Så hbtq-certifieras våra sjukhus
Dyra certifieringar som får personalen att tystna av rädsla för att kränka varandra eller patienter. Värdegrunden trumfar allt. Inga kritiska frågor får ställas.
De senaste decennierna har genusvetare varit oerhört framgångsrika med att vinna tolkningsföreträde i alla frågor om kön, genus och jämställdhet. Medan partier som Feministiskt initiativ misslyckats inom den politiska sfären, har genusvetarna lyckats inom akademin och myndighetsvärlden. Om en myndighet, ett sjukhus eller lärosäte ska ha temadag om jämställdhet är det genusforskare eller genuskonsulter som bjuds in. Ska man jämställdhetsintegreras är det med utgångspunkt i genusdoktrinen. Det är alltid genusvetare, eller deras bundsförvanter med fokus på intersektionalitet och hbtq-frågor, som bjuds in. Genusteori är norm. Att yttra kritik uppfattas som en fientlig handling. Varenda del av universitetens verksamhet ska genuscertifieras. Det gäller såväl polisutbildningar, ingenjörsprogram, vårdutbildningar som sjukhus.
Ett fall illustrerar detta tydligt. Västra Götalandsregionen är Sveriges största offentliga arbetsgivare med runt 55 000 anställda varav majoriteten arbetar inom sjukvården. Regionen har knappt 20 offentliga sjukhus, däribland Sahlgrenska Universitetssjukhuset, och ett tiotal akutmottagningar. På en av dessa akutmottagningar börjar våren 2019 en hbtq-diplomering. Alla som jobbar med sjukvård har utbildats om bemötande, patienträttigheter och liknande, men vid hbtq-diplomeringen är utbildningen i stället förlagd på verksamhetsnivå, och för första gången är närvaron obligatorisk. Diplomeringen avviker på fler sätt från den etablerade gången på sjukhuset.
Eftersom läkare på stora sjukhus i regel är uppbokade långt i förväg är det normala att de själva avsätter tid för de utbildningstillfällen som ges. Incitament finns åt båda hållen. Till exempel kan inte en läkare som inte utbildar sig inom sin specialitet bli färdig specialist, och sjukhuset tjänar i sin tur på läkare som håller sig ajour med de senaste rönen. I specialistutbildningen ingår för övrigt flera moment som berör bemötande, kommunikation och patienträttigheter. Det är inte som att det glöms bort. Läkaren förväntas dock själv ta ansvar för att boka in kurser inom dessa områden.
Men när hbtq-certifieringen skulle ske blev alla i stället beordrade att infinna sig. För första gången hotades dessutom med sanktion för utebliven närvaro. Förvisso en ganska tam sanktion – att inte få vara med på planerade sociala träffar inom arbetslaget. Men det är något man gör ihop som kollegor, där man har roligt ihop, som att spela brännboll på sommarhalvåret eller äta middag ihop – kanske till och med dela på ett par flaskor vin. Icke-certifierade medarbetare får dock stanna hemma i fortsättningen. Den som inte har städat sitt rum får ingen efterrätt.
Närhälsan Kunskapscentrum för sexuell hälsa (KSH) är en utvecklingsenhet som har ett regionövergripande uppdrag. De är en del av Västra Götalandsregionen och är de som hbtqcertifierar många av verksamheterna där. Så även på den aktuella akutmottagningen.
Rent konkret innebär deras utbildning bland annat en förändring av språket, som så ofta i moderna värdegrundskurser. I utbildningsmaterialet får deltagarna med sig övningsuppgifter där de uppmanas vara helt könsneutrala i patientbemötandet: säga hen i stället för han/hon, säga föräldrar, barn och partner, i stället för mamma, pappa, make och så vidare. Vårdpersonalen uppmanas att vid patientbesök även ropa upp sitt eget namn i väntrummet i stället för patientens namn, eftersom någon kan ha bytt kön och därför ha ”fel” namn i folkbokföringen. (Hur kan man vara säker på att patienter alltid har koll på läkarens namn?) Givetvis finns det en poäng i att läkarna följer med tiden och inte förutsätter att kvinnan som följer med den kvinnliga patienten är hennes syster eller väninna. Man bör vara respektfull, vilket de läkare på mottagningen som vi pratat med understryker gång på gång. Men det kan också gå till överdrift och ta sig närmast parodiska uttryck. Närhälsan skriver:
När jag talar om genitalier undviker jag att säga ’tjejers kön’ och ’killars kön’. Jag använder det neutrala ordet ’genitalier’ eller säger slida/fitta/vulva och penis/kuk. Jag har lyssnat efter vilka ord personer själva använder om sina genitalier och använder deras ord.
Att säga kuk och fitta anses alltså fullt rimligt i patientkontakten, enligt hbtq-certifieringen. Så länge patienten själv krävt att deras genitalier benämns så. Den biologiska verkligheten verkar inte vara lika viktig, trots att kroppsliga sjukdomar nog får anses vara något av det mest konkreta som finns. Rätt terminologi är extremt viktigt. Och även för hälsan, med tanke på att man kan få cancer i delar av kroppen som på grund av språkliga krumbukter kan missas. Har man en livmoder (eller prostata, för den delen), kan man få cancer där. Har man inte det slipper man åtminstone den risken. Hur patienten benämner sitt könsorgan – kuk eller fitta, för att använda Närhälsans vokabulär – har ingen bäring på vad kroppen faktiskt lider av. Men för delar av rörelsen är terminologin så gott som hela grejen. Säg rätt ord bara. Språket är verkligheten. Verkligheten är språket.
En vanlig föreläsning kan handla om en ny behandling av exempelvis högt blodtryck eller depression. Läkarna på plats ställer givetvis frågor om evidens – vilka studier har man gjort? När nu hela mottagningen skulle hbtq-certifieras var det naturligt att frågan ställdes om vilket stöd det fanns för att utbildningen gav positiv effekt. Men så reagerade inte de som höll i utbildningen.
En närvarande läkare frågade: ”Hur vet ni att den här interventionen, hbtq-diplomeringen, leder till det utfall som ni önskar? Hur har det utvärderats?”
Svaret? ”Det är en bra fråga.”
Det visade sig dock att det som fanns var en enkätstudie till hbtq-personer där de frågat människor om de föredrar att gå till en certifierad verksamhet. Då hade en hel del svarat ja. Det är ungefär som om ett läkemedelsföretag hade varit och föreläst om en ny medicin mot hjärtsvikt och på frågan om vilken effekt den hade svarat att de inte har någon studie om vilken effekt tabletten har, men att det finns studier som visar att människor med hjärtsvikt är positiva till medicinering. Det är på grund av den här sortens förväntanseffekter som man alltid måste utforma studier noggrant. Om man exempelvis ska prova ut antidepressiv medicin bör inte deltagarna veta om pillret de får är det antidepressiva pillret eller pillret utan effekt – ett så kallat blint experiment. Allra helst ska experiment vara dubbelblindade – där alltså inte heller forskaren vet vilken av grupperna som fått vilket piller. Allt för att undvika att fördomar eller önsketänkande letar sig in i studiens slutsatser. Detta gäller alla studier om eventuella effekter av behandlingar eller interventioner. Om man ställer frågan till en hbtq-person om han eller hon föredrar att besöka en mottagning som är hbtq-certifierad, är det inte konstigt om svaret blir jakande. Det säger ingenting om vare sig effekten av certifieringen eller skillnaden mellan två mottagningar, där den ena blivit certifierad men inte den andra.
Efter fler frågor från läkaren blev föreläsaren märkbart irriterad, vilket hörs på den inspelning några av deltagarna gjort, och slår fast att ”utbildning i sig” är en evidensbaserad metod. Vilket blir som att säga att läkemedel i allmänhet brukar vara bra på att läka sjukdomar. Hade man accepterat att ett läkemedelsföretag gjorde en enkätstudie där de kommer fram till att hjärtsviktspatienter tycker att det är bra med behandling mot hjärtsvikt, och utifrån det dragit slutsatsen att de därför tyckte att just deras nya tablett är bra? Knappast.
Efter de kritiska frågorna ville inte Närhälsans utbildare komma tillbaka. De kände sig ifrågasatta. Cheferna mejlade därför alla och sa att eventuell kritik i stället skulle framföras till cheferna för respektive yrkeskategori. Till minst en yrkesgrupp gick informationen även ut via sms. Budskapet till de anställda blev: ”Håll inne med kritiska frågor. Sitt tysta och lyssna.” Ponera att något liknande hade skett under en föreläsning om en ny behandling eller liknande. Inga kritiska frågor får ställas om den nya tabletten mot hjärtsvikt, för då vill det stackars läkemedelsföretaget inte sälja medicin till sjukhuset längre.
Vid en närmare granskning är underlaget för utbildningsmaterialet både selektivt och föråldrat. Slagsidan ligger åt feministisk teori som ser kön som en social konstruktion och intersektionella teorier som ser samhället som genomsyrat av en mängd maktordningar och förtryckande normer.
Dessa ideologiska perspektiv får genom certifieringsprocessen status som något objektivt, något som är fastlagt och vetenskapligt korrekt. Och som i realiteten blir bortom ifrågasättande, eftersom det både var obligatorisk närvaro och att chefen dessutom förbjöd de anställda att ställa kritiska frågor under utbildningspassen. Munkavle på de anställda alltså.
Närhälsan ligger inte på latsidan. De har certifierat en stor del av Sahlgrenska sjukhusets verksamheter. Men att bli hbtqcertifierade kan faktiskt medföra risker för vissa patientgrupper.
Den kritiken har riktats mot psykiatriska verksamheten på Sahlgrenska. Efter att några av klinikens avdelningar hbtq-certifierades av Närhälsan infördes nya riktlinjer som innebär att manliga och kvinnliga patienter får blandas i flerbäddssalar. För Johannes Nordholm, verksamhetssamordnare för psykiatri affektiva på Sahlgrenska, var det viktigaste att ”tänka kritiskt till stereotypa uppfattningar om olikheter mellan könen”. Man ska inte placera patienter ”i samma salar bara för att de är av samma kön”.
För vems skull gjordes detta? Det fanns ingen efterfrågan från patienterna på förändringen, inga upprop från kvinnliga patienter med psykiatriska besvär att de måste få blandas med män. Däremot fanns ett politiskt tryck. Till Göteborgs-Posten sade en i personalen, som ville vara anonym, att patientsäkerheten äventyras:
Det är en fruktansvärt dålig vårdmiljö eftersom man blandar patienter som egentligen inte ska träffas. Det är missbrukare och kriminella i samma rum som unga självskadande tjejer. Det var en ung flicka som föräldrarna tog med ut igen. Jag skulle aldrig lägga in mina barn på en sådan avdelning. Jag tycker att detta är vedervärdigt. Vi väntar bara på att något ska hända.
Certifieringen är dyrköpt både bildligt och bokstavligt. Det är inte gratis att bli certifierad av Närhälsans hbtq-team. Utbildningsenheten vid Göteborgs universitet betalade exempelvis 193 000 kronor för 20 timmars utbildning av 55 medarbetare – vilket är 9 650 kronor i timmen – och blev därmed första universitetsverksamhet i Sverige som fick RFSL:s diplom.
Vad gav det? Aha-upplevelser förvisso, men det som tidigare varit enkelt blev nu plötsligt svårt. I en enkätuppföljning framkom att medarbetarna blivit försiktiga och betänksamma inför att fråga varandra om sådant som tidigare känns givet – ja, naturligt – att fånga upp i den sociala samvaron. Kallpratet, som hur en semester tillbringats eller planerna inför en förestående helg blev i stället möjliga klavertramp. ”Om jag måste välja så är det bättre att någon är tyst och tiger än att någon kränks /.../”, säger chefen vid enheten.
Vad enkäten lade i dagen, innebär att enheten ska ”jobba vidare med hur man samtalar med varandra” utan att göra avkall på den normkritik certifieringen förkunnat.
Då blir tala silver, men tiga guld.
Ovanstående är ett omarbetat utdrag ur Genusdoktrinen (Fri tanke, 2020) som Anna-Karin Wyndhamn och jag har skrivit ihop.
Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)
Blev häromdagen - som läkare - inkallad till chefen, jag hade uttryckt min tveksamhet inför ordet ”hen” inför en barnmorska....
Läskig utveckling. Vedervärdigt att en ideologi kan få så stort inflytande i det offentliga och samtidigt slippa kritisk granskning eftersom om man ifrågasätter blir man automatiskt stämplad som fobisk och fientlig. Typ samma som att man inte får kritisera regeringens invandringspolitik utan att bli stämplad som högerextrem facist-rasist-nazist.