Så blev mördaren en revolutionär projektionsyta
Mordet på United Healthcares vd Brian Thompson har mötts med hyllningar istället för avsky. Har vi passerat gränsen där mord inte längre fördöms utan förvandlas till en revolutionär berättelse?
Brian Thompson. Hans namn var Brian Thompson. Ett namn som borde väcka sympati, men istället drunknar det i berättelsen om hans mördare, Luigi Mangione. Thompson, tvåbarnsfar och vd, reduceras till en symbol för kapitalistiskt förtryck, medan hans mördare hyllas som en modern Robin Hood. Plötsligt är det inte längre självklart vem som bär skulden – den som trycker på avtryckaren, eller det samhälle som påstås ha drivit honom dit? I sociala medier har offret förlorat sin mänsklighet och blivit en projektionsyta för olika samhällsproblem. Men hur kan ett brutalt mord på en tvåbarnsfar av så många framställas som en berättigad protest? För att förstå måste vi spola tillbaka – vi har varit här förut.
Exakt vilka motiv som låg bakom det mord på öppen gata i New York på United Healthcaces vd Brian Thompson, som den 26-årige Luigi Mangione misstänks för är förvisso höljt i dunkel. Men reaktionerna på mordet, inte minst i sociala medier, har inte låtit vänta på sig. Che Guevara-liknande foton på Mangione fyller sociala medier. Insamlingar startas och kändisar jublar. 'En stjärna är född', utbrister Jameela Jamil. Samtidigt hotas McDonalds-restaurangen där han greps – platsen där han flirtade med en kassörska efter att ha dragit ner masken. Scenen verkar ha tänt en kulturell gnista som fångats av nätets kollektiva fantasi. På Spotify dyker spellistor upp med låtar tillägnade honom. Most Wanted-posters med foton på vd:ar för andra försäkringsbolag har satts upp runtom i New York.
På 1970-talet förvandlade intellektuella Baader-Meinhof-ligan till ett poetiskt motstånd, där bomber och kulor blev symboler för frihet. I dag utför sociala medier samma roll – Mangione blev på några dagar en ikon för revolt.
Den före detta journalisten på New York Times och Washington Post, Taylor Lorenz, var snabb med att hävda att ett mord på en vd för ett sjukförsäkringsbolag var en förståelig reaktion på de orättvisor i det amerikanska samhället som försäkringsbolagen representerar. I The Guardian menade krönikören Arwa Mahdawi att orsaken till mordet på den femtioårige tvåbarnsfadern “frammanade så lite sympatier” berodde på att han ”representerade ett orättvist system”.
Allt detta alltså utan att mördarens egentliga motiv är kända. En fotogenetisk outlaw kan uppenbarligen i rätt sammanhang vara en explosiv brygd. I dag är det Luigi Mangione som väcker beundran hos en ny generation radikala röster. Men hur länge kan en mördare vara en symbol innan våldet börjar inspirera till handling?
De panegyriska reaktionerna kan förklaras på åtminstone två sätt: som en konsekvens av dels ett uppdämt hat mot försäkringsbolag, dels populärkulturens faiblesse för rebeller och revolutionärer. Dessutom är Mangione vältränad och snygg, vilket lämpar sig väl för nätkulturens memes. Som utbildad på ett av USA:s prestige-universitet har Mangione uppenbarligen även kunnat fungera som identifikationsobjekt för den sorts radikala studenter som på senare år förvandlat universitetsområden till paletinska krigsskådeplatser i miniatyr och som uppfattar ett felaktigt använt pronomen som en betydligt värre förseelse än ett mord (åtminstone om den mördade är chef inom en illa sedd bransch).
Det är i det avseendet symtomatiskt att Mangione i en recension på litteratur-plattformen Goodreads av en bok av den så kallade Unabombaren Ted Kaczynski, skrev: “När alla andra former av kommunikation misslyckas, är våld nödvändigt för att överleva.”
Det är en tankefigur som har hörts eka i olika sammanhang på senare år och inte minst då inom ramen för mer eller mindre militanta former av klimat- och palestinaaktivism. Så ock i Sverige.
”Det här är en följd av att ingenting vi säger hörs”, menade en av dem som genomförde en attack i början av oktober i form av tomatkastning mot utrikesminister Maria Malmer Stenergard, under en interpellationsdebatt i Sveriges riksdag, där Palestina-aktivister protesterade mot att riksdagsdebatten ”främst handlade om antisemitism”.
”Våra beslutsfattare lyssnar inte på det vi har att säga, så jag ville göra mer”, sade i sin tur en medlem i miljöaktivistgruppen Scientist Rebellion efter att ha blivit anklagad för flygplatssabotage. En annan aktivist i samma akademiska nätverk talade i en P1-dokumentär i våras om hur han radikaliserats och drog i ett resonemang om en möjlig ytterligare radikalisering paralleller till hur ANC, ”tog till våld”.
De öppna sympatierna med en terrororganisation som Hamas i Palestina-demonstrationstågen kan likaså tyckas peka i samma riktning som den relativisering som präglat reaktionerna på Luigi Mangione: en relativisering av politiskt våld i allmänhet och mord i synnerhet. Om reaktionerna på Mangiones dödande skott på öppen gata på Manhattan blir startskottet på en ny våg av vänsterterrorism återstår naturligtvis att se.
Den romantiserade bilden av Mangione är, som sagt, långt ifrån ny.
För femtio år sedan marscherade samma tankefigurer i en annan tidsanda. När RAF, eller Baader-Meinhof-ligan som den också kallades, terroriserade Västtyskland, hyllades de som frihetskämpar av den svenska kulturvänstern. Den farliga romantiken har aldrig riktigt försvunnit. Reaktionerna på mordet ger anledning att rekapitulera hur det såg ut i Västeuropa och Sverige för femtio år sedan.
1975 nådde den västtyska terrorismen Sverige genom ockupationen av – och sprängningen av – den västtyska ambassaden på Gärdet. Syftet var att få terrorister som Andreas Baader, Ulrike Meinhof och Gudrun Ensslin frisläppta från Stammheimfängelset. Under gisslantagningen mördades två ambassadtjänstemän. RAF:s kärntrupp hade formats efter att en student skjutits ihjäl av en polis i Västberlin 1967, ett mord som senare visade sig vara en Stasi-manipulation för att skapa ett uppror.
RAF dödade totalt 34 personer, däribland två i Sverige. De tyska terroristernas rebelliska image tilltalade den svenska kulturvänstern, som romantiserade dem som motståndskämpar. Förläggaren Bo Cavefors publicerade deras texter, sannolikt med stöd från Stasi eller genom terroristernas egna rånbyten. Även Nordkoreas diktator Kim Il Sungs skrifter trycktes av honom. Under arbetet med RAF-texterna, som kom ut 1977, kunde Cavefors stärka sin övertygelse om vikten av att dra sitt strå till den västtyska stadsgerillans stack, genom att lyssna på Göteborgsprogg-gruppen Nynningen, där Totta Näslund tog i för något helt annat än kung och fosterland i låten De verkliga terroristerna (1976):
Det skriks och förfasas i pressen / om Baader-Meinhof och Röda armén. / Terrorister som tillgriper våld/ - De hotar det vi kallar demokratin! / En liten grupp idealister / som jagas av lag och polis / i en häxjakt runt hela världen. / De verkliga terroristerna / kapar aldrig de rikas flygplan / eller spränger någon flott ambassad / De sitter på höga poster / och regerar med järnhård hand / i de flesta länder i världen [ – – – ] Men om dom förföljda slår tillbaks / ger pressen upp ett ramaskri. / Kommunister som tillgriper våld / De hotar det vi kallar demokratin! / Men mot de verkliga terroristerna / gäller det hårt mot hårt. / De verkliga terroristerna / ger aldrig något gratis ifrån sig / de skjuter först, och frågar sen
Den intellektuella romantiseringen av terroristerna reflekterades också i litteraturen. Heinrich Bölls roman Katharina Blums förlorade heder (1974, på svenska 1975) skildrade hur en kvinna begick ett politiskt mord som framställdes som moraliskt motiverat. Maj Sjöwall och Per Wahlöö förde denna idé vidare i sin roman Terroristerna (1975), där en ung kvinna mördar en svensk statsminister och porträtteras med författarnas sympati.
Rebecka, som statsministermördaren heter, är frånkopplad från samhället, nyhetsflödet och traditionella kunskaper, vilket framställs som nödvändigt för hennes moraliska kompass och integritet: ”hon vill inte belasta sitt tänkande med en massa oväsentligheter. Det enda som egentligen intresserar henne är frågor om hur naturen ska kunna räddas undan total förstörelse.” Hon försvarar det dödliga attentatet med att det svenska socialdemokratiska styret är ett ”brott mot folket”.
Parallellerna till dagens reaktioner på Luigi Mangione är slående. Precis som RAF:s medlemmar förvandlades till ikoniska frihetskämpar har Mangione blivit en hjälte för en ny generation radikala röster. Överlag knyter den politiska analysen an till de inom den dåtida vänstern så vanliga föreställningarna om att den sjuke i själva verket är frisk; att brottslingen är den mest ärlige och moraliskt oförvitlige. I denna omkastade världsbild framstår systemets normer och lagar inte längre som fundament för rättvisa, utan som symboler för förtryck. Den som bryter mot dessa regler blir inte bara en lagöverträdare, utan också en moraliskt oförstörd rebell – ett slags sista försvarare av det goda, om än genom destruktiva handlingar. Skuld omdefinieras från att vara en rättslig förpliktelse till en existentiell börda, formbar efter berättelsens behov. När brottet blir ett politiskt manifest och lagen reduceras till fiendens språk, förlorar institutionerna sitt moraliska kapital.
Det är i denna sfär av moralisk upplösning som våldet får en ny betydelse – inte som ett avvikande från normen, utan som ett påstått uttryck för rättvisa. Denna tanke har ekat genom historien: en värld där makt genom våld förvandlas till en form av rättskipning. När staten inte längre ses som en garant för rättvisa, utan som en part i konflikten, blir våldet både ett redskap och ett rituellt uttryck. Vad som återstår är en arena där varje handling kan tolkas som moraliskt försvarbar – om bara rätt historia berättas och rätt symboler aktiveras.
Det är uppenbart att klimataktivismens och Gaza-protesternas tilltagande radikalisering i nutiden har fått den revolutionära vänstern – i dag i Sverige representerad av exempelvis Andreas Malm och Kristofer Lundberg – att vädra morgonluft.
Brian Thompson? Nej, offren glöms bort, medan mördaren blir en revolutionär symbol. Romantiken kring våld föder inte frihet, utan kaos. Förövaren adlas inte för vem han faktiskt är, utan för vad vi behöver att han ska vara. Vi har varit här förut. Historien upprepar sig kanske inte, men melodin den nynnar känns igen.
Johan Lundberg
Prenumerera eller stötta Rak höger
I takt med att fler blir betalande prenumeranter har Rak höger kunnat expandera med fler skribenter och mer innehåll. Vi får inget presstöd, vi tar inte emot pengar från någon intresseorganisation eller lobbygrupp. Det är endast tack vare er prenumeranter vi kan fortsätta vara självständiga röster i en konform samtid. Så stort tack för att ni är med, utan er hade det inget av detta varit möjligt.
Den som vill stötta oss på andra sätt än genom en prenumeration får gärna göra det med Swish, Plusgiro, Bankgiro, Paypal eller Donorbox.
Swishnummer: 123-027 60 89
Plusgiro: 198 08 62-5
Bankgiro: 5808-1837
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
 |
|
Väldigt intressant. Vilken sjuk värld vi har fått. Det vore gott om vi hittar en jord till, så att vi kan skicka dit alla dårar som inte trivs i vår värld.
Bra text! Kommer ihåg BaaderMeinhoff och den svenska plakatvänsterns hyllningar som var/är utbredd inom kultursfären dessvärre! Finns studier som visar att vänsterradikala är auktoritära personer med narcissism som uttrycker sig i uppfattningen att det man hyllar är den egna förlängda godheten!Farliga människor! Auktoritära personligheter finns oxå i extremhögern! Detta kan förklara deras glorifiering av våld!