Så inskränker islam alla kvinnors frihet

I sin nya bok "Villebråd" visar Ayaan Hirsi Ali hur storskalig migration från muslimska länder leder till att alla kvinnors frihet kringskärs alltmer.

“Jag ska bara stanna kvar tills jag har spelat tillbaka det jag förlorat.” Hur många, snart ännu fattigare, människor har tänkt så när de står på casinot? I den sortens sammanhang pratar man om speldjävulen. Men ett liknande tankefel finns i en rad sammanhang. Par som fortsätter att kämpa för en destruktiv relation de borde lämna, som stannar kvar på usla jobb för att de jobbat så hårt för att få det att funka, som framhärdar med projekt de innerst inne vet är dödfödda eftersom de inte vill tappa ansiktet. 

Fenomenet kallas sunk cost, eller sjunkna kostnader på svenska. Egentligen gillar jag inte hur ekonomiska metaforer koloniserar språket, men här passar det: För att rädda den ursprungliga investeringen kastar man bra pengar efter dåliga. Jag börjar alltmer tro att det är därför Sverige, och våra likasinnade västländer, framhärdar med sin migrationspolitik. Vi ser konsekvenserna, men vi har så länge intalat oss att det kommer lösa sig. På lite sikt. Debatten går i cirklar år efter år. Bara vi investerar mer, bygger mer, hittar på en bättre integrationspolitik, kanske inför språktest, kanske avskaffar språktest, om vi har mindre nationalism, om vi har mer nationalism, och så vidare. Det finns alltid ett trollspö som kan svingas över alltihop. Minskat regelkrångel på arbetsmarknaden. Minskat regelkrångel för nybyggnation. Som om det där “regelkrånglet” uppkommit slumpmässigt, utan några djupare avsikter eller tankar bakom. 

Själva grundtanken är fel: Vi kan inte fortsätta med dagens storskaliga migration från helt annorlunda länder till Europa. Men på grund av att hjärnan har så svårt att ta till sig fenomenet sunk cost – bara en åtgärd till – vägrar vi inse det. Om vi kommer på en ny strategi kommer vi säkert vinna nästa runda Blackjack, om vi hittar på en ny åtgärd kommer säkert integrationen börja fungera. 

Jag tänkte på detta när jag intervjuade Ayaan Hirsi Ali med anledning av hennes nya bok som nu ges ut på svenska med titeln Villebråd: immigration, islam och kvinnors rättigheter (Fri tanke). (Avsnittet publiceras i morgon.)

Runtom i Europa har kvinnors rörelsefrihet börjat begränsas alltmer. Kvinnor undviker att röra sig på gator och torg vid vissa tider på dygnet. De har tvingats bli mer medvetna om var de rör sig och hur de beter sig. Vi är numera vana att prata om hur invandrarkvinnor begränsas, med balkongmord, hederskultur, könsstympning, tvångsgifte, omyndiga flickor som blir bortgifta och moralpoliser som ger sig på dem som inte anpassar sig. Åker man ut till en del utsatta områden i svenska städer är det bara män på torget, på restaurangerna och på gatorna. Detsamma gäller invandrardominerade förstäder i Storbritannien, Holland, Tyskland. Det som på nyspråk kallas mångfald handlar egentligen om en relativt enhetlig muslimsk kultur som kommit att dominera områden där majoritetskulturen flyttat ut. 

Det nya som Ayyan Hirsi Ali beskriver är hur detta påverkar kvinnorna i det omkringliggande samhället. Som hon skriver:

Män som föraktar kvinnor begränsar dock sällan sitt förakt till kvinnor med samma bakgrund som de själva. En del muslimska män föraktar alla kvinnor, inklusive europeiska kvinnor – kvinnor som hade tagit det för givet att de hade uppnått en nivå av frigörelse som särskilde dem från muslimska kvinnor.

En del av kritiken mot boken är att den bygger på underlag med skiftande kvalitet. Runtom i Europa vill inte polisen, myndigheterna, journalisterna eller politikerna berätta sanningen om hur det faktiskt ser ut. Man vill inte berätta vad som sker. Man är mer rädd för hur allmänheten ska reagera på vad de får veta om vissa invandrargruppers överrepresentation vad gäller sexualbrott (och annan våldsbrottslighet), än vad man är mån om att skydda kvinnor. Kvinnors rätt till trygghet väger lättare än rädslan för att anklagas för rasism. Kritiken mot Ayaan Hirsi Alis underlag borde snarare riktas mot de makthavare och myndigheter som medvetet undanhåller relevant information för allmänheten. Man ska inte behöva vara något slags detektiv för att få veta vad som verkligen sker i ens samhälle.

Ett exempel på detta fick vi se efter att boken kommit ut. Tidigare i år publicerades den största vetenskapliga studien som genomförts på dömda våldtäktsmän i Sverige. Motivet till studien var samma som Ayaan Hirsi Alis: Man ville veta vad den kraftiga ökningen av antalet sexualbrott över tid beror på. Kriminologen Ardavan Khosnood dammsög belastningsregistret på våldtäktsdomar mellan 2000 och 2015, och fick med samtliga. Det blev 3039 gärningsmän. Det visade sig att nästan 60 procent (59,3) var invandrare. Män med utländsk bakgrund är alltså inte bara överrepresentade, utan utgör en majoritet av de dömda. Studien publicerades den 22 februari i år, tre dagar senare hade journalisten Jenny Strindlöv på Kvällsposten intervjuat Ardavan Khosnood och skrivit en artikel som sammanfattade resultatet. Sedan tystnad. En vecka gick. Var inte resultatet intressant? Hur såg nyhetsvärderingen egentligen ut på svenska tidningar om de bortsåg från detta?

Strindlöv följde upp med en ny artikel och frågade Ardavan Khoshnood varför han trodde att intresset varit så svalt. För att det visade sig att majoriteten av gärningsmännen hade invandrarbakgrund, var hans gissning:

– Det här är en unik studie med över 3000 gärningsman. Det är ett helt gigantiskt material. Att andra mediehus inte skrivit om det tror jag handlar om att man inte riktigt vill gå ut med att det är närmare 60 procent med invandrarbakgrund som står för de här brotten. 

Hans studie slutade 2015. Sedan kom migrationsvågen, med ett särskilt stort inflöde av ensamma män. Vad har det gjort med kvinnors utsatthet, givet vad vi vet om tidigare överrepresentation? 

Vi har hoppats att människor som kom hit skulle anamma våra värderingar, inte att deras värderingar skulle sprida sig. I krocken mellan hemlandets djupt patriarkala kultur och de nya ländernas mer jämställda uppstår problem. Bara i fredags åtalades en man för våldtäkt som ägt rum ombord på ett tåg, där han tvingat sig på en kvinna från sätet bredvid. Själv påstår han att han bara rättade till hennes kläder eftersom det är emot hans religion att kvinnor visar hud. En anekdot, men det passar in i mönstret. 

I ett avslutande kapitel tar Ayaan Hirsi Ali upp The Handmaid’s Tale av Margaret Atwood, som blev en populär tv-serie nyligen. Varför är tittarna mer rädda för en science fiction-dystopi än för den verklighet som utspelar sig några tunnelbanestationer bort?

Misslyckandet att stå emot en inkräktande chauvinistisk kultur driver i väg kvinnor från gatorna i delar av Stockholm, Berlin och Paris. Vill vi ha ett Europa där fotografier av kvinnor tagna innan 2015 blir föremål för fascination, precis som fotografierna i de böcker som huvudpersonen i The Testaments – uppföljaren till The Handmaid’s Tale – censurerar? Om vi vill undvika det måste vi föreställa oss Västeuropa som Gilead. Redan nu är det en bättre kandidat för Atwoods dystopi än New England.

Ayaan Hirsi Ali påpekar i intervjun i podden att hon hellre pratar om assimilation än integration, eftersom hon menar att detta är vad som krävs. Det har hon rätt i, men det är lite sent påtänkt när det i varje svensk stad finns områden där det helt uppenbart inte är majoritetssamhällets värderingar som styr. Vem ska assimilera? De som kan flyttar från dessa områden. De som inte kan flytta är måna om att sätta sina barn i andra skolor. Så gott som alla försöker ta sig bort från problemen i den mån de kan. Snarare är det så att den som kommer till dessa områden måste anpassa sig till den dominanta kulturen där, och i regel är det en muslimsk monokultur där kvinnans frihet är rejält kringskuren. Man tar seden dit man kommer så att säga, och i dessa områden är det inte svensk sed som gäller längre. I Frankrike kallar president Macron detta för islamistisk separatism, och det borde vi kanske göra även i Sverige.

Finns det någon lösning? Om invandringen från länder med muslimsk majoritet fortsätter kommer det påverka hur Västeuropeiska länder ser ut, menar Ayaan Hirsi Ali. Som hon säger till mig i podden:

You Swedes have to act – now. You have to make a choice between which value system you want to govern you: Do you want the Islamist-Middle Eastern type of value system, or do you want the Swedish constitution? It’s a very stark choice – but that is the choice.

Och som sagt: sjunkna kostnader. Det är svårt att erkänna att asylsystemet, och den migrationspolitiken som förts i decennier, har spelat ut sin roll. Man fortsätter att investera i något som aldrig kommer att fungera. Vi ser konsekvenserna runtom i Europa, men brännmärker dem som belyser problemen, hellre än att åtgärda själva problemen. Ju fortare vi erkänner att migrationsexperimentet inte fungerar, desto snabbare kan vi ta oss vidare mot något som liknar en lösning.

Hur politiker agerat för tankarna till den brittiska satirserien Yes, minister. I ett avsnitt från 1986 förklarar de cyniska maktspelarna Sir Richard Wharton och Sir Humphrey Appleby “De fyra stadiernas strategi” för den lite mer naive Bernard Wooley:

I det första stadiet säger vi: “Ingenting kommer att hända”. I det andra stadiet säger vi: “Nånting kanske kommer att hända, men vi borde inte göra något åt det”. I stadium tre säger vi: “Vi kanske borde göra något åt det, men det finns inget vi kan göra”. I det fjärde stadiet säger vi: “Det kanske fanns något vi kunde ha gjort, men nu är det för sent”.

---

Annie Lööf är mamman i Goodbye, Lenin

I filmen Goodbye, Lenin från 2003 bor huvudpersonen med sin mamma. Det är 1989 och mamman hamnar i koma. Under tiden hinner muren och östblocket falla. När mamman vaknar varnar läkaren sonen: hon är mycket skör nu. För att skydda henne berättar han inte vad som hänt. Hon får leva kvar i DDR, medan världen fortsätter utanför hennes fönster.

I det senaste avsnittet av podden Stormens utveckling gjorde Ola Söderholm denna träffande jämförelse med hur vissa beter sig mot Annie Lööf och Centerpartiet just nu. Alla partier förutom Centerpartiet har förstått att både Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna finns i riksdagen. De inte bara finns, av allt att döma måste den som vill regera landet välja vilket av partierna man ska samarbeta med. (Eller samtala med, eller vilken omskrivning för samarbete man är mest bekväm med.)

Den enda som vägrar erkänna denna politiska realitet är som sagt Annie Lööf. Ändå fortsätter exempelvis DN:s ledarsida att skylla på Nyamko Sabuni för att hon valt sida. Någon borde berätta för Annie Lööf att muren har fallit. Alla andra har förstått det.

Foto: Getty images

Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.)