Riv mobilmasten vid Kebnekaise!
Människan har erövrat världen med sin teknologi. Men teknologin har samtidigt erövrat människan i samma utsträckning. Vad går förlorat i den konstanta jakten på mer effektivitet?
När jag kom fram till Kebnekaise fjällstation 2012 var mina vandringskamrater och jag utsvultna på att prata med andra än varandra. Då fanns inget internet, ingen mobilmast, där. Man kunde ringa hem via deras landlina, det var allt. Det betydde också att vandrarna – höga på endorfin – pratade med varandra om sina strapatser. Särskilt eftersom det serverades kall öl.
Men när jag, och en annan vän, återvände till fjällstationen fyra år senare hade de just skaffat Wi-Fi. Skillnaden var markant. Till frukosten fångade min vän Pokémons i spelet Pokémon Go. Efter att ha kommit ned från sydtoppen lade vi i tystnad upp bilder på Instagram. Försjunkna i våra egna flöden, precis som nästan alla andra runtom oss. I stället för att prata med andra vandrare satt de flesta med ansiktena tryckta mot telefonskärmarna.
Vi hade åkt till fjällen för att komma bort, och rent geografiskt lyckades vi. Men på alla andra sätt hade vi inte rört oss ur fläcken. Vid mitt första besök till Kebnekaise fjällstation var det som att komma fram till det sista hemtrevliga huset, tillräckligt civiliserat för att man skulle kunna ta en varm dusch, men ändå tydligt mitt ute i vildmarken. Nu hade hela världen, med alla dess lockelser och krav, åkt med, utan att vi märkte det. Kebnekaise var ingen fristad längre.
I en ny text beskriver Paul Kingsnorth, som jag nyligen intervjuade i podden, hur han förra året var fem dagar på klosterön Athos i den grekiska övärlden. Det krävs tillstånd för att besöka ön, och eftersom det endast bor munkar där får inte kvinnor komma dit.
Många tv-dokumentärer och fotografer fokuserar på vad som ofta beskrivs som Athos medeltida karaktär, med åsnor och levande ljus. En tillflyktsort där tiden går långsammare. Länge var det nog så. Den första landlinan för telefon kom dit 1995. Då fanns så gott som ingen elektricitet, men det ändrades ungefär samtidigt. I dag samsas åsnorna med bussar, importerad mat, datorterminaler, kaffeautomater och mobilmaster. När Paul Kingsnorth var där 2022 såg han munkar plocka upp smartphones ur fickorna på sina svarta munkkåpor. Att se smartphones på en sådan plats, helt vigd åt bön och Gud, beskriver Kingsnorth som ett hårt slag. Till och med här? Till och med de här människorna? Om inte ens de kan stå emot, vem kan göra det då?
Häromdagen intervjuade jag Michael Sacasas, som driver The Convivial Society här på Substack, till podden (ännu inte publicerat). I sin senaste text har han rubriken ”Waste your time, your life may depend on it”. Om vår förhärskande tech-religion har dödssynder är nog slöseri med tid en av dem. Att inte optimera för effektivitet. Att inte vara maximalt produktiv.
Han gör en observation om hur tekniska lösningar ofta säljs in med att de kommer spara tid åt oss. På ett plan är det förstås sant. Ta bilen som exempel. Att ta sig från A till B går mycket snabbare om man kör bil än om man går, cyklar eller rider. Men när bilen blir något man räknar med anpassas också förväntningarna, tiden man vunnit blir planerbar för andra aktiviteter. Louis CK beskrev en gång hur en medpassagerare på ett flygplan tappade humöret på att planets Wi-fi var opålitligt. ”This is bullshit!” utropade mannen. Louis CK påpekade då att han flög genom luften i metallraket och att det tills alldeles nyligen varit omöjligt att surfa på nätet samtidigt. Det hade kanske gått något år eller två innan det blev möjligt, och nu var det något som den här mannen hade räknat in. Kanske förväntades han arbeta som vanligt på flyget?
När uppgifter blir enklare börjar vi också förvänta oss mer av oss själva och andra. Sacasas tar e-mail som exempel. Att skriva ett brev för hand tar tid, och det finns en gräns för hur många man kan skriva under en dag. Men e-mail går snabbt, och alltså stiger förväntningen på hur många man kan skriva, läsa och svara på, under en dag. I stället för ett fåtal svårare uppgifter får vi en stor mängd små uppgifter. Detta är de små uppgifternass tyranni – enkla en och en, men sammantaget betungande. Ju mer tid vi sparar, ju effektivare vi är, desto mer begärs av oss.
När vi kom till Kebnekaise första gången förväntade sig ingen att vi skulle höra av oss annat än genom det där första telefonsamtalet som visade att vi var vid liv efter en vecka i radioskugga. Andra gången, efter att mobilmasten rests, var förväntningen att vi skulle kommunicera på samma sätt som alltid. Tystnad i en vecka skulle tolkas som ett närmast säkert dödsbud.
Det finns givetvis teknik som är tidsbesparande på riktigt. Amishfolket har en filosofi där de utvärderar effekterna av ny teknologi, innan de implementerar den för hela gruppen. Därför har olika undergrupper inom Amish olika inställning vad gäller exempelvis användande av bil, fotogenlampor och motordrivna gräsklippare. Men så gott som alla – 97 procent – använder tvättmaskiner. Det finns gränser även för Amish, för vad man kan tänkas göra för hand.
Men det finns en annan fråga, som Sacasas tar upp, och det är vad det är tänkt att vi ska göra med tiden vi sparar? Svaret är ofta att vi ska kunna konsumera mer saker, göra det som ”verkligen spelar roll”, bli mer ”kreativa”, och så vidare. Men infrias det någonsin? Eller blir vi främst mer beroende av att teknik vi inte länge förstår bara fortsätter att fungera?
En så enkel sak som matlagning kan tjäna som exempel. Att laga mat från grunden tar tid och är arbetsintensivt, vilket också bjuder in till att fler hjälps åt. Det kan vara något hela eller delar av familjen gör tillsammans. I dag finns en mängd sätt att spara tid, och om man maximerar effektiviteten kan man köpa hela måltiden färdig. Det är uppenbart att man sparat tid, lika uppenbart att man har blivit av med en stund av samvaro, och kanske även en känsla av att maten man äter är mer än bara näring. Något går förlorat på vägen.
Som Sacasas skriver:
Med andra ord, löftet om frigörelse fängslar oss under de små uppgifternas tyranni genom att övertyga oss att se vardagslivet och vanliga relationer som hinder i jakten på ett undanglidande högre syfte – kreativitet, avkoppling, välbefinnande, självförverkligande, vad som helst. Men på detta sätt visar det sig att vi alltid tjänar kraven från ett system som inte vill något annat än vår oupphörliga konsumtion och produktion.
Därför tror jag att hans uppmaning att ”slösa bort tid” är bra i många situationer. Ofta är det närvaro, närhet och mening som ska bort – för effektivitetens skull. I stället för att zombielikt anamma allt och acceptera varje förändring, kan man ställa sig frågan vad man försöker uppnå egentligen. Och om det är något man vill.
Där jag bor nu blir vi återkommande så insnöade att barnen måste stanna hemma från skolan. Det tar ungefär tre timmar för mig att skotta fram bilen och vägen som ansluter till den som kommunen har plogansvar för. Det är ett uppenbart slöseri med tid. En plogande traktor löser samma uppgift på kanske 15 minuter. Men varje gång vi snöats in har hela familjen samlats utomhus och hjälpts åt. Och lekt tillsammans. Är inte detta själva kärnan av att vara människa? Vad skulle vinnas om vi sparade bort den här stunden ihop?
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
Håller helt med. Vi borde införa mobilfria områden i Sverige dit vi kan fly för att slippa teknologins kontroll över oss. För det är faktiskt det som det handlar om. Inte effektivisera utan att se till så att vi håller oss på mattan!
Det fria valet ställer krav på oss, att kapitulera och kräva att andra sätter gränserna utvecklar inte den vuxna människan. Att vara vuxen situationen är kanske att acceptera den nya teknikens valfrihet och själv välja att använda den med förstånd. Riv masten och det enda vi förlorar är vår självaktning att inte längre kunna sätta gränser på samma sätt som barnet. Tekniken finns där och det är inte den som får oss att glömma den sociala människan rummet.