eller är egenföretagare att ta ut få föräldradagar. Allt har ganska begripliga förklaringar. Har man en låg inkomst har man sällan råd att vara hemma med en ännu lägre inkomst, i synnerhet om ens partner också har en låg inkomst. Egenföretagare har i regel svårare att vara borta längre perioder, eller ibland ens kortare, från sitt företag, än vad anställda har. Däremot har en hel del företagare en flexibilitet som tillåter dem att lägga upp arbetet på ett sätt som gör att de kan vara med sina barn, men på ett sätt som inte syns i statistiken i form av uttag av föräldradagar.
Att kvinnor i Sverige oftare är hemma längre bottnat förmodligen snarare i biologi än i förtryck, vilket jag också nämnde i Studio Ett när jag debatterade frågan i måndags. Den första tiden, när barnet ofta ammas, när mamma och barn förvisso gått från att ha varit en kropp, men ännu inte riktigt är två separata individer, har barnet ett särskilt behov av just mamman. Det är inte alltid en helt enkel process som upphör exakt nio månader efter födseln, och som kan regleras av aldrig så välvilliga politiker. Vad som däremot är helt säkert är att pappans tid kommer. Bra pappor är närvarande pappor.
För att få ut fler utrikes födda kvinnor på arbetsmarknaden vill regeringen nu öronmärka månader även för dem med låg inkomst eller ingen inkomst alls. Dessa har tidigare varit undantagna reglerna. Socialdemokraterna fattade även ett kongressbeslut 2015 om att “individualisera” föräldraförsäkringen. De föreslår nu en tredelning, där alltså endast en tredjedel av dagarna får fördelas fritt. Det innebär att de öronmärkta dagarna skulle öka från dagens 90 till 160 dagar per förälder.
Rapporten är inte särskilt djup i sin analys av vad som förklarar att en del pappor inte tar ut någon föräldraledighet. När rapportförfattarna vill förklara varför utrikes födda fäder mer sällan tar ut föräldradagar föreslår man tre skäl: en annan attityd till föräldraskap, att de ofta har svagare arbetsmarknadsanknytning eller att de “inte känner till pappors rättigheter till föräldrapenning”. Det kan givetvis vara en kunskapsfråga.
När jag debatterade frågan med Veronica Palm (S) i Studio Ett använde hon samma formulering. Pappans rätt till föräldrapeng. Bara den som väljer rätt är fri, fick lyssnarna veta. Denna “rätt”, upptäcker man, är bara något slags nyspråksversion av tvång. En rättighet är ju annars något som människor i regel själva vill dra nytta av. Rätt till påtår, rätt till öppet köp, och så vidare. Det är ganska sällan någon gallskriker en i ansiktet om att man missat att utnyttja en rättighet man har. Och skrapar man lite på ytan försvinner barnen helt ur ekvationen. Nej, ilskan handlar om att kvinnor halkar efter i livsinkomst när de tar ut mer ledighet med barnen än vad män gör. Det är vad man påstår i alla fall. Och det är något jag anser att man bör ta på allvar. Men den enda vägen till ekonomisk rättvisa går inte via lika uttag av föräldradagarna. När jag försökte ta upp det i Studio Ett, om hur man kan lösa det till exempel genom möjligheter att dela pensionspengarna lika mellan makar, införa avtal vid skilsmässa, med mera, blev jag avbruten. Vänstern är inte intresserad av åtgärder som kan utjämna livsinkomsterna på andra sätt. Deras antipati mot familjen går djupare än så. Familjen kan nämligen vara, och är när den är som bäst, en fredad zon. Så får det inte vara, därför vill man alltid gå längre.
I ett betänkande som överlämnades från Lotta Edholm (L) till utbildningsminister Anna Ekström (S) för ett år sedan var förslaget att förskolan skulle bli obligatorisk från fem års ålder. Stockholms handelskammare har föreslagit från fyra års ålder, Jämlikhetskommissionen från tre års ålder, och ett gäng socialdemokrater från två års ålder. Med Anna Ekströms ord:
Det är faktiskt så att i Sverige utgår vi ifrån att både kvinnor och män, både mammor och pappor, jobbar samtidigt som man har barn.
För vänstern får hemmet aldrig bli en borg, familjen aldrig återfå sin naturliga roll. Hur skulle man då lyckas skapa sin Nya Människa?
De som förespråkar kvoterad föräldraförsäkring, de som bekymrar sig över att inte alla pappor tar ut ledighet, hävdar givetvis att det är för barnens skull. Men samma grupp medvetna föräldrar lämnar sedan bort barnen till förskolan vid 1,5 års ålder, och debatten upphör helt. Logiken är inte solklar. Så barn behöver nära relationer till både pappan och mamman i exakt de 480 dagar som föräldraförsäkringen ger, men sedan upphör plötsligt det behovet? Hela diskussionen är förstås skenhelig. Det handlar inte om barnen överhuvudtaget, utan om att barn har kommit att betraktas som en kvinnofälla.
En ojämn fördelning av föräldradagarna mellan mamman och pappan är inte ett lagbrott, utan ett brott mot en ideologi. Man har fel värdegrund, för att låta samtida. Och då måste självklart politikerna gå in och styra ens liv, när man inte vet sitt eget bästa. De öronmärker en månad i taget, vilket kallades myrstegsfeminism av Birgitta Ohlsson i dåvarande Folkpartiet, som ville gå längre när den tredje månaden öronmärktes. Hon ville se en tredelning av det slag Socialdemokraterna nu verkar för.
Riktningen är tydlig. Kvinnor ska jobba mer, män ska vara hemma mer. Den som inte gör rätt blir utredd och får politiker att se bekymrade ut i tv. Hur vore det om man frågade föräldrarna själva?
Det gjorde faktiskt SVT/Sifo när Socialdemokraterna 2015 fattade kongressbeslut om att verka för en mer kvoterad föräldraförsäkring.
18 procent gillade tanken på att det skulle vara obligatoriskt att dela lika mellan föräldrarna.
16 procent tyckte att ett system med tre pappamånader var bra.
43 procent ansåg att det skulle vara som det var då, 2015, med två pappamånader.
23 procent var tveksamma.
Sedan införde man ändå en tredje pappamånad. Som sagt inte för barnens skull, inte för föräldrarnas skull, inte för att folk vill ha det så, utan för att Socialdemokraterna vill det. Frihet är att göra som Veronica Palm och hennes partikamrater vill.
Rak höger med Ivar Arpi förlitar sig helt på bidrag från läsare och lyssnare. Man kan bli gratisprenumerant eller betalande prenumerant. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
Tillönskar dig och hela familjen en fridfull jul Ivar, vänligen Per-Ola i Kalmar.
Mycket glad över att det finns sådana som Ivar Arpi, Aron Flam, Henrik Jönsson m.fl. som har talets och skrivandets gåva och som tar upp det som de etablerade partierna undviker. Önskar bara att en av er vore partiledare. Det hade underlättat på valdagen!